Nummer 3/2010

I den offentliga debatten låter det som om individualiserad föräldraförsäkring helt klart är ett feministiskt krav. Men håller alla med om det? Det är ju samtidigt väldigt tyst om hur det faktiskt fungerat hittills, med de två månader av föräldraförsäkringen som redan nu har låsts till respektive förälder.

(Artikeln är något kortad/omarbetad jämfört med den i pappersform.)

Jag är så emot
individualiserad föräldraförsäkring*

Vart jag än vänder mig verkar det anses självklart att jag som feminist ska vilja kräva att individualiserad föräldraförsäkring ska införas. Men jag är emot!   Självklart är jag inte det av något biologiskt skäl eller moderskapsfixering eller så. Tvärtom vill jag absolut att föräldrar allmänt sett ska ha gemensamt ansvar för barnen och vara hemma båda två. Alltså oavsett om de är en heterosexuell kärnfamilj eller en lesbisk tjej och en bög som blir föräldrar tillsammans oavsett övriga relationer – eller vad som helst. Men hur uppnår en det?

* Individualiserad föräldraförsäkring är förstås helt fel uttryck. Sverige kan ju sägas ha det redan, eftersom hälften av föräldra- dagarna ges till mammor och hälften till pappor. Och att dela är jag självklart för. Men jag är emot det som kallas ”individualiserad föräldraförsäkring” i den offentliga debatten.

Två budskap

Som jag ser det, ger samhället genom föräldraförsäkringens upplägg två grundläggande budskap:

1. att samhället anser att föräldraansvaret är gemensamt. Därför fördelar samhället lika många av föräldraförsäkringsdagarna till mamman som till pappan (förutom pappans tio extra dagar i samband med förlossningen).

2. att barnet ska vara stort nog att fungera på dagis när föräldraledighetsdagarna tar slut. Därför har samhället satt antalet föräldraledighetsdagar så, att barnet helt klart ska ha hunnit bli stort nog när dagarna är slut.

Barnets rätt

Jag ser det alltså som att samhället utgår från att föräldraförsäkringen i första hand är BARNETs rätt. Rätt till att få sina behov tillgodosedda utifrån sin utvecklingsnivå, och rätt till bägge sina föräldrar. Just så skriver också Socialdepartementet om föräldraförsäkringen – som barns rätt. [1.]

  Att föräldrarna kan skriva över dagar mellan sig ser jag som att samhället försäkrar sig om att inget barn ska behöva börja på dagis för tidigt, bara för att den eventuellt har en förälder som är inte bryr sig tillräckligt.

  Det är grunden. Sen lever vi i ett patriarkat. Därför var det inte så enkelt som att föräldrarna bara började dela på föräldraledigheten när det här infördes.

de familjer där papporna tar ut mer än sina 60 dagar kan få max 13.500 kronor i bonus. Hittills har jämställdhetsbonusen inte haft nån effekt. [2.])

Lär av historien

Föräldraförsäkringen har funnits sen 1974 (innan dess fanns moderskapspenning). Det har ända sen då funnits ett litet antal föräldrar som har delat lika på föräldraledigheten. Men inte ens de verkar ha haft ett jämställt förhållande till barnen medan barnen vuxit upp. Varför? Tja, kanske för att föräldraförsäkringstiden är kort, medan ett barns uppväxt är lång. Och den långa tiden har mammorna varit hemma mest med sjuka barn, och mammorna har jobbat deltid och tagit huvudansvar för barn och hem.

  Barnen har blivit mammans ansvar, och hon har fått betala för det med sämre situation på arbetsmarknaden inklusive lägre lön, och sen med sämre pension.

  I Försäkringskassans rapport ”Hur länge spelar pappors föräldraledighet roll? En studie av sambandet mellan pappors föräldraledighet och deras kontakt med sina barn” är författarna positiva till införande av pappamånaderna. Ändå konstaterar de att forskning visar att de förväntade långsiktiga effekterna av pappornas ökade uttag av föräldrapenning var ”obefintliga”. [3.]

  I rapporten konstaterade de att pappor som varit föräldralediga inte hade varit hemma med sjuka barn mer än andra pappor. Däremot jobbade de föräldralediga papporna färre timmar per vecka än icke-föräldralediga pappor. Men, betonar rapporten, det låter bättre än det är. Det betyder inte nån kort arbetstid, utan ska ses i relation till att pappor med små barn jobbar mest övertid av alla.

S L U T S A T S: Det har alltså INTE fungerat så, att de som hittills faktiskt delat lika på föräldraförsäkrings-dagarna har delat lika på föräldraansvaret sen.

Vad hände sen?

När den första ”pappamånaden” infördes blev det betydligt fler pappor som tog ut föräldraledighetsdagar. Men papporna tog inte ut fler dagar än tidigare, tvärtom lite färre. [4.] (Riksförsäkringsverket tror att det berodde på att ersättningsnivån försämrades då.)

  Men undersöker du pappauttaget närmare, kan du se att papporna tog ut de flesta dagarna efter att barnet fyllt två år.

  När den andra ”pappamånaden” infördes ökade pappornas uttag av dagar. Samtidigt förlängdes hela föräldraledighetstiden – och mammornas uttag ökade mer än pappornas. [5.]

S L U T S A T S : De hittills låsta månaderna har bara delvis påverkat så som det var tänkt.

På barnets bekostnad

Idag har mer än en femtedel av alla 3-åringar en pappa som inte tagit ut en enda föräldraledighetsdag. (Den siffran gäller barn födda i Sverige, räknas de som flyttar hit blir siffran ännu högre.)

  Det gäller alltså idag, när 60 dagar är låsta och inte kan skrivas över. Utslaget per barn försvinner cirka 56 dagar, men när Försäkringskassan endast räknat de barn som fötts i Sverige blev det cirka 36 dagar per barn. [7.] (Det gäller barn födda 2001, resultatet blir ju förskjutet eftersom det inte går att räkna allt förrän barnen har fyllt 8 år.)

  Det är till till allra största delen pappors dagar som ”fryser inne” (86% av de förlorade dagarna är ”pappadagar”).

Deras undersökning kom fram till att utvecklingen visat att de låsta månaderna har spelat roll, men att de har spelat mindre roll för pappors faktiska uttag av föräldraledighet jämfört med sånt som ”diskussionen i samhället, förändrade attityder, nya generationer m.m.”.

  Socialdepartementet avslutade sin sammanfattning av undersökningen om pappors uttag av föräldraledighet så här:
”Med barns bästa i förgrunden behöver det vägas in hur många barn som kommer att få kortare tid hemma om man tar ifrån föräldrarna möjligheten att överlåta dagar till varandra. Finns det andra sätt att stimulera pappornas uttag utan att priset blir på bekostnad av barnets bästa?”

  För den som bryr sig om barn, måste det de skriver om vara en absolut grundläggande fråga, tänker jag. Men ingenstans i den offentliga debatten har jag hört den frågan tas upp.

Okej på jobbet

Genom Försäkringskassan hittade jag ytterligare en rapport om pappor och föräldraledighet: ”Papporna och motiven. Den svenska föräldraledigheten i ett geografiskt perspektiv”. Det är en undersökning av de ställen i landet där pappor tar ut minst respektive mest föräldraledighet – Skåne och Västerbotten.

  I den rapporten konstaterar de att det – tvärtemot vad som brukar sägas – inte verkar vara jobbet som gör det svårast att ta ut sin föräldraledighet som man.

  ”Ett dominerande intryck är att arbetsgivarna har en tillåtande attityd till fäders önskan om att vara föräldralediga”, skriver rapporten utifrån intervjuerna med papporna. [9.]

Barnperspektiv, någon?

Ju mer jag läser, desto mer irriterad blir jag. Dels på de pappor som inte vill ta ut föräldraledighet, dels på att debatten om ”individualiserad föräldraförsäkring” är så ytlig att den problematiska verkligheten inte får rum.

  Förslaget är ju att alla dagar i föräldraförsäkringen ska låsas så, som de delas ut redan nu, det vill säga hälften var till respektive förälder. Skillnaden skulle alltså vara att möjligheten att skriva över dagar skulle tas bort helt.

  Men ingen diskussion förs ur barnperspektiv, allt utgår från ett tänkt ”jämställdhetsperspektiv”, som i själva verket skapats utifrån det faktum att pappor inte tar sitt ansvar.

  Det är som om de flesta inbillar sig att allt plötsligt skulle lösas om vi införde ”individualiserad föräldraförsäkring”. Som om denna verklighet av outtagna pappaledighetsdagar inte fanns.

Analysera mera

Följden av en låsning av föräldraförsäkringsdagarna riskerar alltså att bli att ett okänt antal barn måste börja på dagis tidigare än andra – för att deras pappor helt enkelt inte tar ut alla sina dagar.

  Hur ser alla som kräver ”individualiserad föräldraförsäkring” på de barnen?

  Eller beror det på att folk inte känner till hur det har fungerat hittills? Eller är det jag som missat nåt i argumentationen?

  För mig blir det bara som det gamla vanliga: dutta med män på kvinnors bekostnad, fastän det i det här fallet framför allt är på barnens bekostnad.

  Eller förresten, mammorna utsätts ju indirekt, för det kan väl inte vara så kul att stå och titta på medan dagarna fryser inne och ens barn kanske måste börja på dagis tidigare?

  Och nu har jag inte ens gått in på alla andra tänkbara skäl att vara tveksam till förslaget. Som till exempel sånt som de pappor som inte bara ”bryr sig för lite” om sina barn, utan är våldsamma med mera. Men det får bli en annan artikel.

  Det stör mig, att det känns som om så mycket av debatten i samhället blir mer och mer ytlig, och därmed mer och mer verklighetsfrånvänd. Som att det inte längre handlar om att utgå från alla aspekter av frågor och att analysera tänkbara förändringar utifrån det. Istället verkar det som att en del driver "individualiserad föräldraförsäkring" som om det vore nån slags universallösning. Det är samma sak som med exempelvis debatten om våldtäkt och ”samtycke”.

  Vad handlar det om, att allt blir så ytligt och ogenomtänkt? Borde vi inte åtminstone diskutera det här med dagar som ”fryser inne”, och följderna för så många barn?

  Särskilt eftersom de som hittills delat på föräldraledighetsdagar inte har blivit jämställda för det. Ska vi svika barnen för nåt som inte ens blev ”jämställt” sen?

Sen då?

Helena Bergman vid Institutet för framtidsstudier har forskat om just ”faderskap och familjepolitik”. I en intervju säger hon precis det som jag tänker:

  – Vi fokuserar väldigt mycket på de månaderna som familjen har föräldraledighet men glömmer tiden efter. Om målet är ökad jämställdhet bör vi titta mer på vem som går ner på deltid och hur fördelningen av arbetet ser ut i familjen.

  Jag tycker att det är alldeles för mycket daltande med män i Sverige. Jag skulle vilja se Försäkringskassekampanjer som sa åt pappor att de får väl för fan skärpa sig. Föräldraansvar är just ansvar, hela tiden, inte nåt han kan göra bara när det passar honom.

  Det är snart fyrtio år sen föräldraförsäkringen infördes. Män har haft tillräcklig tid på sig att vänja sig vid tanken. De får helt enkelt ta och gå ner i arbetstid nu, sköta sin del av hushålls-arbetet och sluta smita undan från hemmajobbet.

Feministisk tradition

Jag vet att jag låter jättehård. Det är för att jag blir frustrerad av diskussionen. Feminismen har genom historien jobbat mot kvinnoförtryck utan att det varit på barns bekostnad (även om anti-feminister försökt påstå att det varit det ibland).

  Tvärtom har feminismen också alltid ställt krav för barnen – oavsett om vi haft några ”egna” eller inte.

  Så vill jag att det ska fortsätta vara. Därför har jag så svårt för det som kallas ”individualiserad föräldraförsäkring”.

Gerda Christenson

Noter:

1. Ilja Batljan, Siv Tillander, Sara Örnhall Ljungh & Magnus Sjöström: Föräldrapenning, pappors uttag av dagar, fakta och analys. Socialdepartementet 2004.

2. Mats Johansson: Jämställdhetsbonusen – en effekt- utvärdering. Försäkringskassans Socialförsäkringsrapport 2010:5.

3. Ann-Zofie Duvander & Ann-Christin Jans: Hur länge spelar pappors föräldraledighet roll? En studie av sambandet mellan pappors föräldraledighet och deras kontakt med sina barn. Försäkringskassans Socialförsäkringsrapport 2009:1.

4. Håkan Nyman & Joakim Pettersson: Spelade pappamånaden någon roll? – pappornas uttag av föräldrapenning. Riksförsäkringsverket analyserar 2002:14.

5. Jämställdheten ökade inte med andra pappamånaden. Dagens Nyheter 10/1 2007.

6. Män är mest föräldralediga vid lov. UNT (Upsala Nya Tidning) 26/3 2007.

7. Mats Johansson & Fredrik Svensson: Outnyttjad föräldrapenning. En studie om föräldrapenningdagar som inte har använts. Försäkringskassans Socialförsäkringsrapport 2010:14.

8. se not 1.

9. Anna-Lena Almqvist, Anette Sandberg & Lars Dahlgren: Papporna och motiven. Den svenska föräldraledigheten i ett geografiskt perspektiv. Försäkringskassans Working Papers in Social Insurance 2010:1.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten

Illustrationer: © Gerda Christenson