Nummer 4/2011

Det är inte bara du

Det svåraste med att diskutera feministiska frågor med icke-feminister är svårigheten för dem att förstå att det inte bara handlar om individer. Många har fått genomlida de klassiska exemplen "men min mamma städar mycket mindre än min pappa!", "min flickvän tjänar mer än jag!" eller "på mitt jobb är kvinnorna mycket mer framåt än männen!" när vi diskuterat Feminism 101 med andra, och dessutom – värst av allt – se diskussionen stanna bara för att de tycker att det är ett giltigt argument.

   För så många räcker ett enda undantag för att motbevisa all statistik i världen. För så många är "generalisering" ett fult ord. Kanske värst är de som tar all analys som en personlig förolämpning – "du har ingen rätt att komma och säga att pornografi är fel, det är min privata sexualitet!", och förstås den odödliga "men jag är ingen förtryckare!".

   Hur frustrerande det än är så är det svårt att hålla en debatt rullande efter sådana repliker – inte bara för att de är billiga, utan för att de visar på så fundamentala skillnader i synsätt att det är svårt att mötas utan att reda ut dem först.

Varför är det så svårt att se mönster? Varför är det fult att tala om strukturer? Varför denna oändliga betoning på individer? Varför vill folk se sig som avskilda från samhället?

Vissa menar att det inte alltid varit så. I tider och platser där samarbetsförmåga är nödvändig för överlevnad, eller där stora politiska händelser förenar människor i motstånd och engagemang, får den som vill tala om förtryck eller samhällsstrukturer större gensvar. Det är lättare att se det generella istället för det enskilda när det generella på ett tydligt sätt rör alla.

   Idag, när friheten att välja sitt eget liv och sina egna angelägenheter skanderas ut som det högsta goda, växer vi upp i ett annat klimat. Det finns för- och nackdelar med den individualism vi följer idag. I ett idealiskt samhälle skulle det leda till total acceptans av olikheter, men att utropa den innan vi blivit av med gamla maktstrukturer och förtryckssystem är inte att bekämpa dem – det är inget annat än att skyffla dem under mattan.

På så sätt sitter skeletten i garderoben kvar och formar allt vi gör, men ingen tillåts att tala om dem. Istället bortförklaras de med dina egna handlingar. Din lön beror på din egen förmåga att löneförhandlare. Din familjesituation beror på din förmåga att välja ut en lämplig fortplantningspartner. Din stress beror på din förmåga att hantera ditt livspussel. Går det illa beror det på dig. Denna strategi är utmärkt för att hålla institutioner nöjda och bekväma, men leder till stora självförtroendekomplex hos de individer som de påstår sig göra lyckliga. Alla gamla regler finns fortfarande där, redo att begränsa dig vid varje steg, men du har inte verktygen att identifiera dem, och vänder det istället mot dig själv. Självhatet växer, vilket gör dig till ett utmärkt villebråd för fler som vill locka dig med möjligheten att lyckas i livet – om du bara gör så här, om du bara, du, du, du.

Sanningen är ju att denna vridning av individualismen är ett verktyg för makthavare som vill behålla sin makt. Det bästa sättet att försäkra sig mot eventuella upprorsmakare är att de aldrig får reda på sin egen situation, att göra dem oförstående inför de termer de kan använda till att identifiera sin omgivning, att få dem att inte förstå att undantag inte motbevisar regeln.

Individualismens mörka sida är något som vi alla får ingjutet i ryggmärgen från våra första år. Även för dem som aktivt vill använda begrepp som system, struktur, grupp och mönster istället för privata problem, är det otroligt svårt att kommaifrån. Till exempel är det vanligt för nyblivna feminister att hamna i "duktig feminist"-fasen, att oroa sig över att de inte beter sig tillräckligt feministiskt själva. På nätet går det att hitta massor av kvinnor som frågar sig "är jag en dålig feminist om jag har på mig den här kjolen?". Efter en tid går det att inse att feminism inte handlar om bara dig eller bara den där kvinnan, utan om oss alla, hela världen. Ändå är det svårt att låta bli. Vi är så vana vid att bedöma oss själva att det är svårt att börja bedöma världen istället.

Ett annat svar på att börja se förtryckstrukturer är att ge upp, och anse att ingenting går att förändra. Cynism är en enkel flyktväg – och förträffligt bekväm. Det tillåter en att både se problemen – och därmed verka upplyst – och slippa göra något åt dem.

   Även detta är ett uttryck av individualism – men framför allt är cynism ett privilegium. En cyniker känner ingen motivation till att förändra något därför att problemen verkar avlägsna, som någonting som är bortom ens egen kontroll och därmed inte angår en själv. Om du frågar aktivister inom vilken fråga som helst varför de valde att "göra något" är det oftast för att de stött på konkreta exempel av förtryck i deras egen närhet.

Det är dessutom väldigt mycket svårare att inte vilja "göra något" när en själv träffar på uppenbara offer av förtryck – kvinnor i prostitution, offer för mäns sexualiserade våld, människor som fått sina liv direkt och uttalat begränsade av patriarkatet. Det krävs en enorm brist på empati att kunna passera dessa människor och se det som omöjligt att hjälpa dem. En cyniker har haft turen att inte ha råkat ut för eller sett på nära håll något liknande, och är därför privilegierad. Många kallar feminister för negativa glädjedödare, men en aktivist är den starkaste sortens optimist – "jag tror det här går att förändra, för att det måste det." Därför är aktivism så livsviktigt. Därför är det så nödvändigt för feminister att träffa andra feminister, för att inte drunkna under alla som menar att det är bara du, för att inte börja tro på det själv. Därför behövs organisationer som Kvinnofronten.

Den bästa medicinen kan vara att kombinera det bästa av båda världarna. Parollen "det personliga är politiskt" är hjälpsam på många sätt. Att utgå ifrån sina egna erfarenheter och sedan att sätta dem i sammanhang, dela och jämföra dem med andra, och framför allt att analysera dem, är grunden för all aktivism och allt motstånd. Det får oss att se mönster, samtidigt som vi inte glömmer vår egen roll i samhället. Det får oss att känna gemenskap. Det är värt så oändligt mycket mer än undantag.

Annina Claesson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten