«  Den första kvinnan som simmade över Engelska kanalen

Gertrude Caroline Ederle föddes den 23 oktober 1905 i New York i USA. Föräldrarna var tyska immigranter, pappan jobbade som slaktare och familjen hade fyra döttrar och två söner.

   Gertrude, eller Gertie som hon kallades i familjen, var inte det enda av barnen som lärde sig simma av pappan, det gjorde de allihop, men hon var den som blev mest intresserad. Hon kallade sig själv en "vattenbaby" och har sagt att hon var som lyckligast i vatten.

   När Gertie var 5 år och blev sjuk i mässlingen drabbades hon av en hörselnedsättning. Hon fick veta att hon kunde förlora hörseln helt om hon fortsatte simma, men "jag kunde bara inte sluta" har hon sagt. 12 år gammal blev hon den yngsta någonsin att slå ett världsrekord i simning.

   Vid den tiden började hon kallas Trudy. Hon hoppade av skolan i tonåren, gick med i Women’s Swimming Association och började slå rekord på flera distanser.

   1924 deltog hon i OS i Paris och tog ett guld och två brons i olika grenar. Vid tjugo års ålder hade Trudy som amatör redan slagit tjugonio rekord, både nationella och världsrekord. Det som gjorde henne så framgångsrik var att hon kombinerade både styrka, hastighet och uthållighet.

Det var efter OS i Paris som Gertrude Ederle blev professionell och började simma långsimningar. Den första gick från Battery Park, Manhattan, till Sandy Hook, New Jersey. Hennes rekord där stod sig i hela 81 år! Efter det började Trudy ställa in sig på att simma över Engelska kanalen. Vid den tiden hade fem män lyckats med det. Gertrude ville slå dem allihop genom att simma fortare.

   1925 försökte hon. Historierna beskriver det olika, en del menar att hon och hennes tränare troligen inte hade planerat rätt för tidvattenväxlingarna, så det blev för svårt att parera dem, andra säger att folket i följebåten trodde att hon skulle drunkna och därför tog i henne trots att hon bara vilade i vattnet, vilket ledde till att hon diskvalificerades. Hur som helst misslyckades försöket.

Trudy vid det första försöket.

   Det var amerikanska Women's Swimming Association som hade betalat för Trudys försök och när det misslyckades ville hon inte be dem igen. Istället samlade hon själv in pengarna som behövdes för att kunna göra ett nytt försök året därpå, bland annat genom avtal med två tidningar.

   Med hjälp av sin syster Margaret sydde Trudy en tvådelad baddräkt, som inte skulle tynga och förhala henne lika mycket. Den och sig själv smetade hon in med bland annat fårfett för att skydda sig i saltvattnet. Och för att skydda ögonen från saltvattnet hon använde ett par gamla motorcykelglasögon.

Den 6 augusti 1926, 20 år gammal, klev Gertrude Ederle i vattnet vid Cap Gris-Nez, vid Calais i Frankrike för ett nytt försök att simma över Engelska kanalen. I följebåten fanns folk beredda att serva henne med kycklingben, apelsiner och grönsakssoppa för att hålla henne stark under simningen.

   Och det kunde behövas, för simningen var tuff och innhöll allt från snabbt växlande tidvatten, skyhöga vågor och delvis iskallt vatten, till massor av maneter som brände henne.

   Förutom följebåten följdes hon av båtar med journalister från tidningar som bevakade försöket, och till och med en båt med en orkester! Den allmänna inställningen vid den tiden var att kvinnor helt enkelt inte hade den fysiska styrka som krävs för större utmaningar, så intresset för försöket var stort.

   När Trudy fjorton och en halv timme senare klev upp ur vattnet vid Kingsdown, i Kent i England, hade hon inte bara blivit den första kvinnan som simmat över Engelska kanalen, hon hade dessutom slagit de fem männen och simmat över kanalen mycket fortare än någon annan tidigare. "Folk sa att kvinnor inte kunde simma över kanalen men jag bevisade att vi kan!", sa hon till medierna trots att hennes tunga var så uppsvullen av saltvatten att hon knappt kunde prata.

   När Gertrude Ederle kom tillbaka till New York möttes hon av två miljoner människor som stod längs med gatorna och ropade "Trudy! Trudy!" Tidningarna kallade henne "Vågornas drottning" (Queen of the Waves) och självaste presidenten bjöd in henne på besök.

   Gertrude Ederles atletiska insats inspirerade kvinnor runt om i världen och de kommande fyra personer som simmade över Engelska kanalen var allihop kvinnor. Men Gertrude Ederles rekordtid stod sig ända till 1950.

   Den närmaste tiden efter simningen över Engelska kanalen reste Gertrude Ederle runt i USA och höll tal och föredrag om sin insats. Men simningen över kanalen hade försämrat hennes hörselproblem och gjort henne närmast döv. Det gjorde att hon hade svårt för att vistas bland allt för mycket folk, och hon orkade inte med all uppståndelse. När hon dessutom vid ett tillfälle föll illa och skadade ryggen, och läkarna sa åt henne att det därmed fick vara slut med simningen, drog hon sig tillbaka.

   Efter simkarriären gjorde Gertrude Ederle karriär som modedesigner. Dessutom arbetade hon med att utveckla tekniker för att hjälpa döva och hörselskadade barn att lära sig simma. 1965 togs hon in i International Swimming Hall of Fame. 2003 valdes hon in i National Women's Hall of Fame.

   Under många år bodde Trudy tillsammans med två nära väninnor, men de sista sju åren av sitt liv bodde hon på ett sjukhem i New Jersey. Gertrude Ederle dog den 30 november 2003, 98 år gammal.

Klicka HÄR om du vill se en stumfilm om Gertrude Ederles kanalsimning!