«  Framstående agitator och organisatör av arbetarkvinnor

Leonora O'Reilly föddes den 16 februari 1870 i New York i USA. Mamman Winifred var en textilarbeterska av irländsk-judisk släkt. Men pappan dog när Leonora bara var ett år, och mamman försökte få tillvaron att gå ihop genom att också ta in inneboende.

  Leonora växte upp på Lower East Side Manhattan tillsammans med andra fattiga invandrarfamiljer. Det var en värld av starka kvinnor, och Leonora hade både sin mamma och sin mormor som förebilder, med medvetenhet om betydelsen av både kön, klass och invandrarbakgrund. När hon var elva år slutade Leonora skolan och började jobba som sömmerska av kragar på en textilfabrik. Barnarbete var inte förbjudet då, utan tvärtom vanligt.

Leonora var ett år yngre än flickan på detta foto
när hon började arbeta i textilindustrin.

  När fabriken sänkte lönerna några år senare, deltog Leonora i sin första strejk, 14 år gammal. När hon var 16 år tog hon inititiv till att arbetarkvinnor från olika jobb skulle träffas och berätta för varandra om villkoren på jobben, för att sedan kunna ställa krav på förändring. Det ledde till att de bildade WWS, Working Women’s Society of the City of New York. De undersökte olika arbetarkvinnors villkor och skrev också en rapport om arbetsförhållanden för kvinnor i varuhus. Rapporten väckte uppståndelse, men föreningen verkar ha lagts ner efter några år.

  Trots att både Leonora och hennes mamma jobbade 60 timmar i veckan, hade mamman tagit med Leonora på studiecirkelmöten, och 1886 gick Leonora själv med i Comte Synthetic Circle, en självstudiegrupp. Där träffade hon den åldrande franske socialisten Victor Drury, som blev hennes mentor. Han gav henne böcker att läsa.

En form av "picketing" var när strejkvakter
vandrade runt platsen i samband med en strejk.

  I en annan organisation, New York Social Reform Club, träffade Leonora en rik Bostonbo, Louise Perkins. Med hennes ekonomiska stöd tog Leonora ledigt 1898 och började studera på Pratt Institute. Hon tog examen där 1900.

Leonora O'Reilly var fackligt engagerad ända sedan hon börjat jobba som barn. 1897 var hon med och startade en lokal avdelning av United Garment Workers of America, och börjat hålla tal på gatorna. Hon engagerade sig också i ILGWU, International Ladies' Garment Workers' Union. Men efter studierna återvände hon inte till textilindustrin. 1902 fick hon möjlighet att arbeta som lärare för blivande sömmerskor på Manhattan Trade School for Girls. Hon var också med och startade New York-avdelningen av NWTUL, National Women's Trade Union League, där hon sedan blev ansvarig för organisering och rekrytering av arbetarkvinnor. Det var en stödorganisation för kvinnors fackföreningar, men som samlade både arbetarkvinnor och välvilliga överklasskvinnor.

  1909 strejkade textilarbeterskorna på Triangle-fabriken i New York och ILGWU stödde strejken. Tack vare textilarbeterskan Clara Lemlich och andra radikaler i ILGWU kom strejken att bli starten för det som kom att kallas "Uprising of the 20,000" – 1909 års textilarbeterskeuppror, där i själva verket över 30 000 textilsarbeterskor deltog. Leonora O'Reilly var djupt engagerad i upproret.

Strejkande textilarbeterskor och fackföreningskvinnor på NWTUL:s kontor i
New York cirka 1909. Rose Scheiderman står mitt i bilden, Leonora O'Reilly
sitter vid skrivbordet till höger.

  Strejken varade ända till slutet av 1910. Men de fick igenom både kortare arbetstid, löneökningar, bättre arbetsvillkor och fria arbetsredskap. Utom på den fabrik där den startat. Där skedde istället den förfärliga branden i Triangle-fabriken 1911, där 146 arbetare dog.

  Det blev en svår tid i Leonora O'Reillys liv, på alla sätt. Hon hade aldrig gift sig, men 1907 hade hon adopterat dottern Alice, och både hon och hennes mamma hade flyttat till Brooklyn. Men samma år som branden skedde dog även Alice.

Leonora O'Reilly blev än mer politiskt engagerad. Hon gick med i Socialist Party of New York. Men framför allt ville hon kämpa för kvinnors rättigheter. Hon ville driva kvinnors rösträtt, men kunde inte tänka sig att göra det med den borgerliga rösträttsrörelsen, som till stor del styrdes av överklasskvinnor.

  Tillsammans med arbetarkvinnor hon träffat i ILGWU och NWTUL – Clara Lemlich, Pauline Newman, Molly Schepps och Leonoras närmaste vän Rose Schneiderman – startade hon en organisation för rösträtt utifrån arbetarkvinnors behov: WESL, Wage Earners' Suffrage League. Där blev hon ordförande.

  När WESL las ner igen efter bara några år fortsatte Leonora i NWTUL. Trots att hon hela tiden var dubbel till NWTUL, och många gånger var på väg att gå ur för att det var svårt att samarbeta över klassgränserna, fortsatte hon, men uttryckte ibland att hon fick en "överdos" av de finare damer som NWTUL kallade "allies". Men där fanns också hennes vänner och många andra bra arbetarkvinnor att samarbeta med, som Emma Steghagen.

  Leonora O'Reilly höll appelltal på gatorna, om bättre villkor på arbetsmarknaden och om rösträtt för kvinnor. Hon reste runt och föreläste och höll tal på fackföreningsmöten. Av alla agitatorer för NWTUL hörde Leonora tillsammans med Clara Lemlich och Rose Schneiderman till de mest efterfrågade. Pauline Newman förklarade det med att det märktes både att Leonora visste vad hon pratade om, och att hon menade varenda ord hon sa.

Kvinnor på National Women's Trade Union Leagues konvent 1913.

  Dessutom skrev Leonora O'Reilly artiklar i alla möjliga tidningar och förstås i NWTUL:s tidning Life and Labor. Budskapet var rakt: organisera er, strejka och agitera för kvinnors rösträtt.

  Men 1914 insåg Leonora att hennes kropp inte orkade med det tempo hon jobbade i. Hon började få problem med hjärtat, och var tvungen att göra ett långt uppehåll och sedan ta det lugnare med arbetet.

  Istället kom de unga kvinnorna då till henne. På lördagarna hade de möten hemma hos Leonora och hennes mamma, och diskuterade tillsammans om fackligt arbete, politik och böcker.

Som många andra feminister var Leonora O'Reilly dessutom engagerad för fred, och när första världskriget bröt ut ville hon vara mer aktiv i det arbetet. 1915 ingick hon som representant för arbetarkvinnor i den amerikanska delegationen som seglade till kvinnornas internationella fredskongress i Haag.

  Förutom allt annat var Leonora O'Reilly också drivande mot rasism och för svartas rättigheter. Tillsammans med bland andra Ida B. Wells, Fannie Barrier Williams och Mary Church Terrell var hon en dem som 1910 tog initiativ till startandet av NAACP, National Association for the Advancement of Colored People.

  Hon var även engagerad för irländska kvinnors kamp för Irlands frihet. Leonora hade kontakt med kvinnor i Cumann na mBan och flera andra organisationer. Hon engagerade sig även i en amerikansk konsumentbojkott av brittiska varor.

Trots att Leonora O'Reilly i stort sett hade slutat i NWTUL redan 1915, var hon tillsammans med bland andra Rose Schneiderman, Emma Steghagen, Agnes Nestor och Mary Anderson med och arrangerade den första ICWW, International Congress of Working Women, som hölls i Washington 1919. Hon var också en av talarna där.

  Men sedan flera år tillbaka hade Leonora då allt oftare känt av sina hjärtproblem. Hon orkade inte längre det hon vill göra. De sista framträdanden hon gjorde var i mitten av 1920-talet, då hon höll kurser i arbetarrörelsens teori på New School for Social Research.

  Leonora O'Reilly dog av en hjärtattack den 3 april 1927, endast 57 år gammal.

Leonora o'Reilly är fortfarande idag en av de mest kända arbetarkvinnorna från den fackliga resningen i USA i början av 1900-talet.

Leonora O'Reillys rapport från kvinnornas fredskongress i Haag finns att läsa HÄR hos Iowa State Universitys Archive of Women's Political Communication.

Ett tal med krav på rösträtt för kvinnor som Leonora O'Reilly höll för männen i US House Judiciary Committee, finns att läsa HÄR.