Nyhetsbrevsredaktionens Ellinor Romin har kollat på det senaste årets alla böcker,
serier, sommarprat, filmer och musikaler om mens och funderar kring
varför mens är tabu.
 I höst släpptes videobloggaren Clara
Henrys bok ”Ja, jag har mens,
hurså?”, och kön på bokmässan
blev den längsta genom tiderna.
 I
boken går hon igenom i princip allt som har med mens att göra;
olika termer, mensens historia, varför vi har mens …
men detta är inte ett nytt ämne, för vare sig Henry
eller omvärlden. Många av Henrys videor handlar om mens,
och i sitt sommarprat tidigare i år berättade hon att
hon redan efter den första av dessa började kallas för
mens-Clara.
På det temat har hon fortsatt, till mångas
glädje och andras förtret. Clara Henry är dock inte
ensam, eller överhuvudtaget först, med att tala om och
skapa kultur av ämnet mens.
Liv Strömquist pratade mens
2013 påbörjade serietecknaren Liv Strömquist
arbetet med en serie vid namn Blood Mountain.
Serien inspirerade henne till att i sitt sommarprat samma år
näst intill uteslutande tala om mensens tabu och historia.
Sommarpratet blev ett slags startskott, och sedan dess
tycks mensen på något sätt alltid vara aktuell
i kulturvärlden.
 2014
släpptes seriealbumet ”Kvinnor ritar
bara serier om mens”, och dess titel är ett direkt
citat av en manlig serietecknare Strömquist berättar om
i sommarpratet. Albumet är en antologi med serier om mens,
ritade av olika kvinnor, och har blivit en stor succé.
Tidigare i år, 2015, fick Strömquist sällskap
i att tala om ämnet i sitt sommarprat. Clara Henry nämnde
sin erfarenhet av ämnet, och musikern Annika
Norlin tillägnade hela sitt åt fenomenet PMS.
”PMS är privat av fel
anledning och det är att vi förknippar det med kvinnokroppen
fast på ett osexigt sätt ... Tyvärr för er
finns det inget jag är så intresserad av att prata om
som saker man inte ’ska’ prata om.”
Kanske är det just på grund av vad Norlin
säger ovan, som mensen så sällan pratas om. Kvinnokroppen
ska vara vacker och fräsch, men mens ses av många som
smutsigt och äckligt. Kvinnan ska vara lugn och omhändertagande,
men med PMS blir hon hysterisk och ohanterlig. Kvinnan finns till
för mannen, men ingen man vill veta av den äckliga mensen,
och därför lär vi oss att dölja den, in i det
sista, för andra och allra helst oss själva. Tamponger
och bindor ska skötas diskret, för ingen ska få
veta att vi har mens, och tjejtidningar lär oss olika uttryck
(”Lingonvecka”, ”Tant
röd”, ”Kommunistvecka”
…) utan att vi ska behöva ta m-ordet i mun.
Explosionen av mens (inte bokstavligen) bidrar alltså
till en ökad diskussion och normalisering av ämnet.
Mens-tabu
Alla är dock inte glada över denna frigörelse. Journalisten
Margit Richert menar att det inte är
någon idé att bryta något tabu, eftersom tabut
inte existerar – åtminstone inte efter tonåren.
I en krönika från oktober i Svenska Dagbladet skriver
hon:
”Att bryta tabut kring det
månatliga blodet är fullkomligt luxuöst i sin meningslöshet.
För den som inte fastnat i tonårens permanenta skamtillstånd
är det hela mest ett bökigt, men ofrånkomligt, kladd.”
Tabut kring mensen upphör alltså med åldern!
Så fantastiskt. Kanske är det bara undertecknad, som
var 18 år när Liv Strömquist höll sitt sommarprat,
som inte kan säga hur det är att vara i slutet av tonåren
utan ekot av Strömquists sommarprat omkring sig.
Någonting jag dock kan säga är detta:
det är aldrig meningslöst att bryta tabun, oavsett vilken
åldersgrupp det riktar sig mot. Oavsett om det ”permanenta
skamtillståndet” upphör efter tonåren –
varför ska det överhuvudtaget finnas där till att
börja med? Varför ska unga livmoderbärare påbörja
sin mens-debut genom att lära sig oskyldiga röda synonymer?
En annan fråga: om tabut kring mensen upphör
efter tonåren, varför har jag äldre släktingar
som fortfarande inte kan prata om saken utan att viska? Och är
inte tjejtidningar, med alla dessa tips om hur vi bäst döljer
mensen, skrivna av vuxna personer? Är inte reklamerna för
bindor och tamponger, som konstant påstår att deras
produkt är den bästa för att sköta mensen diskret,
skapade av vuxna människor? Om tabut kring mens inte finns,
varför uppmuntrar samhället oss att dölja den, oavsett
vår ålder?
Mensen är vår
Därför är det viktigt att kulturvärlden tagit
mensen till sitt förfogande, och inte längre låter
den gömma sig. De senaste två åren har serier,
sommarprat, filmer och musikaler (ja, Mens
the musical spelas för närvarande i Stockholm)
dykt upp, och alla förklarar, driver med och sjunger om ämnet
Mens. Oavsett om vi gör det för tonåringar eller
vuxna, måste vi våga prata om mensen. Vi måste
våga skämta om den, men också diskutera den. Våga
förstå vad PMS egentligen innebär, våga rita
och läsa serier om mens, våga erkänna för oss
själva och varandra att vi har mens. Tabut kring mens grundar
sig, trots allt, i kvinnoförtryck. När vi tar tillbaka
den, är den bara vår, och ingen kan använda den
emot oss genom att säga ”Vadå,
har du mens eller?” |
