«  Anti-fascisten som myntade uttrycket "No Pasarán!".

Isidora Dolores Ibárruri föddes den 9 december 1895 i Gallarta i den spanska delen av Baskien. Hon var det åttonde av elva barn i en fattig gruvarbetarfamilj.

  Dolores var duktig i skolan och lärarna förbedde henne för att vidareutbilda sig till lärare, men familjen hade inte råd att låta henne studera. Som 15-åring började hon istället jobba som sömmerska och sedan hembiträde.

  21 år gammal gifte hon sig med en gruvarbetare och flyttade till Somorrostro. De fick fem döttrar och en son tillsammans, men fyra av döttrarna dog under småbarnsåren.

  I samband med en strejk som mannen varit drivande i sattes han i fängelse. Även Dolores var engagerad i strejken. Hon började skriva artiklar för gruvarbetartidningen El Minero Vazcaino under psedonymen La Pasionaria (Passionsblomman). Det blev till ett smeknamn som sedan följde henne genom livet.

  Dolores läste Karl Marx och 1921 var hon med och bildade kommunistpartiet, PCE, Partido Comunista de España. Hon engagerade sig som aktivist för kvinnors rättigheter. Tio år senare blev hon invald i kommunistpartiets centralkommitté. Men äktenskapet rann ut i sanden och Dolores Ibárruri flyttade till Madrid och började skriva för partitidningen Mundo Obrero (Arbetarvärlden) och tidningen La Lucha de Clases (Klasskampen).

Dolores Ibárruri var djupt oroad över fascismens framväxt i Europa. 1933 var hon en av dem som startade Unión de Mujeres Antifascistas (Anti-fascistiska kvinnounionen). Hon var också med och startade kvinnornas världskommitté mot krig och fascism, CMF, Comité Mondial des Femmes contre la Guerre et le Fascisme, i Paris 1934. CMF var inte uttalat kommunistisk, så där ingick både kommunister och feminister för fred som var mer allmänt vänster, som franska Gabrielle Duchêne, brittiska Charlotte Despard och Sylvia Pankhurst, och amerikanska Clara Lemlich.

  1936 valdes Dolores Ibárruri in i spanska riksdagen, där hon började arbeta för att förbättra folkets villkor när det gällde arbete, bostäder och hälsa.

No Pasarán!

Dolores Ibárruri fängslades flera gånger genom åren för sin aktivism. Hon höll engagerande tal, som fick människor att lyssna. Under spanska inbördeskriget blev hon känd i hela Spanien för sina tal för kampen mot fascismen, och inte minst för att hon under ett av dessa tal myntade uttrycket "No Pasarán!" om att ingen fascist skulle tillåtas passera, ett uttryck som används av vänstern än idag.

Dolores Ibárruri var en mycket populär talare, och mest berömt är hennes tal
om att fascisterna inte skulle få inta Madrid: ¡No pasarán!

  Ett annat klassiskt uttryck, som har tillskrivits den mexikanske revolutionären Emiliano Zapata, men som Dolores Ibárruri gjorde världskänt, var: "Det är bättre att dö stående än att leva på knä". I den anti-fascistiska kampen lyftes hon dessutom fram som en kvinna som var själva motsatsen till fascistledaren Francos reaktionära kvinnoideal.

  När Franco utropat sig till diktator 1939 tvingades Dolores Ibárruri fly till Sovjetunionen. Där dödades hennes son Ruben i Stalingrad 1942.

  1944 valdes Dolores Ibárruri till PCE:s generalsekreterare i exil. 1960 blev hon partiets ordförande. Trots att hon oftast var lojal mot Sovjetunionen kritiserade hon starkt Röda arméns invasion av Tjeckoslovakien 1968, och efter det blev hennes situation svårare.

1963 kom hennes första självbiografi ut: El único camino. Den gavs ut på engelska under namnet They Shall Not Pass 1966. Den andra självbiografin kom 1984 med titeln Memorias de Pasionaria. Hon skrev om att hon som ung tvingades se kvinnors hårda villkor inom äktenskapet, och hur hon bittert lärt sig sanningen i uttrycket "Mor, vad betyder det att vara gift? Dotter, det betyder att sy, föda och gråta".

  Förutom sina självbiografier skrev Dolores massor av tal, artiklar och andra texter genom åren.

  Efter att Franco dött, och då det spanska kommunistpartiet blivit legalt igen, kunde Dolores Ibárruri 1977 återvända till Spanien tillsammans med sitt enda överlevande barn, den vuxna dotter Amaya. Där bosatte de sig i Madrid. 81 år gammal valdes Dolores då åter in i riksdagen.

Dolores Ibárruri fortsatte att vara politiskt aktiv i hela sitt långa liv.

  Dolores Ibárruris barnbarn Lola, som föddes i Sovjetunionen, har berättat om sin mormor att hon inte bara var en stark kvinna som förmedlade den styrkan till sina barn och barnbarn. Dolores var också bra på att laga mat, hon sydde, läste massor och gillade film, och hon tyckte om att resa, vilket hon tidigare i livet hade gjort så mycket.

  Den 12 november 1989, knappt en månad innan hon skulle fylla 94 år, dog Dolores Ibárruri av dubbelsidig lunginflammation, omgiven av släkt och vänner.

Det finns många platser som fått namn efter Dolores Ibárruri, liksom hotell och semesterbostäder, och organisationer. Det finns även ett stort antal statyer och minnesmonument av henne. Men hon lever kvar kanske framför allt i det faktum att hon ju citeras än idag. Hon finns också med i Judy Chicagos feministiska verk The Dinner Party.

Flera av Dolores Ibárruris tal finns att läsa översatta till engelska på marxists.org.