Utrikesminister Margot Wallström.      Foto:CC-Magnus Fröderberg/norden.org

Annina Claesson har tittat närmare på en rapport om hur Sveriges "feministiska" regerings försök att driva en "feministisk" utrikespolitik egentligen fungerar och varför Sverige inte får mer kritik för den politiken.

Att gömma sig bakom F-ordet

– CONCORD:s rapport om Sveriges (inte så) feministiska utrikespolitik

eministisk utrikespolitik har blivit ett trendigt uttryck. Under hösten 2014 lanserade Margot Wallström begreppet för att beskriva en så kallad ny riktning i svensk utrikespolitik, en som går bortom traditionell diplomati för att fokusera på flickors och kvinnors behov i världen.

  I april 2018 beslöt också Kanada att följa i Wallströms fotspår. Även Storbritannien och Australien har diskuterat att officiellt börja föra en feministisk utrikespolitik. Tankesmedjor och forskare världen över använder termen som ett analysverktyg för att "se på internationella frågor på ett nytt sätt".

  Den senaste rapporten är specifikt inriktad på riksdagsvalet 2018 och ämnar att få alla partier att inse vikten av att Sverige ska verka för global social rättvisa.

Årets rapport mildare

Trots det, så ter sig rapporten som betydligt snällare än de från 2016 och 2017. Visserligen kan Sveriges sägas ha uppnått flera framgångshistorier, särskilt som motståndskraft till Donald Trumps allt annat än feministiska utrikespolitik, men stora blinda fläckar kvarstår. Hur kan en regering som exporterar vapen till diktaturer som systematiskt bryter mot kvinnors mänskliga rättigheter kalla sig feministisk?

  CONCORD:s tidigare rapporter betonade denna problematik och varnade för att Wallströms retorik skulle förbli tomma ord. År 2018 verkar CONCORD däremot mycket mer villig att klappa Sverige på axeln och mindre pigg på att rikta kritik mot den nuvarande regeringen. Rapporten inleds med att slå fast att namnet "feministisk utrikespolitik" främst är ett symboliskt politiskt ställningstagande, mer än vad det innebär en verklig förändring i vad Sveriges utrikespolitik faktiskt gör – eftersom Sveriges utrikespolitik redan prioriterade jämställdhet till en så hög grad även innan Wallström började kalla den feministisk.

  Många kvinnor, både i Sverige och i utlandet, skulle inte helt hålla med om det påståendet.

  Risken är stor att en "feministisk utrikespolitik" inte blir mer än ett PR-trick. Att föra en feministisk utrikespolitik på riktigt kräver mycket mer än vackra ord. Faktum är att hela vårt nuvarande system av internationella relationer är uppbyggt enligt patriarkatets normer. Så hur skulle en verkligt feministisk motståndskraft se ut? Och varför verkar CONCORD och många andra analytiker nöja sig med Wallströms version?

Feminism enligt Wallström

CONCORD slår i årets rapport fast att Wallströms feministiska utrikespolitik har utvecklats och definierats pö om pö. Det fanns ingen tydlig vision om vad det begreppet skulle innebära när den först utlystes. Istället beskrevs den som ett "förhållningssätt" fokuserat på vaga punkter, sammanfattade som fyra R: Rättigheter, Representation, Resurser och Realitet.

  Sedan dess har regeringen förtydligat att detta "förhållningssätt" utgår ifrån existerande avtal i internationell rätt, såsom FN:s Kvinnokonvention och olika överenskommelser från EU, för att synliggöra och utmana maktstrukturer inom internationella frågor.

  Fokuset är alltså att jobba inom existerande diplomatiska och juridiska ramar för att synliggöra hur kvinnors rättigheter nerprioriteras och osynliggörs inom global politik, och att omfördela resurser för att motverka detta.

  Till exempel kan en feministisk utrikespolitik förändra hur bistånd utdelas, vilka internationella organisationer som Sverige aktivt verkar i eller samarbetar med, hur vår migrationspolitik ser ut, hur vi verkar för klimatfrågor, och de beslut som Sveriges regering tar om krig och fred.

  Efter tre år med Wallströms feministiska utrikespolitik så har Sverige gjort flera positiva insatser för kvinnors rättigheter inom dessa områden. Kanske det mest framstående exemplet kommer från sommaren 2017 då Sverige beslutade att sluta ge bidrag till organisationer som stödde Trumps så kallade "global gag rule" (ungefär, "globala munkaveln"), en regel som tvingde organisationer att sluta stödja fri abort om de ville ansöka om bidrag från USA. Sverige har också förespråkat sexköpslagen till andra länder, infört ett könspersektiv till FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling, och bjudit in kvinnorättsorganisationer från Somalia och Nigeria att tala inför FN:s säkerhetsråd.

  Även utan dessa konkreta exempel är det sant att Sveriges bruk av "F-ordet" spelar roll. Att ett land officiellt kallar sin utrikespolitik feministisk är en viktig politisk signal. För bara några år sedan skulle det av många uppfattas som otänkbart – feminism har väl ingenting med fredspolitik och diplomatiska avtal att göra? Det spelar roll att Sverige bidrar till att synliggöra att kvinnor ofta är särskilt utsatta för de beslut som görs i FN:s och EU:s maktkorridorer, och att ett könsperspektiv inte bara kan utan bör införas i alla politiska rum. Att andra länder såsom Kanada och Storbritannien vill följa i dessa fotspår är inte heller oviktigt.

  Dock finns det många punkter på Wallströms agenda som inte direkt lever upp till de ideal som en feministisk utrikespolitik förespråkar. Som CONCORD skriver i sin (mer kritiska) rapport från 2017: områden där den feministiska utrikespolitiken inte fått genomslag "har utmynnat i en politik som i vissa fall inte bara misslyckas med att bidra till den feministiska utrikespolitiken utan direkt motverkar målsättningarna i politiken".

Blinda fläckar

Två punkter lyfts ofta fram som exempel på dessa motverkande områden: Sveriges vapenexport och migrationspolitik.

  För det första fortsätter Sverige att exportera vapen till auktoritära stater som systematiskt begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Listan inkluderar länder såsom Saudiarabien, vars attacker mot Yemen har klassats som krigsbrott av Human Rights Watch.

  Sverige stöder alltså militär verksamhet i länder som systematiskt bryter mot flickors och kvinnors rättigheter, både direkt genom deras lagstiftning och indirekt genom militär aktion som slår hårdast mot flickor och kvinnor.

  Aktionsplanen från 2017 för Sveriges feministiska utrikespolitik säger att regeringen aktivt ska uppmuntra ett könspersektiv för nedrustningspolitik. Trots det har
Inspektionen för strategiska produkter (ISP), myndigheten som ansvarar för Sveriges vapenhantering, själv rapporterat att de inte fått några politiska signaler för att inkludera ett feministiskt perspektiv i sin verksamhet.

  Som CONCORDS skriver i rapporten från 2017: "om den feministiska utrikespolitiken... ...ska vara trovärdig kan Sverige inte genom krigsmaterielexport understödja stater som systematiskt motverkar de värden och målsättningar som den feministiska utrikespolitiken står för" (CONCORD 2017).

  För det andra har Sveriges 180-gradersvändning i sin migrationspolitik slagit hårt mot utsatta flickor och kvinnor. Under Sveriges nuvarande flyktingpolitik är familjeåterförening närapå omöjligt för asylsökande. Detta betyder att mestadels flickor och kvinnor tvingas stanna i livsfarliga konfliktområden och flyktingläger, eller fastnar i limbo på olika transportsträckor. Detta motverkar direkt de mål som Sverige satt ut i sin utrikespolitiska agenda att stödja flyktingkvinnors mänskliga rättigheter.

  I sina tidigare rapporter kritiserade CONCORD tydligt regeringen för dessa allvarliga brister och gjorde det tydligt att Wallström inte kan äta sin kaka och ha den kvar: minimikraven för att trovärdigt kalla sin utrikespolitik feministisk borde vara att häva den tillfälliga lagstiftningen som hindrar familjeåterförening och framförallt att upphöra med vapenexporten.

  2018:s rapport är dock mer fokuserad på att "fortsätta med det goda arbetet". Svensk och internationell media verkar inte heller vilja närmare granska Sveriges "feministiska" utrikespolitik. Alltför många verkar nöjda med Wallströms "goda försök", trots att Sverige idag fortsätter att aktivt motverka flickors och kvinnors mänskliga rättigheter genom stora områden av utrikespolitiken. Varför?

Ett könskodat system

Kanske för att utrikespolitik har utformats under de senaste 100 åren till att skapa väldigt låga förväntningar.

  Internationell politik har länge varit en arena definierad av män, för män. Inom den akademiska världen är dock feministisk teori inom internationella relationer väl utvecklad. 1989 var Cynthia Enloe en av de första politiska forskare som ställde frågan "var är kvinnorna?" inom global politik. På samma sätt som feminister förespråkat "det personliga är politiskt" så synliggjorde Enloe hur gränsen mellan vad som anses vara av internationell vikt och vad som anses vara privat och personligt är konstgjord – av män.

  Detta är särskilt tydligt i konfliktstudier. Krig och militära affärer förknippas med maskulinitet, och ses just därför som legitimt. Även idag då väpnade konflikter ser väldigt annorlunda ut än för bara ett par hundra år sedan så ses män i säkerhetspolitik ofta som ärbara soldater som använder sin manlighet för att försvara sitt land. Hur kvinnor påverkas av konflikter anses inte vara viktigt att diskutera vid förhandlingsbordet. Att massvåldtäkter först nyligen börjat ses som ett krigsbrott är ett viktigt exempel.

  Feministiska teoretiker visar hur internationella relationer är fullt av patriarkala könsnormer. "Hård" utrikespolitik (fokuserat på militär aktion, kärnvapen, och "avskräckningspolitik") kodas som maskulint. "Mjuk" utrikespolitik (diplomati, kulturutbyte, bistånd) kodas som feminint. Det som anses maskulint ses som starkare, och därmed av större internationell vikt.

  Just nu lever vi i ett världsklimat där ledare som Trump och Putin mycket explicit vill verka som "riktiga män" och "tuffa killar" särskilt när de har fingret på röda knappen. Tänk bara på när Trump twittrade om "hur mycket större" hans nukleära knapp var än Putins. "Riktiga män" för krig. "Fjollor" verkar för fred.

  Det är här som en feministisk utrikespolitik har verkligt stor möjlighet att förändra. Många forskare (Cynthia Enloe, Carol Cohn, och Charlotte Hooper, för att nämna några få) påpekar hur en feministisk utrikespolitik kan verka för att krossa dessa könsnormer för att skapa en värld där krig inte ses som önskvärt bara för att det är "manligt", och där beslut om krig och fred tas på basis av hur de påverkar de mest utsatta i samhället. En feministisk utrikespolitik är därför per definition anti-militaristisk.

En annan värld är möjlig – eller?

Det är här Wallströms version av feministisk utrikespolitik fallerar. Det går inte ihop att hyscha bort vapenexport och samtidigt påstå sig verka för kvinnors rättigheter i konfliktområden. Inte heller verkar Wallström sikta på att på allvar förändra de (könade) normer som definierar internationella relationer och internationell folkrätt idag.

  Wallström har själv påstått att hennes utrikespolitik varken är "mjuk" eller "hård", utan "smart". Samma ord uttalades av Hillary Clinton för att beskriva sitt förhållningssätt till utrikespolitik under Barack Obama. "Smart" diplomati berättigar tydligen såväl biståndsprogram som drönarattacker.

  Det ses som pragmatiskt. I en Trumpiansk värld ses utrikesministrar som Clinton och Wallström ofta som det bästa vi kan hoppas på. Sverige må protestera ibland mot Trumps värsta övertramp mot kvinnors rättigheter i världen, men blundar för krigsbrott om de begås av länder som Sverige tjänar pengar på att beväpna. En sann feministisk utrikespolitik skulle istället konsekvent sikta på att förändra de internationella normer som gör krig möjligt.

  I nuvarande världsklimat är det dock lätt att känna sig positivt överraskad över att vi i alla fall inte är ute i fullt kärnvapenkrig än. Alltför många accepterar stora uppoffringar under ursäkten att Sverige i alla fall är schysstare än Vita Huset. Troligen är det därför som CONCORD blivit mindre kritisk i sin senaste rapport, inriktad som den är på att övertyga partier om att en feministisk utrikespolitik fortfarande är en bra idé. Vi är rädda att förlora det lilla vi har. Men om vi nu ska kalla vår utrikespolitik feministisk, så kan vi också kräva att den faktiskt ska vara det.

  Det är viktigt att granskande organisationer som CONCORD inte faller för frestelsen att luta sig tillbaka på de få framgångar som Wallströms "feministiska" utrikespolitik har uppnått. Sverige har fortfarande en mycket lång väg att gå innan vi kan framstå som en radikal röst för kvinnors rättigheter i världen.

Annina Claesson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten