«  Ligan-journalisten som var en social eldsjäl

Att Gerda Fredrika Marcus blev journalist var enligt henne själv bara en slump. Hon föddes i Stockholm den 21 februari 1880 som enda dottern i en familj med sex söner. Som 14-åring började hon jobba extra i en pappershandel. Sen jobbade hon på Thecia Tjäders hyresförmedlingsbyrå. Men 1907 började hon ett jobb i Berlin, och därifrån skickade hon nyhetsmaterial till bland annat Dagens Nyheter.

  När Gerda Marcus återvände till Sverige började hon på allvar som journalist. Några år arbetade hon på teatertidningen Thalia, men när den lades ner började hon på Svenska Dagbladet. Där blev hon bland annat en leande filmkritiker under signaturen Colibri.

  Genom Svenska Dagbladet blev Gerda Marcus senare känd som "den stora tiggerskan" – som tidningens första socialreporter skrev hon nämligen engagerade artiklar kopplade till konkreta hjälpprojekt, där läsarna kunde skänka både pengar, varor och personlig hjälp. Genom Gerda Marcus ordnade tidningen julinsamlingar för fattiga familjer eller resor för fattiga äldre som annars aldrig kom utanför stan.

  Men hon skrev sina sociala reportage under den manliga signaturen Gerfred Mark, så det hände att tidningen fick brev adresserade till "pastor Mark".

Gerda Marcus var feminist och medlem i Ligan. Där var också hennes bästa vänner med, som till exempel Elisabeth Krey och Elin Wägner. Diskussionerna blev ofta långa och intensiva i Ligan och ibland blev det för sent att åka hem efteråt. Både Ester Blenda Nordström och Ellen Rydelius brukade bli kvar hos Gerda, så de hade lakan ombundna med sidenband liggande hos henne.

  Precis som de flesta andra i Ligan var även Gerda Marcus engagerad i rösträttskampen och kampen mot prostitution – där hon argumenterade för hur viktigt det är att förändra grunden = alltså sätta stopp för köparna.

Allra mest engagerad var Gerda Marcus för barn. Hon såg hur arbetarbarnen sprang runt på gårdar och gator i Stockholm medan föräldrarna var på jobbet, och hur män tog chansen att utnyttja barn som inte hade några vuxna i närheten. 1916 tog hon initiativ till "parklek" med anställda "parktanter" som lekte med barnen som kom till flera av parkerna i Stockholm; bland annat Vasaparken, Tantolunden, Vitabergsparken. Allt finansierat av Svenska Dagbladet genom pengar som samlats in genom Gerdas artiklar i tidningen. Verksamheten spreds till andra städer (men i Norrköping hade en första mindre parklek öppnat två år tidigare, 1914), och sedan också till andra länder. Varje år följde Gerda Marcus upp hur det gick. (Den första kommunala parkleken startades först 1936 i Stockholm.)

  Engagemanget för barn ledde även till att hon var med i den kommitté som startade Rädda Barnen i Sverige, och hon blev Rädda barnens första generalsekreterare.

  Gerda Marcus var dessutom mycket engagerad i flyktingfrågor, och reste till olika länder i det arbetet. För det fick hon också utmärkelser från österrikiska och ungerska Röda Korset. Hon var själv av judisk släkt och mycket medveten om vad som hände i Tyskland under 1930-talet. Och från 1938 ledde hon ett arbete för Mosaiska församlingen i Stockholm med att ta hand om judiska flyktingbarn från Nazityskland.

  Förutom sitt journalistiska yrkesarbete och omfattande ideella arbete för kvinnor och barn jobbade Gerda Marcus dessutom som översättare. Hon översatte omkring tjugo böcker, vissa i samarbete med Ernst Fall, som hon var gift med från mitten av 20-talet till mitten av 30-talet.

  De som har berättat om Gerda Marcus skildrar en verkligt medmänsklig kvinna, med stor värme och humor. Genom att bry sig så mycket om sina människor peppade hon dem att få mer självförtroende och styrka.

  Gerda Marcus dog efter en långre tids sjukdom den 28 januari 1952, några veckor innan hon skulle fyllt 72 år.

För några år sedan sålde Bukowski ett berlockguldarmband som Gerda Marcus haft. Dra med pekaren på bilden så får du se hur det såg ut inuti berlockerna!