«  Tillbaka

I fängelset skrev Marie Nielsen dagbok, och här är ett utdrag, som har publicerats på svenska i biografin om henne: Marie Nielsen och revolutionen.

Åter blev jag ensam, och jag, som var allt för orolig i sinnet för att sitta stilla, började den fredlösa vandringen i cellen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, som jag senare skulle fortsätta i många timmar, många timmar och dagar, och som, när jag själv var lugn, skulle ljuda i mina öron från de andra cellerna omkring mig.

Snett över golvet från hörn till hörn gick det en blanksliten stig. Här hade hundratals andra kvinnor gått de tusentals fredlösa milen före mig med liknande oro i sinnet och kanske även med mer kvalfulla tankar; ty jag hade dock ingen gnagande ånger och inget missnöje att kämpa med, utan tvärtom den upplyftande känslan av att vara inspärrad här av maktens herrar bara för att jag hade uppfyllt min plikt mot den klass som jag tillhörde.

Ett steg utöver de sex vann man genom att gå den slitna stigen, och den blev nu också min väg under den gyllene vandringsfärden, fram – tillbaka, fram – tillbaka och så vidare i det oändliga.

Alla småsaker hade man tagit ifrån mig. Klocka hade jag inte, men rådhusets urverk meddelade troget tiden för oss fångar med sitt melodiska klämtande var femtonde minut.

Under lång tid kände jag en viss förargelse, vrede och sorg varje gång uret lät höra sin röst. Jag fann förargad att det lät som om det ständigt med sin sorgliga röst kallade till bot och ånger, och jag hade inget att ångra, och med vrede och sorg i sinnet hörde jag det förkunna timme efter timme försvunnen i overksamhet, medan hela den övriga världen var i feberaktig rörelse, om det var fram eller tillbaka – i det hade jag inget medbestämmande. Vartefter månaderna gick försvann emellertid förargelsen hos mig, jag fick efter hand den sorgmodiga rösten kär och hörde den nu bara som en samklang med hela den övriga stora smärta som världen led under för ögonblicket. Däremot framkallade den fortfarande den i det undermedvetna ständigt vilande sorgen över att vara begravd, medan livet krävde att alla krafter togs i bruk för den av arbetarklassen så längtansfullt åtrådda friheten.