| 
        |  
  Nummer 
              1/2016
 |   Bild ur filmen.
 
 
 Kära 
              pappa...
  Nyhetsbrevsredaktionens Annina Claesson analyserar 
              en film som blivit en viral succé på sociala medier 
              och spreds som "feministisk". Men hur feministisk är 
              den egentligen?
 
   december 
              förra året (2015) spreds den fem minuter långa 
              filmen “Kära pappa" 
              som en löpeld över sociala medier. Den är framtagen 
              av den norska falangen av välgörenhetsorganisationen Care. 
              I filmen talar en flicka till sin pappa om alla våldshandlingar 
              och övergrepp som hon kommer att utsättas för, just 
              för att hon föds som flicka. 
  Hennes pappa må vilja skydda henne från 
                    allt ont i världen – han "låter 
                    inte ens mamma äta sushi" – men han 
                    kan och tänker inte ens på att skydda sin dotter 
                    från högstadie-korridorernas glåpord och 
                    tafsningar eller våldtäktsskämten från 
                    bekanta. Allt det som leder till att hon till slut blir utsatt 
                    för övergrepp, våldtäkt, misshandel och 
                    mordförsök.
 
  Den delen av budskapet är viktig men sällsynt 
                    i massmedia – att fastslå hur allt i ett patriarkat 
                    hänger ihop för att bilda en kvinnoförtryckande 
                    struktur, att de fjortonåriga pojkarnas rop i en skolkorridor 
                    har något att göra med våldtäktsstatistiken.
 
  Filmen centrerar sig kring mäns roll i att 
                    upprätthålla ett samhälle som normaliserar 
                    mäns våld mot kvinnor. Allra viktigast är 
                    kanske uppmaningen att inte skratta åt andra mäns 
                    våldtäktsskämt, något som studier har 
                    visat aktivt bidrar till att våldtäktsmän 
                    bildar en uppfattning om att våldtäkt är accepterat 
                    bland andra män.
 
  Dock ger filmen en illasmakande 
                    eftersmak genom många ordval.
 
  "Låt inte 
                    mina bröder kalla flickor horor, eftersom de inte är 
                    det. För en dag kommer en annan pojke tro att det är 
                    sant".
 
  Med denna replik avslöjar filmen sin bristande 
              feministiska analys, trots att den menar så väl. Pojkar 
              ska inte kalla flickor horor, eftersom "de inte är det". 
              Detta är typisk hora/madonna-logik. Finns det alltså 
              flickor som "är" horor och därmed kan kallas 
              för det? "Förtjänar" en flicka som "är" 
              en hora att utsättas för våld?
 
  Det är nästan som att filmen 
              föreslår att allting är ett enormt missförstånd 
              – att mäns acceptans och normalisering av andra mäns 
              våld gör att "fel" flickor utsätts. 
              Flickan i filmen har ju en magisterexamen, ett bra jobb, en fantastisk 
              pojkvän (till en början), är "inte någon 
              offertyp", och har en pappa som bryr sig.
 
  Under hela filmen tar hon avstånd från 
                    skällsorden – "hora, lesbisk, billig, offer" 
                    – som kastas efter henne, för att visa hur hon 
                    inte förtjänar övergreppen som män utsätter 
                    henne för. Filmen ignorerar att ett av patriarkatets 
                    mest effektiva bränslen är denna uppdelning av kvinnor 
                    och tjejer i fina flickor och smutsiga horor, i "starka 
                    kvinnor" och offer.
 
  Filmen är också helt uppbygd på 
                    den trötta repliken "skulle du vilja att det här 
                    hände din egen dotter, syster, mamma?". Det är 
                    som att män inte kan övertygas om att förtryck 
                    är fel för att kvinnor är fullvärdiga 
                    människor i sin egen rätt, utan bara i egenskap 
                    som någon mans mamma eller dotter. Filmen spelar fullt 
                    ut på en sentimental vädjan till män om att 
                    inte låta sina kvinnliga familjemedlemmar bli behandlade 
                    som "dåliga flickor". Det blir svårt 
                    att kalla den övertalningstaktiken feministisk.
 
  Istället bör män 
                    upplysas om att deras uppdelning och kategorisering är 
                    artificiella förtrycksverktyg, om de så tar sig 
                    små eller stora uttryck. Det finns inga horor och inga 
                    madonnor. Oavsett hur "stark" eller "svag" 
                    en kvinna som fallit offer för våld är så 
                    förtjänar hon ändå att slippa utsättas 
                    för det.
 
  Kära pappa, låt inte mina systrar och 
                    bröder lära sig om mäns våld mot kvinnor 
                    från en klumpigt gjord viral reklamfilm.
 
 
 Annina Claesson
  |