Ottargården

« Tillbaka

Foto av Ottargården sett utifrån, en grå byggnad med tinnar och torn och en vacker trädgård med ett litet lusthus.

Att bli med barn utan att vara gift var en skam under en stor del av 1900-talet. Elise Ottesen Jensen drömde om att kvinnorna skulle få förbereda sig i lugn och ro inför förlossningen, och 1941 startade hon genom RFSU huset Ottargården. (Fast namnet Ottargården kom först när RFSU lyckats få köpa huset. Under den första tiden, då de hyrde det, kallades det Turegården.)

Huset ligger fortfarande på Ekerö utanför Stockholm, det har tinnar och torn, en stor trädgård och sjöutsikt över Mälaren.

  Ottar skrev själv i boken Livet skrev vidare om hur de tänkte sig ett "hem där de som hade det svårast under de sista månaderna av grossessen skulle kunna få en lugn vistelse, där ingen tittade snett på dem, där de inte behövde känna sig ensamma och övergivna och där de skolades i barnavård fysiskt och psykiskt".

  På Ottargården fick kvinnorna umgås i en vacker miljö, där de slapp omvärldens fördomar. Den personal som behövdes var en föreståndare och några få anställda. De som bodde på Ottargården hjälptes åt att laga mat, städa och hålla ordning.

  Ottar ville också att kvinnorna skulle få hjälp inför framtiden och skrev att de kunde utbildas "i hushållsgöromål, så att de fick förutsättningar för att kunna ta arbete som hemhjälp. Detta var ju nära nog den enda plats en kvinna

med ett utomäktenskapligt barn kunde få på den tiden, om hon ville ha barnet hos sig. Mödrahemmet skulle också, tänkte vi, ge dem ett betyg och tillåtelse att referera till föreståndarinnan."

När det var dags för förlossning åkte den blivande mamman in till BB. Efter förlossningen kom hon tillbaka och kunde bo på Ottargården ytterligare en tid – ibland flera månader – medan allt ordnades upp för framtiden. En del behöll sina barn, andra adopterade bort dem.

Ottargården var en verksamhet som Elise Ottesen Jensen kände väldigt starkt för. Med ojämna mellanrum ville RFSU göra sig av med Ottargården, eftersom det kostade en del att driva den, men Ottar slogs för dess överlevnad.

"För mig personligen har Ottargården varit den största tillgång förbundet haft, och jag kan aldrig vara nog tacksam mot alla de enskilda och de organisationer som hjälpt oss att upprätthålla den och vilkas representanter alltid lika trofast har röstat för den, när frågan om nedläggning kommit på tal."

Elise Ottesen Jensen: Livet skrev vidare. Bonnier 1966.

Tillbaka till förra sidan
Tillbaka till listan på förmödrar

UPP
UPPDATERAD 2021-05-25