Nummer 3/2006

Foto: © Åsa Christenson

Tidningen Arbetaren hade en debatt om våldtäktslagen. Några jurister från Vänsterjuristerna i Uppsala drev att lagen skulle ändras, så att "samtycke" skulle bli grunden istället för våld eller tvång – så är lagen formulerad i exempelvis Storbritannien och Irland. De fick flera svar. Men ingen diskuterade vad en lagändring egentligen skulle innebära. Därför skrev Kvinnofrontens Porr&Puritanism-grupp ett inlägg i debatten.

Varför fungerar inte våldtäktslagstiftningen? Beror det på lagtexten eller rättstillämpningen, eller kanske båda? Det har inte framkommit av debatten i Arbetaren. Kravet att "samtycke" ska bli grunden för brottet framställs som universallösning. Men vilka lösningar man väljer är ju beroende av vad som är problemet. Så frågan kvarstår: vad skulle i själva verket bli skillnaden från idag?

  Det är lätt att direkt se tre viktiga frågor med lagstiftningen: 1. lagens normerande verkan (påverkan på vad folk tycker), 2. möjligheten att inom lagtexten täcka alla former av våldtäkt, och 3. rättstillämpningen i ett patriarkat.

  Våldtäktslagen har ändrats många gånger under modern tid. Vi var hoppfulla den gång lagen ändrades och förarbetena sa att det inte spelar nån roll hur kvinnan uppträtt, varit klädd osv – grunden var att allt som hände efter att en tjej sagt nej är våldtäkt. Tills vi såg att domstolarna därmed friade män som våldtog kvinnor som var fulla, drogade, sov, osv – överallt där män kunde slippa undan via glipor i lagen: hon SA inte nej. Så ändrades lagen igen, för att täcka de bitarna, och sen friades män pga någon annan detalj. Det vore trevligt att tro att allt det skulle förändras genom att "samtycke" sattes som grund istället, men vad skulle tyda på att det blev så?

  I England har man länge haft samtycke som grund. En undersökning för tio år sedan visade på samma problem som med vår lagstiftning: domstolarna fokuserade i majoriteten av fallen på kvinnans beteende och "sexuella historia", förövare gick oftast fria. Dessutom friades män som våldtog särskilt utsatta kvinnor, som inte förstod vad samtycke är. Någon definition på samtycke fanns inte. 2003 lappades lagen så att domstolarna inte ska fokusera lika mycket på kvinnan, och en definition av samtycke slogs fast: "a person consents if he agrees by choice, and has the freedom and capacity to make that choice".

  Någon officiell utvärdering av lagändringen har vi inte sett. Men engelska feminister i exempelvis CER (Campaign to End Rape) säger att lagen förbättrats något, men att den behöver utvecklas ytterligare kring hur kvinnor behandlas av polis och domstolar. WAR (Women Against Rape) skriver att: "They still put the woman on trial, including her sexual history with other men, which is supposed to be banned".

  Vi har hittills inte sett något som pekar på att "samtycke" som grund löser problemen med rättstillämpningen. Dessutom finns många obesvarade frågor, t.ex. hur man ska se på våld. Amerikanska feminister har länge påpekat att ju mer vi feminister pratat om det sexuella våld män utsätter kvinnor för, desto mer har porr- och prostitutionsliberaler pratat om "samtycke". Kathleen Barry skriver: "I USA – själva symbolen för den liberala individualismen – innebar denna utveckling att ju mer vi vägrade bli sexuellt objektifierade, desto mer kom samhället, lagen och den offentliga debatten att inriktas på frågan om samtycke."

  Vad händer om tvång eller våld tas bort och ersätts med samtycke? Fortfarande sker sexuella övergrepp oftast utan vittnen, ord står mot ord. Om rättsprincipen ska gälla att endast den ska dömas där det är "ställt bortom rimligt tvivel" att han är skyldig, finns då risken att domstolarna bedömer att inte ens våld spelar roll – hon kan ju ha "samtyckt" till våldet? (Såsom vi idag ser när det gäller pornografin, och det pornografiska våldet.) Eller är vi beredda att ändra grunden för all vår lagstiftning, så att män ska bevisa att de fått "samtycke", alltså tvingas bevisa sin oskuld?

  Om lagen ska ändras finns alltså flera frågor som först behöver besvaras: hur ska "samtycke" definieras i lagen? Hur ska samtycket bevisas i domstolarna? Ska omvänd bevisbörda gälla? Hur kommer synen på våld att påverkas? Vad pekar mot att rättstillämpningen skulle bli bättre?

  Vi feministiska aktivister har kanske lite extra svårt för idén om sexuellt ”samtycke” som norm. Som Sheila Jeffreys säger: "Att eftersträva en sexualitet baserad på samtycke är mycket oambitiöst". Ett lagstadgat kvinnligt "samtycke" antyder män som aktiva och kvinnor som passivt accepterande. Som feminister vill vi hellre normera kvinnor som aktiva sexuella subjekt, med egna sexuella önskningar.

Kvinnofrontens P&P-grupp

Bettan Andersson, Gerda Christenson, Åsa Christenson,
Kim Eldinadotter, Mia Sandell, Vanja Skog & Sara Ström

Publicerad i tidningen Arbetaren nr 25/2006.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten