«
Till förra sidan
Ester Blenda Nordström med bonden på gården "Taninge".
Ester
Blenda Nordströms mamma Charlotta
Wilhelmina var från början mjölkpiga. Och
själv hade Ester Blenda också erfarenhet från en
bondgård. Det kom sig av att Essan var så stökig
och busig som barn, att hon skickades hon bort till släktingar
på en gård, för att hon skulle lära sig att
uppföra sig.
Planering
med Elin & Linnea
Ester Blenda Nordström förberedde sina reportage om pigorna
tillsammans med sin vän Elin Wägner
och Elins hushållerska Linnea,
som också blev en vän till Ester Blenda.
De funderade ut den tänkta pigans bakgrund, de
hittade på hur hon skulle uppföra sig och hur hon skulle
vara klädd. För att få mer av arbetshänder
rengjorde Ester Blenda en bilmotor, så att olja och smuts
trängde in och gjorde hennes händer trovärdigare.
Hårt liv till liten lön
På den här tiden var piga ett vanligt jobb för kvinnor,
och så hade det varit i århundraden.
Pigorna slet hårt, men ändå fick de
oftast bara hälften av vad drängar fick i lön. Som
piga var Ester Blenda tvungen att jobba uppåt 16 timmar per
dag och den
enda ledigheten var några timmar på söndagarna.
I veckorna orkade ingen mer än arbeta och sova, men på
lördagskvällarna var det dans.
Annars gick dagarna i ett enda jobbande för Ester
Blenda. Korna mjölkades tre gånger om dan, och alla djur
och människor skulle få mat – i människornas
fall lagad mat. Pigorna var först
uppe varje morgon. Medan karlarna fick vila mitt på dagen
måste pigorna hålla igång då också,
för då skulle de ju diska och förbereda nästa
mål mat, och dessemellan baka och sköta djuren. För
att inte tala om att de skulle hinna tvätta, skura, väva
och sy kläder.
Som piga fick Ester Blenda Nordström sova i en smal utdragssoffa, som hon dessutom måste dela med en annan piga. I boken berättar hon att hon trots det sov gott, av ren utmattning. Inte ens lössen väckte henne. På dagarna var pigornas sovrum matrum.
Ester Blenda Nordström med ok över axlarna.
"Bonn"
Ester Blenda Nordströms beskrivningar av folket
på gården var positivt, men skämtsamt
och lite nedlåtande. Bonden själv framställde
hon som mindre viktig:
Bonn
var patron själf, som i tilltal kallades Berg utan titel, annars
tjänstefolket emellan för "bonn" rätt och
slätt. Hvad han egentligen gjorde för nytta fick jag aldrig
riktigt klart för mig. Medan hustrun gnodde och arbetade alldeles
oerhört gick han mest och slog dank – reste till staden
i "affärer" och kom hem med nattsäcken full
af brännvin, eller låg och sof på drängarnas
tysta och tomma kammare halfva dagarna utan att göra ett smul.
När
Anna blev rösträttskvinna
När tidningen Morgonbris 1915
recenserade boken En piga bland pigor publicerade de samtidigt ett utdrag, som bland annat beskriver
hur Ester Blenda diskuterade "kvinnosaken" med sin arbetskamrat,
som i boken kallas Anna:
Tidens
frågor hade ingen som helst betydelse för
Anna – hon visste inte mer vad som skedde ute
i världen än om hon levde på en obebodd
ö i norra Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar,
så visste hon inte om att ett sådant ord
existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat
över rösträtt eller likställighet
med mannen, det låg något så komplett
omöjligt i blotta tanken härpå, att
jag hade mycket och stort besvär innan hon ens
begrep, att det fanns kvinnor som kämpade för
något så galet.
– Ja tycker de ja! De skulle allt bli någe de om
du eller ja gav oss te riksdagsmän. En kunne like
gärna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har välan
allri hört sån lort förr, du ljuger
bestämt i mig alltihop.
Men jag försäkrade, att det var sanning och utlade
därpå i enkla ordalag hur orätt det
var att manfolk ska ha allting så mycket bättre.
Tänk bara på drängarna, utslungade jag
i hastigheten utan att egentligen ha en tanke på
om det verkligen var något att anmärka på
deras företrädesrättigheter. Men det
tog skruv. Annas glada uppsyn fördunklades av ett
lika intensivt som ovanligt tankearbete och till slut
utbrast hon med gravlik röst:
– Ja, tvi hunnan du! Du har allt rätt du –
tänk bara på pôjka hur förbaskade
bra di har'et. Di får sova midda varenda dag,
när en annan måste diska å fäkta
å stå i. Å varannan sönda ä
di lediga alldeles, å arbetar di, så ä
de bara me å se te hästarna, så då
sover di mest hele dan. Inte har vi just nå ledit
då inte. Javisst du – fy fasan du, så
orätt de ä när en tänker efter!
Varpå Anna blev rösträttskvinna och aldrig slutade
att så fort hon fick se mig dra fram nya bevis
på hur mycket bättre pôjka hade det
än vi.
Boken finns att låna på bibliotek, och har nu också
kommit i nyutgåva.
|