« Tillbaka

Elise Ottensen Jensen, Margaret Sanger, USA, och Lady Rama Rau,
Indien, på IPPF:s konferens i Stockholm 1953.

Eugenik är ett fint ord för idén om att samhället ska se till att bara vissa människor har rätt att få barn, för att på så sätt stoppa spridandet av "dåliga arvsanlag". Metoderna för att hindra de som ansågs olämpliga att få barn var bland annat tvångssterilisering och påtvingade aborter.

  I Sverige var det tyvärr många som föll för det tänkandet runt sekelskiftet 1800-1900-tal. Det ledde till inrättandet av Statens institut för rasbiologi i Uppsala under 1920-talet. Chefen för institutet hette Herman Lundborg och han ansåg att mörkhåriga och socialt utslagna spred dåliga anlag – till skillnad från de han kallade nordiskt blonda.

  Idag vet vi vart de idéerna ledde i nazisternas Tyskland. Men i början av 1900-talet var det många som tyckte att det där med eugenik lät bra. Till dem hörde tyvärr även Elise Ottesen Jensen.

Under 1920-talet skrev Ottar i flera artiklar om att det kan behövas tvångssteriliseringar. Hon uttryckte att "man måste skilja mellan rätten att leva och rätten att ge liv". Ottar var emot begränsningarna i äktenskapslagen, hon ansåg att alla skulle ha rätt att gifta sig och ha ett sexualliv, men genom sterilisering och aborter skulle vissa hindras från att skaffa barn. Detta såg hon som självklart:"Ty ingen tänkande människa kan väl förneka, att det så väl socialt som ekonomiskt är oförsvarligt att i blind gudadyrkan inför könslagarna låta sinnesslöa, sinnessjuka, fallandesjuka av ovan nämnda kategorier fortplanta sig. För mänsklighetens välgång och lycka är det av ondo att ett farligt arvsstoff får degenerera och förgifta kommande släkten i den utsträckning som fallet nu är."

  Elise Ottesen Jensen skrev även artiklar som direkt uppmanade till dödshjälp, till exempel under rubriken "Är det mänskligt att låta födda idioter leva?"

  Ottar var inte den enda i RFSU som hade sådana tankar. När organisationen bildades 1933 fanns en punkt om rasbiologi med i deras program: "Rätt till abort och sterilisering på rasbiologiska, medicinska och sociala indikationer".

Elise Ottesen Jensen och Margaret Sanger på möte hos
den amerikanska delen av IPPF i New York den 14 maj 1954.

Det är svårt att säga om Elise Ottesen Jensen med åren förstod hur fel hon tänkt och ändrade inställning om rashygien och tvångssteriliseringar. Emot att hon skulle ha ändrat sig talar det faktum att hon från 1952 och framåt samarbetade med Margaret Sanger i den organisation de bildade tillsammans då: IPPF, International Planned Parenthood Federation. Sanger var organisationens första ordförande och Ottar den andra. Margaret Sanger anses som en av världens största förespråkare för att få bort människor som antogs ha "dåliga arvsanlag" – utifrån ras, sinnesjukdom, brottslighet, asocialt leverne med mera.

  Det mest tragiska är att de allra flesta som utsattes för tvångssteriliseringar här i Sverige i praktiken var just de som Ottar sa sig vilja kämpa för, alltså fattiga kvinnor.

Ola Larsmo: (O)mänskligt – om rasbiologins historia.