Feminism är svenskt
(när det passar)
Världens
mest jämställda land. Den klyschan är gammal och
trött men dyker ändå upp gång på gång
upp som en sorts slogan för Sverige. I vissa cirklar är
trendigt att stämpla ordet ”feminism” lite här
och var utan att tänka efter särskilt mycket – inklusive
när det gäller varumärket Sverige. Annina
Claesson funderar över Sveriges
märkliga nationalistiska självgodhet.

eminism
har inte alltid varit och är fortfarande oftast inte ett ord
som kan användas för att skaffa enkla PR-poäng. Snarare
tvärtom. Trots det har något hänt på Visit
Sweden-kontor, på glassiga tidningsomslag, och på
listartiklar på nätet. “Den
moderna svenska mannen är feminist”, såsom
en rubrik på just Visit Swedens hemsida lyder.

I den artikeln kan en läsa att “jämställdhet
mellan könen är helt och hållet ingrott i svensk
kultur”, och att det är ett “svenskt
maskulint ideal” att vara feminist. För det känner
vi ju alla igen?

Samma budskap upprepas på svenska regeringens
engelska hemsida, som stolt proklamerar att Sverige har världens
första feministiska regering, som sätter jämställdhet
i centrum för alla politiska beslut.

Det har tydligt blivit en del av den image som
Sverige vill ge omvärlden: feminism är typiskt svenskt,
lika självklart som knäckebröd, midsommarfirande
eller att aldrig sitta bredvid en främling på bussen.

FEMINISM: EN SVENSK GREJ?

Refrängen låter ännu mer oroväckande bekant
från sommarens tal i Almedalen, som gång på gång
idisslade ämnet “svenska värderingar”,
vilket då tydligen inkluderar jämställdhet (här
var F-ordet något mindre populärt).

Här gjordes det klart att användandet
av detta begrepp fungerar likadant som alla andra nationalistiska
utspel: det syftar på att exkludera, och definiera vi och
dom. Anna Kinberg Batra liksom Ebba
Busch Thor och Jan Björklund
skildrade alla begreppet “svenska värderingar”
som något som måste antingen försvaras eller undervisas
till de som inte förväntas dela dessa värderingar,
det vill säga invandrare.

Jan Björklund påstod att det finns
en “ökande värderingskonflikt”
när det gäller jämställdhet i Sverige på
grund av flyktingar från Mellanöstern som enligt honom
för med sig en “hederskultur”.

Ebba Busch Thor lade fram Kristdemokraternas förslag
om en “värderingskurs” som
ska ge särskild betoning åt jämställdhetsfrågor.

KAPNING AV FEMINISMEN

Det är något lömskt vi ser här. Begreppet feminism
kapas och används i nationalistiska syften. Politiker som annars
aldrig gjort något vidare försök till att främja
en feministisk politik påstår plötsligt att feminism
utgör en självklar del av svensk kultur.

Dessutom får de det att låta som om
“jämställdhet och likabehandling” vore
en kulturfråga som kan vara lika svår att förstå
för de som föds utanför Sverige som varför vi
envisas med att sjunga koakakakaka runt en blomsterprydd fallossymbol
en gång om året (hur det nu ska tolkas som förenligt
med den “ingrodda” feminismen i svensk kultur).

För feminister i Sverige, i synnerhet de
av oss som följt hur debatten kring feminism sett ut i svensk
media lite längre, ser det hela ut som en krass och opportunistisk
trend. Turistbyråernas och politikernas användning av
ordet feminism visar på föga förståelse för
eller vilja att engagera sig i vad feminism verkligen betyder.

Skildringen av feminism som typiskt svenskt verkar
drivas dels av en självgod vilja att klappa oss på axeln
(vi är världens mest jämställda land! Vi är
klara nu! Kan de där jävla feministkärringarna sluta
gnälla?), dels av en ryslig tävlan om vem som bäst
kan ursäkta sina rasistiska uttalanden eller kassa flyktingpolitik
med påståenden om att “den
svenska jämställdheten” måste bevaras
mot en främmande hord av “kvinnoförtryckande
Islam”. Båda syften bör kallas för
vad de är: nationalistiska utspel.

Ordet “nationalism” må kanske
spontant kännas som något väldigt “osvenskt”,
men Sverige har aldrig varit immunt mot den aktuella världstrenden
av en kraftigt växande nationalism, hand i hand med högerextremismens
och fascismens ökade framgångar.

Sverigedemokraterna har länge använt
sig av liknande retorik för att försöka berättiga
sin rasistiska politik genom att positionera sig som
“försvarare av den svenska jämställdheten”
gentemot vad de målar upp som ett hot från invandringen.
Detta trots att det räcker med en kort överblick över
Sverigedemokraternas partiprogram för att se att de att de
driver en aktivt antifeministisk och kvinnofientlig politik och
i egenskap av ett av de största partierna i Sverige snarare
själva kan klassas som ett av de mest aktuella hoten mot “svensk
jämställdhet”.

Att andra partiledare har börjat försöka
locka in SD-
väljare genom att kopiera denna retorik är bara ännu
en orsak till att bli mörkrädd i Sverige idag.

FÖRTRYCK ÄR MER ÄN SIFFROR

Naturligtvis kan feminism eller jämställdhet inte vara
“svenskt”. Det kan heller inte vara franskt, mexikanskt
eller kongolesiskt. Feminism är en global rörelse som
kämpar mot ett globalt förtryck. Detta förtryck må
ta sig olika uttryck på olika platser och under olika tidsperioder,
vilket därmed gör att den feministiska rörelsen kan
se olika ut på samma sätt, men likheterna som vi kan
observera är på långa vägar fler än skillnaderna.

Att påstå att Sverige har “kommit
längre” än resten av världen eller att upprepa
den trötta klyschan om “världens
mest jämställda land” är att ignorera
att inget land på jorden än så länge har gjort
sig av med patriarkat, könsmaktsnormer och kvinnoförtryck.
Även om Sverige kunde kallas “världens
mest jämställda land” så betyder inte
det att Sverige har nått något slags mål när
det gäller feminism, är “färdig” med
kvinnokampen eller kan klappa sig på axeln och gå och
ta en fika. Det betyder bara att Sverige hamnat högt upp på
rankinglistorna som studerat vissa mätbara parametrar, såsom
antalet kvinnliga ledamoter i riksdagen eller antalet kvinnor som
yrkesarbetar. Att dessa listor tydligt visar att inget land på
jorden nått fullständigt balanserade siffror eller att
Sverige ligger mycket lågt på listorna på många
av de undersökta faktorerna verkar ignoreras. Att det är
väldigt svårt att kvantifiera och mäta förtryck
på ett heltäckande sätt tas inte heller upp.

Det är talande att inga faktiska svenska
feminister tenderar att citeras när tidningarna tutar om “världens
mest jämställda land”. Det finns nog en och
annan kvinna i Sverige som skulle kunna påpeka att det finns
en skillnad mellan “bäst”
och “relativt mindre fruktansvärd”.
Det finns också en hel del som skulle betona att det inte
går att ranka länder från minst till mest kvinnoförtryckande,
eftersom förtryck innebär upplevelser som påverkar
alla människor som lever under det, varje dag och på
tusen olika sätt, medvetet eller omedvetet.

Likaså är det med kultur. Innan en
börjar skryta om att “jämställdhet
är en ingrodd del av svensk kultur och svenska värderingar”
så skulle det därför kanske vara en bra idé
att fråga de som påverkas, det vill säga kvinnor
i Sverige idag? (Och då helst inte bara vita, heterosexuella
kvinnor från medel- och överklassen!)

MEDELMÅTTAN SVERIGE

Med det sagt är det förstås fortfarande viktigt
att titta på statistik. Rankinglistor kan fortfarande visa
på viktiga trender och samband. Låt oss då titta
på vad siffrorna faktiskt säger om jämställdhet
i Sverige.

En av de mest citerade undersökningarna i
detta sammanhang är World Economic
Forums årliga index över könsklyftor i världen.
Den studerar och kartlägger vilka skillnader mellan kvinnor
och män det finns i 145 länder i världen när
det gäller faktorer som deltagande i yrkeslivet, utbildningsnivå,
politisk representation och hälsa. Detta slås sedan ihop
till en genomsnittlig “könsklyfta”
(gender gap). Sverige var etta på listan år 2006,
men är år 2015
på plats nummer fyra (med Island som etta).

Det låter ju fortfarande bra, men rapporten
slår fast att under de tio år som gått sedan Sverige
blev etta så har Sverige bara lyckats minska sin totala könsklyfta
med 1%. Under samma tid har Island minskat sin med 88%.

Undersökningen från 2015 visar att
Sverige ligger på plats nummer ett när det gäller
antal kvinnor i ministerpositioner, andelen kvinnor gentemot män
som genomgår högre utbildning, och andelen kvinnor gentemot
män i “professionella positioner”.
Dock är Sverige på plats 31 när det gäller
antal kvinnor i chefspositioner och på plats 42 när det
gäller lika lön för lika arbete.

Rapporten betonar också att inget land på
jorden fullkomligt har “stängt” sin könsklyfta.
Den betonar också att World Economic Forum inte menar att
vara en heltäckande kvantifiering av jämställdhet
i världen och inte ämnar mäta kvinnors upplevelser
och livskvalitet i allmänhet. I så fall borde faktorer
som abortlagstiftning tas i åtanke.

Viktigt att nämna är att rapporter som
denna bara mäter allmänna genomsnitt, och gör till
exempel ingen skillnad på deltids- och heltidsarbete när
de mäter deltagande i arbetslivet. När det gäller
just arbete finner vi snabbt att Sverige har rum för förbättring
när det gäller skillnader på den typ av arbete som
kvinnor och män gör.

Klass är också avgörande. LO:s
arbetstidsrapport från 2015 slog fast att 53% av arbetarkvinnor
arbetar deltid gentemot 17% av män. Bland tjänstemän
är motsvarande siffror 33% av kvinnor gentemot 11% av män.
Osäkra anställningar med tim- och daglöner är
också vanligare bland kvinnor som också har mindre inflytande
över sin arbetssituation.

FRÅGA BARA FN

I den senaste rapporten om Sverige från FN:s högkommissarie
för mänskliga rättigheter kritiserar FN Sverige för
misslyckandet med att tackla löneskillnaderna mellan kvinnor
och män som till stor del beror på dessa skillnader i
arbetslivet, både när det gäller deltidsarbete,
typ av yrke, och könsfördelning i högre positioner
(det som FN sammanfattar som vertikal och horisontell yrkessegregering).

Detta inte minst eftersom en av de mest aktuella
konsekvenserna av segregering i arbetslivet och kvinnors lägre
lön är att mer än varannan kvinna som går i
pension i Sverige idag måste leva på bidrag, och att
flera hundra tusen pensionärer lever under EU:s fattigdomsgräns.

FN kritiserar också Sverige för den
utbredda förekomsten av våld mot kvinnor och framför
allt för att så få rapporterade fall leder till
åtal och fällande domar. De är i synnerhet bekymrade
över underrapporteringen av våld mot kvinnor med funktionshinder.

Sveriges lagstiftning mot diskriminering bedöms
också som otillräcklig både i utformning och tillämplig.
FN ger också särskilt skarp kritik för Sveriges
behandling av nationella minioriteter som romer och samer.

Hur är det då med sådant som
vår “feministiska regering”
stolt basunerar ut, såsom vår “feministiska
utrikespolitik”?

En rapport från mars 2016 som gjorts av
tolv organisationer som gått ihop i utvecklingsorganisationen
Concord visar att regeringen på
flera håll agerat helt tvärtemot sina feministiska löften,
inte minst genom vapenexporten, nedskärningarna på bistånd
till länder där kvinnor är ännu mer överrepresenterade
bland akut fattiga, och förslaget att flyktingar inte längre
ska få återförenas med sina familjer, vilket slår
mycket hårt mot kvinnor och barn.

Så vad var det du sa om svensk kultur och
svenska maskulina ideal nu igen, Visit Sweden?

Margot Wallström, Sveriges utrikesminister,
som år 2014 utlyste att Sverige skulle driva en ”feministisk
utrikespolitik”, har inte levt upp till allt hon lovade med
de orden.

LÖGNEN OM SPECIELLA SVERIGE

Det går att fylla åtskilliga böcker med Sveriges
misslyckanden och problem när det gäller kvinnoförtryck.
Detsamma gäller för övrigt heteronormativitet och
förtryck av HBTQ+-personer, något som Sverige också
gärna profilerar sig som “bäst
i världen” på.

Sanningen är att Sverige är som de allra
flesta länder, och följer globala eller EU-genomsnitt
på många parametrar när det gäller kvinnors
och mäns olika maktpositioner i samhället. Det finns framgångar
och framsteg att uppvisa på vissa håll, såväl
som bakslag och envisa problem på andra.

Det som är viktigt att inse är att
“jämställdhet” inte är någon
mållinje som nås när antal män som tar föräldraledigt
eller kvinnor som blir chefer når en viss nivå, eller
ens när ett land får en kvinnlig president eller statsminister
(vilket det tål att påminnas om att Sverige aldrig har
haft). Jämställdhet på dessa områden är
en del av att bekämpa kvinnoförtrycket som genomsyrar
hela samhället och påverkar alla människors liv,
varje dag, och vars utrotning därmed kräver en enorm förändring
av normer och institutioner.

Att påstå att Sveriges relativa framgångar
gentemot vissa andra länder i statistiken över några
få aspekter av samhällslivet betyder att “feminism
och/eller jämställdhet har blivit en del av svensk kultur”
är helt enkelt att antingen lura sig själv eller ljuga.

ALARMERANDE RETORIK

Det är farligt för Sverige att ge oss själva en guldstjärna
och säga att så, nu är det klart, vi vann jämställdhets-kapplöpningen,
så nu behöver vi inte göra något mer.

Det innebär nämligen att vi börjar
ignorera de symptom på förtryck som fortfarande stirrar
oss i ansiktet, och slutar kämpa för framsteg (något
som kanske visas av vår stagnation i World Economic Forums
index sedan vår “seger” för tio år
sedan). Det innebär lathet.

Det är också farligt att skildra Sverige
som ett globalt moraliskt föredöme och att kapa begreppet
feminism för att måla upp en bild av svensk exceptionalism.

Vi ser tydligt hur våra politiska ledare
använder detta som ett retoriskt vapen för att berättiga
en rasistisk invandringspolitik som bryter mot FN:s konvention om
de mänskliga rättigheterna.

Nu kan vi läsa svart på vitt på
Moderaternas hemsida att “jämställdheten
hotas av fundamentalistiska och traditionalistiska krafter som vuxit
sig starka i utanförskapsområden och som fört med
sig bland annat tvångsgifte, oskuldskontroller och kontroll
av kvinnors klädsel” och att “fler
insatser krävs för att motverka hedersförtrycket”.
Det är en tydlig syndabocksmentalitet som förskönar
svartmålande, exkluderande, och rasistisk retorik genom att
försvara den med något som antirasister ofta också
kämpar för, det vill säga feminism. Den bygger på
en falsk differentiering av samma förtryck. Invandrare har
“hedersvåld”, svenskar
har “utmaningar” (för
att vidare citera Moderaternas artikel). Detta trots att “hedersvåld”,
definierat som våld med syfte att sätta gränser
för och definiera kvinnors liv och personer, kan sägas
vara högst ingrott i svensk kultur, med tanke på att
nästan varannan kvinna i Sverige över 15 år har
upplevt någon form av verbalt, fysiskt eller sexuellt våld
begått av en man.

Sanningen är sorgligt nog att kvinnoförtryck
och patriarkat kan sägas vara något som förenar
oss alla, oavsett nationalitet.

AVSLÖJA MYTEN!

Därför är det viktigt att vi avslöjar och pekar
ut myten om Sverige som “världens
mest jämställda land”. Feminister måste
vägra låta vår rörelses begrepp och sakfrågor
utnyttjas i nationalistiska syften.

Vi har inte råd att luta oss tillbaka. Lögnen
om att Sverige är feministiskt är bland de största
hindren för oss att faktiskt bli det.
Annina
Claesson
 |