«  Facklig organisatör bland amerikanska arbetarkvinnor

Emma Steghagen föddes den 5 mars 1856 i Oskaloosa, Iowa, i USA. Föräldrarna var tyska emigranter och Emma hade två systrar, Alwina och Matilda, och en storebror, Frederick. Pappan var snickare.

  Vi har inte hittat någon information om hennes uppväxt, men 1874, när Emma Steghagen var 18 år, flyttade familjen till Chicago. Där började Emma arbeta på en stövel- och skofabrik. Hon arbetade 10-12 timmar om dagen, i dålig ventilation, med ständigt damm från läderbearbetning och i svag belysning.

  Från föräldrarna och andra omkring henne hade hon tidigt lärt sig betydelsen av facklig kamp, så Emma drev att skoarbetarna på fabriken skulle organisera sig i en fackförening.

  Skoarbetare var bland de första amerikanska kvinnorna att organisera sig fackligt. Det som anses som den allra första nationella fackföreningen för kvinnor i USA, Daughters of St Crispin, startade 1869 och var just för skoarbeterskor. Det förbundet las ner efter några år, men den lokala fackförening som Emma var med och startade inom den amerikanska skoindustrin ledde senare till förbundet Boot and Shoe Worker's Union. Emma Steghagen valdes då också in i styrelsen för förbundet.

1904 gick Emma även med i NWTUL, National Women's Trade Union League, en stödorganisation som hade bildats året innan för kvinnor inom fackföreningsrörelsen i USA. Hon blev snart sekreterare och sedan kassör, och i lokalavdelningen i Chicago jobbade hon också med organiseringen av kvinnor i lågavlönade branscher.

  Emma blev agitator och föreläsare om facklig kamp. I NWTUL lärde hon känna den unga Agnes Nestor, och de jobbade tillsammans med stöd till strejker och med utbildning av fackliga kvinnor. När en strejk pågick var de med och gick i picket line, och de patrullerade gatorna för att skydda de strejkande rent fysiskt. Inte sällan blev de brutalt angripna av polisen.

  Det var inte enkelt att engagera sig. NWTUL:s ordförande Margaret Dreier Robins skrev i sina memoarer om hur Emma Steghagens hyresvärd fick besök av en detektiv som frågade om hon var anarkist.

Det var Emma Steghagen som fick sin svenska arbetskamrat från skofabriken, Mary Anderson, att komma med i NWTUL – hon som långt senare blev chef för Women's Bureau på U.S. Department of Labor. Mary Anderson har berättat att Emma i NWTUL kallades för "Sister Emma", och en syster var vad hon var för så många, inklusive för Mary. I NWTUL drev de krav på bättre arbetsmiljö, högre löner och 8 timmars arbetsdag, vilket var en inriktning som gjorde att många kvinnor kom med i organisationen.

Strejkande textilarbetare i Chicago.

  Vid den tiden skedde dessutom en stor textilarbetarstrejk i Chicago, som NWTUL stöttade. Och i New York genomfördes den största kvinnostrejken i USA:s historia, det som kom att kallas "Uprising of the 20,000" – 1909 års textilarbeterskeuppror. Fast i själva verket deltog över 30.000 textilarbeterskor, och även den strejken var kvinnorna i NWTUL förstås djupt engagerade i.

SAMTIDIGT som Emma och de andra i NWTUL arbetade med facklig organisering av arbetarkvinnor, stöd till strejker och folkbildning, pågick kampen för rösträtt. NWTUL stöttade den borgerliga rörelsen för kvinnors rösträtt, men som många andra arbetarkvinnor ville Emma Steghagen inte gå med i den. Så för att kunna driva kampen för rösträtt ur arbetarkvinnors perspektiv var Emma en av dem som var med och startade WESL, Wage Earners' Suffrage League, i Chicago.

  Emma Steghagen hör till dem som ägnade en stor del av sin tillvaro åt att kämpa för att kvinnor skulle få bättre villkor både på arbetsmarknaden och över huvud taget. I en tid då kvinnor knappt hade några rättigheter alls, inte ens räknades som medborgare i sitt eget land, såg hon en annan möjlig framtid och kämpade för den, år ut och år in. Men eftersom hon var arbetarklass finns det väldigt lite bevarat om henne, trots att hennes namn finns med i så många sammanhang av kamp för kvinnors rättigheter då.

WESL-demonstration i Pittsburg 1913 anger en källa,
en annan anger att det är i Albany 1912.

  1920 reste Emma Steghagen till Irland. Hon hade fått ett uppdrag att som representant för Chicagoavdelningen av NWTUL i American Commission on Conditions in Ireland undersöka förhållandena på arbetsmarknaden efter första världskriget och det irländska frihetskriget.

  Året innan hade NWTUL bjudit in världens arbetande kvinnor att delta i den första ICWW, International Congress of Working Women, som hölls i Washington. Emma var en av undertecknarna av inbjudan, och över 200 kvinnor från 19 länder deltog sedan i den tio dagar långa kongressen. 1921 var Emma Steghagen också en av NWTUL:s delegater till den andra ICWW-kongressen, som då hölls i Genève i Schweiz.

NWTUL-ledare håller ett möte i Waukegan i Illinois 1922. Sittande från vänster: Hilda Boyle, Sarah Green, Mabel Gillespie, Emma Steghagen, Agnes Nestor, Rose Schneiderman, Pauline Newman och Elizabeth Christman. Står gör NWTUL:s ordförande Margaret Dreier Robins.

Men efter det avgick Emma Steghagen från NWTUL. Vi har nästan inte hittat någonting skrivet om Emma som person, men i samband med att hon avgick framgår att alla i NWTUL beklagade det djupt. Emma Steghagen var uppenbarligen väldigt omtyckt av alla som jobbade med henne.

  När hon gick i pension flyttade Emma till Van Buren County i Michigan, till byn Bangor. Hela sitt liv hade hon stått sina syskon nära, och oftast bott ihop med dem. Ingen av dem hade gift sig, och på gamla dar bodde de alla fyra tillsammans i Bangor. Men syskonen dog till slut en efter en, tills bara Emma var kvar.

  Emma Steghagen dog efter en kort tids sjukdom den 31 oktober 1948, 92 år gammal.

Som så många arbetarkvinnor är Emma Steghagen nästan helt bortglömd idag. Men något om henne finns ändå kvar inom arbetarrörelsen i USA, dels för att hon startade den första fackföreningen inom sitt område, och dels för sin livsinsats inom NWTUL, för arbetarkvinnors rättigheter.