
Till strejken anslöt sig vartefter även lärare, byråkrater,
pensionärer, studenter och andra ungdomar.
Klimatförnekande,
maskulinitet och fyra frågor till valrörelsens coolaste
tjej
"Vi barn gör ju oftast inte som ni
säger åt oss att göra. Vi gör som ni gör.
Och eftersom ni vuxna skiter i min framtid, så gör jag
det med. Jag heter Greta och går i åk 9. Och jag skolstrejkar
för klimatet fram till valdagen."

Så står det skrivet på
framsidan av de flygblad som ligger placerade utanför riksdagshuset,
intill valrörelsens helt klart häftigaste person: Greta
Thunberg. Varje skoldag fram till riksdagsvalet, mellan cirka
8.30 och 15.00, sitter hon på plats utanför riksdagshuset
för att protestera mot att vuxenvärlden och politiker
inte tar klimathotet på allvar. Under några dagar innan
valet stödstrejkade jag med Greta och passade då på
att ställa några frågor.

Hur fick du idén till protesten?

–
Jag var med på ett möte med en grupp människor där
det var en som sa något om att ungdomar kanske skulle kunna
skolstrejka mer för att få vuxna att lyssna. Så
då tänkte jag att jag skulle kunna använda den idén
för att uppmärksamma klimatfrågan.

Det kan ju vara rätt skrämmande
att göra en protest där en blir så pass synlig.
Var det något särskilt som fick dig att få nog
och känna att du måste göra detta?

–
Det var i somras som jag kände att ingenting hände, ingen
gör någonting. Så då får väl jag
göra något!

Vad har du fått för reaktioner?

–
Mest positiva.

Har du något du vill hälsa till
de vuxna som kanske tänker på klimatet men som än
så länge inte har börjat göra något i
frågan?

–
Läs på! Ta reda på fakta, då kommer man att
förstå allvaret i situationen.

De dagar då jag är på plats
är vi ungefär 15-20 personer som sitter och stödstrejkar
med Greta, både barn, ungdomar, vuxna och äldre. Det
är dock mängder av människor som kommer fram för
att visa uppskattning för hennes initiativ, alltifrån
riksdagsledamöter och journalister till vanliga människor,
både barn och vuxna. Någon enstaka går förbi
och ser lite skeptiskt på den brokiga skaran som sitter samlade
på marken, men som Greta själv säger är de
flesta reaktioner positiva.

På nätet har dock reaktionerna varit
mer blandade. Greta skriver en dag på sin Instagram:

”[...]
Om vi inte agerar nu så finns det väldigt snart ingen
framtid kvar för min eller några kommande generationer.
Så dom kan fortsätta kalla mig förståndshandikappad,
utvecklingsstörd, terrorist, barnsoldat, psykiskt sjuk och
mediakåt horunge hur mycket dom vill. Klimatet är faktiskt
det enda som betyder nånting. Fixar vi inte det nu så
spelar inget annat nån roll”.

Kommentarsfältsgrobianer

Att människor som engagerar sig för natur och klimat,
ja alla som engagerar sig politiskt för allas lika värde
och en bättre värld, lätt blir utsatta för hån
och hat är väl ingen nyhet. Men att det har gått
så långt att vuxna människor kan sitta på
nätet och kalla ett klimatengagerat barn för horunge –
då har vi väl ändå passerat någon slags
lågmärke för värdighet i det politiska samtalet.
(Kanske har det till slut blivit dags att konfiskera internettillgången
från de män som inte kan hantera ett kommentarsfält
utan att förvandlas till grobianer?)

Dessa reaktioner är dock, tyvärr, bara
ett symtom på ett utbrett fenomen. Ett fenomen som alla som
sett ett kommentarsfält till en artikel om miljö nog träffat
på – i synnerhet om den är skriven av en kvinna.
(Tips från coachen: undvik kommentarsfälten
på kvinnliga miljöpartisters sidor om du vill ha kvar
något hopp för mänskligheten.)

Och även om jag förvånas över
grovheten i vissa påhopp som Greta fått, så vet
jag själv från mitt miljöengagemang hur lite som
krävs för att reta gallfeber på helt orimligt många
män. Män som gjort det till sin politiska gärning
att, mitt på ett torg på ljusa dagen, gå fram
till den där irriterande tonårsjäntan med sin namninsamlingsbricka
och skrikit så att mina öron fladdrat. Det är tydligt
att, när någon som är dubbelt så stor och
trippelt så gammal som en själv, känner behovet
av att gå till attack på det viset – att en har
kommit åt en känslig punkt.

Så vad handlar egentligen detta om? Vad
är det med män som gör dem så rabiata av blotta
tanken på en miljöåtgärd?

Hat och hot not kvinnor

I en artikel i tidskriften E&E News
berättar några kvinnliga klimatforskare om sexismen de
möter i sitt arbete. Sexismen handlar om allt från klimatförnekande
män som ska förklara hur det ligger till, till förolämpningar
riktade mot deras moderskap, utseende och intelligens, till dödshot
och hot om sexuellt våld.

En manlig klimatforskare som intervjuas berättar
att även han får ta emot både personliga attacker
på sin vetenskapliga kompetens och dödshot, men att han
tydligt ser att de attacker hans kvinnliga kollegor får ta
emot också färgas av misogyni*.
Flera forskare beskriver hur attackerna den senaste tiden blivit
allt grövre och kopplar ihop detta med de politiska strömningarna
som fick Trump till makten. De menar att spänningarna kring
politiska minoriteters rättigheter, exempelvis kvinnor och
migranter, går hand i hand med spänningen kring klimatfrågan.
Båda utgör nämligen ett hot mot Trump-anhängarnas
”Make America great again”
– närmare bestämt mot deras bild av vad som gjorde
Amerika så bra. Vad de blickar tillbaka mot är nämligen
en tid då kvinnorna var fast vid spisen och männen fick
vara familjeförsörjare i industrin – och en tid
då utvinning av naturresurser skulle vara det som byggde upp
den kapitalistiska ekonomin och som skulle möjliggöra
den amerikanska drömmen.

Äldre mäktiga män

Martin Hultman och
Jonas Anshelm är två forskare som tittat just
på kopplingen mellan maskulinitet och klimatförnekande,
bland annat i deras text ”A green fatwa?
Climate change as threat to the masculinity of industrial modernity”.
(= En grön fatwa**. Klimatförändringar som ett hot
mot den industriella modernitetens maskulinitet).

I studien har de bland annat tittat på de
svenska klimatförnekare som varit synliga i media eller andra
sammanhang. Nästan allihopa visade sig vara äldre män
med höga poster inom näringsliv och akademi.

Klimatförnekarna använder sig ofta av
argument som har sin bas i att de är de enda som har genomskådat
en stor bluff och att miljörörelsen och klimatforskarna
drivs av en religiös övertygelse som klimatförnekarna
är de enda att ifrågasätta. De använder sig
också ofta av argument såsom att de är "folkets
röst" och att de är annorlunda än "etablissemanget"
– detta trots att de själva sitter på höga
poster i samhället. Precis denna typ av argument kan den uppmärksamma
kvinnofrontaren också känna igen från ett visst
nationalistiskt parti – det enda klimatskeptiska partiet i
riksdagen: SD.

Herre över naturen

Kort sagt så ställer sig klimatskeptikerna på tvären
mot miljörörelsen och menar att om miljörörelsen
får som den vill så kommer det bli massarbetslöshet,
industrierna kommer att lägga ner och välfärden urholkas.

Därmed ställer de upp en motsättning
mellan välfärd och miljö, vilket har sin grund i
industrialismens logik; alltså den som har satt män och
kultur som motsatser till kvinnor och natur. Och som dessutom byggt
in exploatering av både natur och alla andra människor
än den vite mannen som en grundpelare i det ekonomiska systemet.

Dessa resonemang hämtar forskarna bland annat
från Carolyn Merchant, som
skriver att omkring Upplysningen*** började det förändras
hur människor såg på naturen, från något
organiskt och levande, till något mekaniskt och dött.
Ur en död och femininiserad natur kunde sen industrialismen
gräva fram de naturresurser som använts för att bygga
upp det samhällssystem vi har idag: och människan kunde
bli herre över naturen.

Miljörörelsen, fortsätter forskarna,
utmanade under framför allt 1970- och 1980-talen starkt det
här industriella sättet att se på naturen och försökte
skapa en annan världsbild byggd på helt andra principer.
Principer som i grunden utmanade mekanismerna i det industriella
och kapitalistiska systemet.

Ekomodernism

Från 1990-talet har dock en ny form av miljösyn vuxit
fram i miljörörelsen, något som Hultman och Anselm
kallar för en ekomodern syn. I detta synsätt landar fokus
på grön tillväxt, teknologi, marknadslösningar
och konsumentval – istället för en djupare omställning
av de ekonomiska spelreglerna. I samma veva, skriver forskarna,
förändrades också den dominerande maskuliniteten
från en industriell maskulinitet till en ekomodern. Den ekomoderna
maskuliniteten visar omtanke för miljön och är lite
sådär lagom mjuk, men lyfter ekonomisk tillväxt
och teknologi som lösningen på klimatproblemen.

Den här maskuliniteten, menar forskarna,
erkänner klimatproblemen, men upprätthåller fortfarande
de miljöförstörande grundstrukturerna. Även
den ekomoderna synen är dock ett hot mot den industriella maskuliniteten
som forskarna kopplar samman med klimatförnekarna, för
den utmanar fortfarande vissa delar av det industriella tänkandet.

Sammanfattningsvis menar Hultman och Anshelm att
klimatförnekarna bör förstås på så
sätt att de bygger sin identitet på en industriell världsbild
och att klimat- och miljöfrågor på ett grundläggande
vis utmanar deras maskulinitet.

Den sköra maskuliniteten

Och ja. En kunde väl egentligen ha anat att klimatförnekarnas
aggressivitet mot alltifrån forskare och politiker till barn
skulle ha något att göra med mänsklighetens kanske
sköraste uppfinning: maskuliniteten. Och kanske är det
inte så konstigt att de som kämpar för en verkligt
radikal omställning av samhället, vare sig det handlar
om feminism eller klimatomställning eller både och, möter
motstånd från de som har något att förlora
på förändringen. Att bedriva någon form av
arbete för en radikal politisk förändring handlar
trots allt om att ifrågasätta själva grundstrukturen
i samhället.

Nu återstår bara frågan om den
bräckliga manligheten och dess vägran att se sig själv
som en del av ett större sammanhang ska få köra
hela mänskligheten in i avgrunden. Eller om vi på allvar
ska börja bygga samhället utifrån att människan
är en del av naturen och att vårt välmående
inte står i motsättning med naturen – utan tvärtom
är beroende av den. Och, istället för att låta
konservativa män få inflytande, på allvar börja
lyssna på alla de som gör som Greta och gör allt
de kan för den enda planet vi har.
Moa Lindholm
|