Nummer 1/2022

Vårdnad – en historik

et är bara 100 år sedan gifta kvinnor förklarades som myndiga och fick rösträtt. 1922 antog riksdagen Barnalagarna, i dem användes för första gången begreppet vårdnad om barn.

  Med vårdnad menades att ha ansvar för och bestämmande rätt över barn.

Förmyndaren var man

Mödrar fick då medbestämmanderätt när det gällde barns uppfostran, men inte rätt att vara sitt barns förmyndare, att till exempel bestämma i ekonomiska frågor. För ogifta kvinnors barn tillsattes en barnavårdsman. Om kvinnorna gifte sig togs barnavårdsmannen bort. Då fanns ju ett manligt överhuvud i familjen oavsett vem (barnets far eller inte)!

  Först 1949, när Föräldrabalken antogs, fick gifta kvinnor rätt att vara medförmyndare för sina barn. Inte förrän 1973 togs barnavårdsmannen för ogifta kvinnors barn bort ur lagen. 1973 kom också en annan förändring i lagen: "makes skuld till skilsmässan" skulle inte längre ha betydelse för vem som fick vårdnaden, det vill säga otrohet, våld eller vem som tog initiativ till skilsmässan (förlöpte hemmet, som det hette). Även ogifta fäder fick då rätt att bli vårdnadshavare.

  På 1960-talet behövdes kvinnor i allt högre utsträckning på arbetsmarknaden. När kvinnor förstod att de kunde försörja sig själva började skilsmässorna öka. I alla tider har mammorna tagit hand om barnen och därför följde de då, självklart, med mamma vid skilsmässan.

  Det fanns väldigt lite reglerat i lag vad gäller vårdnad och umgänge under denna period. De flesta män var inte särskilt intresserad av att ta ansvar för barnen. De satte sitt arbete före, och de skaffade sig en ny familj. De som skilde sig gjorde själva upp om hur pappans umgänge med barnen skulle se ut.

  Problemet för de flesta mammorna var då att de ensamma fick ta hela ansvaret. Det fanns till exempel väldigt få daghem om ens några.

Gemensam vårdnad

1977 trädde första lagen, som tillät gemensam vårdnad efter separationen om båda föräldrarna var överens om det, i kraft.

  I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet kom debatten om mäns våld mot kvinnor i hemmet igång. Kvinnojourer bildades för att stödja kvinnor i att lämna den våldsamme mannen. Allt fler kvinnor tog med sig barnen och försvann till en kvinnojour.

  Nu började vissa män beklaga sig över att de inte fick träffa sina barn, främst de som stred för att behålla makten över kvinnan och barnen. Andra kämpade för att män skulle ta större ansvar för barnen. Det ledde fram till lagen som kom 1983. Gifta par fick då automatiskt gemensam vårdnad, som skulle kvarstå vid skilsmässa. Ogifta par kunde, i samband med faderskaps- bekräftelsen, skriva under på att de skulle ha gemensam vårdnad.

  I förarbetena till lagen betonades hur viktiga båda föräldrarna var för barnet, och hur illa det var av den förälder (läs: mamman), som inte ville låta den andra föräldern (läs: pappan) träffa sina barn. Här började myten om mammors umgängessabotage spridas.

Fadersrättskampanjer

Under andra hälften av 1980-talet drogs kampanjerna för fadersrätten igång på allvar. Mansjourer bildades och utvecklade sig snabbt till fadersrättsgrupper. När kvinnor sökt sig till kvinnojouren gav mansjouren männen stöd i att kräva vårdnad och umgänge om barnen.

  Bente och Gunnar Öberg, familjerådgivare, fick i uppdrag att göra undersökningar, vars resultat skulle ligga till grund för lagstiftning. 1987 kom deras bok "Att skiljas men inte från barnen". 1993 kom boken "Pappa se mig" ut. I sina böcker bortser de totalt från mäns våld och mäns övergrepp på kvinnor och barn. I massmedia och på konferenser fick de sprida sina påståenden (utan grund) om att mammor ljuger om misshandel och incest för att de inte unnar papporna umgänge med barnen.

  Nya lagar kom nu slag i slag. 1990 fick vi en ny paragraf i Föräldrabalken som sa: "vid bedömning av vad som är bäst för barnet ska rätten fästa avseende särskilt vid barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna". Under rubriken "Umgängessabotage" står i promemorian som föregick lagen: "…domstolen bör till vårdnadshavare förorda den av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och gott samarbete mellan barnet och den andra föräldern". Detta drabbade naturligtvis barn som var utsatta för övergrepp och deras mamma som försökte skydda dem mot den våldsamma pappan.

"Samarbets"-tvång

Enligt en lag från 1991 blev kommunerna skyldiga att erbjuda samarbetssamtal med föräldrarna. Domstolen kunde bestämma att parterna skulle sitta i dessa samtal innan domstolen fattade det slutgiltiga beslutet. Det ledde till att kvinnor som var utsatta för våld och hot tvingades till samtal med den hon var rädd för.

  1993 ledde kvinnojourernas och mammornas kamp till ett tillägg i lagen som löd: "Vid beslut enligt andra och tredje styckena skall rätten beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa". Detta var lite hoppfullt, men tyvärr beaktades det inte alls eller kunde ibland, till och med, användes emot mammor och barn.

  Trots framgångarna var man inte nöjd inom fadersrättsrörelsen. En växande lobby ställde nya krav och en ny statlig utredning "Vårdnad, boende och umgänge" tillsattes. Den resulterade i förändring i föräldrabalken som trädde i kraft 1998 trots stora protester från kvinnojourerna. Bland annat ordnade Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) en demonstration i Stockholm där kvinnor från hela landet deltog. Förändringarna i lagen innebar att domstolen kunde besluta om gemensam vårdnad trots att en av parterna var emot. Domstolen kunde också bestämma hos vilken part barnen skulle bo och hur umgänget skulle se ut.

Lagstadgad fadersrätt

Detta gjorde det omöjligt för en kvinna att skydda sig mot en våldsam man om hon hade barn med honom. Han hade rätt att veta var de bodde, att bestämma vilken skola de skulle gå i, om de fick flytta, och så vidare. Denna lag drevs igenom trots att 82 procent av alla som skilde sig själva valde att ha gemensam vårdnad. Samtidigt fanns det undersökningar som visade att 25 procent av skilsmässorna berodde på mannens våld mot kvinnan. Alltså där det blev vårdnadstvist fanns också våldet. På kvinnojourerna hann kvinnan knappt innanför dörren innan barnens far drog igång vårdnadstvisten.

  Kvinnojourerna fortsatte kampen för kvinnorna och barnen. Nya fadersrätts-grupper bildades. Debatten fortsatte och en ny utredning tillsattes 2002 med syftet att utvärdera den tidigare lagstiftningen. Både i utredningen och i förändringen i Föräldrabalken som trädde i kraft 2006, markerades att skyddet för barnen måste stärkas genom en starkare betoning av "risken för att barnet far illa". Både socialtjänst och domstol skulle göra varsin riskbedömning. Risken för att barnet far illa skulle nu väga tyngre än barnets kontakt med båda föräldrarna. Riskbedömningen skulle gälla risken för att barnet har utsatts och/eller kan bli utsatt för våld och andra övergrepp vid vårdnad och umgänge. Det räcker inte med att hänvisa till att polisutredningar är nedlagda för att bortse från faran.

  Förhoppningar väcktes om att nu skulle mammor och barn få rätt till skydd – men icke! Läget är värre än någonsin.

Barnfrid?

Det senaste tillskottet i lagar på området trädde i kraft i juli 2021. Domstolen fick då rätt att besluta om gemensam vårdnad trots att båda föräldrarna är emot det, vilket gör det ännu svårare för en mamma att få ensam vårdnad och därmed en liten chans att kunna skydda barnen och sig själv. Om det nu kan bli svårare än det är. Det är ytterligare ett steg mot
gemensam vårdnad för alla, alltid.

  Samtidigt trädde en lag om ett nytt barnfridsbrott i kraft. Det blev ett brott att utsätta ett barn för att se eller höra brottsliga gärningar som vålds-, kvinnofrids- och sexualbrott i en nära relation. Brottet kan ge böter eller fängelse beroende på hur grovt brottet är. Det kan se ut som något positivt, men få kommer att bli dömda, eftersom få pappor blir dömda för våldet mot mamma.

  Det ser mörkt ut, snart är vi tillbaka på 1800-tals nivå. På papper går det att skilja sig, men i praktiken bevaras
familjen med mannen som överhuvud med rätt att aga hustru och barn.

Gunilla Nordenfors

Tillägg: Nödvärnsrätten

1992 blev en mamma, som höll sig gömd med sitt barn, åtalad för egenmäktighet med barn.

  Tingsrätten ogillade åtalet och i domen sägs: "Av hennes berättelser framgår att hon är övertygad om att hon med sitt handlande avvärjer fara för att Erik utsätts för övergrepp. Mot den bakgrund hon tecknat finner tingsrätten att hon, såsom hon har uppfattat situationen, handlat i nöd och tingsrätten finner att med hennes utgångspunkt hennes handlande försvarligt. Hon skall därför inte dömas till ansvar för brott och åtalet ska lämnas utan bifall."

  Hovrätten fastställde tingsrättens dom, men den nitiske åklagaren överklagade till Högsta domstolen. Trots två likartade domar och att ingen ny bevisning fanns, så tog Högsta domstolen upp målet. Mamman dömdes till böter för egenmäktighet med barn. I domen sas att modern ansågs ha handlat för barnets bästa, därför betraktades brottet ej som grovt. Domen blev prejudicerande när det gäller rätten till nödvärn.

  Mammor förlorade då nödvärnsrätten, alltså rätten att skydda sina barn. Flera mammor har därefter blivit dömda till fängelse, eller inte vågat skydda sina barn på grund av risken att hamna i fängelse.

Gunilla Nordenfors

På Kvinnofrontens webb kan du läsa de remissvar som Kvinnofronten skrivit om de senaste årens ändringar av lagar som rör våld och vårdnad, där vi förklarar mer:

Om "Stärkt barnrättsperspektiv för barn i skyddat boende – förslag till bestämmelser rörande bl.a. omedelbar placering, sekretess och skolgång":
www.kvinnofronten.nu/pdf/KvF_Ds2020-16.pdf

Om "Straffrättsligt skydd för barn som bevittnar brott mellan närstående":
www.kvinnofronten.nu/pdf/KvF_SOU2019-32.pdf

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten