«  Tillbaka

Redan från starten 1882 hade Ann Margret Holmgren gått med i föreningen Verdandi, en radikal liberal förening, där flera av de kvinnor som senare skulle ingå i rösträttsrörelsen möttes första gången.

   Den 2 april 1887 ordnade Verdandi i Uppsala ett möte på temat "Vilka är de viktigaste önskningsmålen i sedlighetsfrågan?". Det som skulle diskuteras var frågor som prostitution, äktenskap, barnbegränsning, fri kärlek och liknande. Verdandi hade sett till att bjuda in talare med olika uppfattning, så att det skulle bli en utvecklande debatt.

   En av de inbjudna föredragshållarna var Hinke Bergegren, som inte själv tillhörde Verdandi. Han pratade om preventivmedel och "nämnde sakerna vid deras rätta namn".

   Det blev stor skandal. Både i Uppsala och Stockholm angreps Verdandi grovt i tidningarna. Ann Margret beskrev det senare som att "Man kan utan överdrift säga att det gick som en cyklon över den lilla universitetsstaden. Och långt utanför dess gränser spred sig orkanen genom den upphetsade pressen".

   Mötet hade både "sårat tukt och sedlighet" och kränkt "den kristna moralen". Hela Verdandis styrelse fick en varning av Mindre konsistoriet (universitetets styrelse). Ordföranden i Verdandi, Mauritz Hellberg, som Gerda Hellberg senare levde med, förlorade sitt stipendium och kunde inte studera vidare. En annan av medlemmarna i styrelsen fråntogs två års stipendium. Den enda i konsistoriet som reserverade sig mot de hårda besluten var Ann Margret Holmgrens man.

   Verdandisterna överklagade konsistoriets beslut först till kanslerämbetet och sedan till kungen. De skrev i överklagan att "Vi göra detta icke på grund av tyngden av det straff, som drabbat oss, utan emedan enligt vår övertygelse viktiga rättsprinciper blivit kränkta.". Det handlade ju om yttrandefrihet. Men ingenting hjälpte.

   Hjalmar Banting skrev om affären i tidningen Socialdemokraten:

  Hans ord fick förstås konsistoriet att gå i taket fullständigt, och de stämde tidningen i fyra åtal.

Ann Margret Holmgrens stora brott var att hon suttit kvar på mötet och lyssnat, och sedan dessutom gått på lokal med styrelsen och föredragshållarna när mötet var slut. En insändare i en Uppsala-tidning varnade uppsalaborna för att befatta sig med en så farlig och osedlig person.

   Uppsalaborna lydde uppmaningen. Folk slutade umgås med familjen Holmgren, och de lät bli att hälsa när de ändå mötte Ann Margret Holmgren någonstans. Hennes kära salong, där hon brukade samla studentskor för diskussioner om alla möjliga frågor, var hon tvungen att sluta med.

   "Att folks aktning var mig så kär som den var, visste jag inte förr än jag hade förlorat den", skrev Ann Margret Holmgren efter skandalen.

   Hoten mot henne blev så stora att gymnastikföreningen i Uppsala en period höll vakt utanför Villa Åsen för att förhindra fysiska angrepp på henne.

   Tillvaron blev så svår för Ann Margret Holmgren att hon tacksamt tog emot sin vän Bjørnstjerne Bjørnsons erbjudande att komma och bo ett tag hos honom och hans fru i Norge. Där stannade hon i en och en halv månad för att läka och samla ihop sig. Det ledde till att hon senare ofta spenderade somrarna hos dem i Aulestad.

   Men Ann Margret Holmgren gav sig inte trots allt hon utsattes för. Tvärtom blev hon än mer politiskt aktiv när hon kom igen från vilan i Norge.