Jag rakar mig inte - Paloma Goñi

Den här artikeln har publicerats på både spanska och engelska i Huffington Post strax innan sommaren.

När Nyhetsbrevsredaktionen kontaktade Paloma Goñi för att fråga om vi fick översätta och publicera hennes artikel i Kvinnofronten, visade det sig att hon för några år sen bodde i Sverige och studerade journalistik i Halmstad ett år. Så hon tyckte att det var kul att den blir översatt också till svenska och spridd här!

Jag är en av de kvinnor som hatar rakning. Jag vet inte om vi är många här i världen, men jag föreställer mig att vi är det.

  Ända sen första dagen som jag, som tonåring, bestämde mig för att ta bort håret från mina ben och armhålor, har jag upplevt hårborttagningen som tortyr. Det är ett slöseri med tid och ett lidande. Strunt, visst. Men jag ifrågasatte det inte ens. Det är ju bara så att som kvinnor måste vi ta bort vår kroppsbehåring, eller hur?

Hade jag något annat val? Länge kände jag att jag inte hade det, så jag försökte bara minimera mina perioder av lidande. Jag valde att inte raka mig på vintern. Jag var ju trots allt täckt då, och ingen tittade på mig...

  Det var då jag började inse att jag rakade mig i onödan, att jag bara gjorde det för att det förväntades av mig som kvinna. Jag gillade mina håriga ben på vintern, men fortsatte ändå att underkasta mig nästan veckovis rakningstortyr under sommaren.

Ja, jag är en hårig kvinna. Jag har väldigt vit hud och väldigt svart hår. Mina ben och armhålor är riktiga djungler. Jag vet att det finns kvinnor med mjukt skinn, som sällan rakar sig och som har tunn, blond kroppsbehåring. Men det gäller inte mig, så att försöka kamouflera håret eller låtsas att det inte finns fungerar inte för mig. Dessutom bor jag i Málaga, vädret är varmt större delen av året och stranden finns där för att njuta av...

  Efter sju månader utan rakning, njutande av mina mörka djungler, börjar vädret säga till. Solen skiner. Det är hett. Sommaren är på väg. Neeeeeeeej! Jag måste börja ha korta kjolar och linnen. Än en gång börjar min inre kamp mellan mina behov och önskemål och samhällets behov och önskemål. I år är kampen på allvar: Ska jag raka mig eller inte?

  Jag är mycket medveten om att jag inte vill, att om det var upp till mig, skulle jag inte göra det. Men... är det verkligen upp till mig? Rent logiskt kan jag förstås göra vad jag vill med min kropp, men jag vill inte att sådant som att gå ut på en promenad ska bli en önskedröm, och jag vill inte ändra mina planer för att jag känner att jag måste gömma mig. Eftersom, ja, jag ska erkänna det: jag är inte redo att ta emot kritik eller stå ut med stirrandet. Jag är inte en revolutionär. Ännu.

Hur blev det så här? När jag tänker på det verkar det otroligt att vi har kommit till en punkt där en kvinna som inte tar bort sitt kroppshår, hår som växer naturligt, är något sällsynt. Jag dömer inte de miljontals kvinnor som vaxar för att de själva vill (även om vi skulle behöva gräva djupt för att få veta varför de vill), men jag är kritisk till att vi kommit till den punkt där det inte finns något val. Vi kan inte välja om vi ska ta bort vårt kroppshår eller inte. Det bara förutsätts. Punkt.

  På sistone har jag läst flera artiklar på nätet där kvinnor försvarar sin rätt att inte raka bort könshåret. Vi ser, bit för bit, hur även bikinivaxning blir en självklarhet. Jag vill inte hamna där, nej, men jag antar att inom några år kommer det att vara normen. Jag läser att unga män kräver det, att de vill ha kvinnor utan hår på sitt kön. Tja, jag kunde inte bry mig mindre om vad de killarna kräver. Jag är inte intresserad.

Men ändå, efter en ganska omfattande sökning på nätet (både på engelska och spanska), har jag inte hittat många artiklar om att inte ta bort håret på benen och armhålorna. Jag har läst flera artiklar om Emer O'Toole, en irländsk journalist som lät bli att raka sig i 18 månader och förklarar varför. Det finns en video där du kan se hennes orakade ben och armhålor. Här är några andra inlägg jag hittade i ämnet:

  Det finns också Facebook-grupper där kvinnor visar upp sina orakade armhålor, bland annat en på engelska och en på svenska. Och för ett tag sedan hörde jag talas om en dokumentär på temat, Pitstache, som jag tror produceras just nu.

  Men att inte raka sig är fortfarande tabu. Ett ämne man inte talar om. Ett som folk inte vill prata om. Det är därför jag bestämde mig för att skriva den här artikeln, för att jag tror att vi måste plocka fram det i ljuset och prata om det. Kvinnor behöver känna att de har alternativ utan att behöva göra revolution. Kvinnor måste veta att vi har ett val, att rakning inte är en skyldighet som medföljer det att vara kvinna. Tonårstjejer som börjar få hårväxt måste veta att de kan välja, att de bestämmer om de vill raka sig eller inte. Att båda alternativen finns.

  Idag är det inte så. Det har varit nästan omöjligt för mig att hitta bilder av kvinnor med orakade ben (orakade armhålor är lättare), så därför lägger jag upp mina egna bilder till artikeln, för att håriga, kvinnliga ben kan kunna hittas, kunna ses.

När jag bad min pojkvän att ta de här bilderna, vägrade han. Jag tror att han inte ville att mina håriga ben skulle offentliggöras. Han hade fullt upp med att stå ut med att jag ens planerade det (ha!). Vi hade en intressant konversation och ett par sekunder senare erkände han att han hade fel, och gick med på att ta bilderna. Han sa att bilderna var ett angrepp mot estetiken. Jag håller med. De är ett angrepp mot en estetik, mot en bild av kvinnlig skönhet som vi har inrotad i vår kultur och i vårt samhälle. Just den bilden vill jag ändra, helt enkelt för att den inte är verklig. Kvinnor har hår på benen. Vi har hår i armhålorna. Och på våra kön. Och på tusen andra ställen. Vi är håriga, precis som män. Vissa mindre, vissa mer. Det är verkligheten. En verklighet som kvinnor, påverkade av varandra, försöker dölja.

Jag vet fortfarande inte om jag kommer att falla för trycket i år igen, om jag kommer att raka mig. Jag har inte bestämt mig än, men jag är helt medveten om att om jag slutligen gör det, kommer det att vara för andras skull, och att det fjärmar mig från mig själv.