«
Tillbaka
Redan från starten
1882 hade Ann Margret Holmgren gått med i föreningen
Verdandi, en radikal liberal förening,
där flera av de kvinnor som senare skulle ingå i rösträttsrörelsen
möttes första gången.
Den 2 april 1887 ordnade Verdandi i Uppsala ett möte
på temat "Vilka är de viktigaste
önskningsmålen i sedlighetsfrågan?".
Det som skulle diskuteras var frågor som prostitution, äktenskap,
barnbegränsning, fri kärlek och liknande. Verdandi hade
sett till att bjuda in talare med olika uppfattning, så att
det skulle bli en utvecklande debatt.
En av de inbjudna föredragshållarna var
Hinke Bergegren, som inte själv tillhörde Verdandi. Han
pratade om preventivmedel och "nämnde
sakerna vid deras rätta namn".
Det blev stor skandal. Både i Uppsala och Stockholm
angreps Verdandi grovt i tidningarna. Ann Margret beskrev det senare
som att "Man kan utan överdrift säga
att det gick som en cyklon över den lilla universitetsstaden.
Och långt utanför dess gränser spred sig orkanen
genom den upphetsade pressen".
Mötet hade både "sårat tukt och
sedlighet" och kränkt "den kristna moralen".
Hela Verdandis styrelse fick en varning av Mindre
konsistoriet (universitetets styrelse). Ordföranden
i Verdandi, Mauritz Hellberg, som Gerda
Hellberg senare levde med, förlorade sitt stipendium och
kunde inte studera vidare. En annan av medlemmarna i styrelsen fråntogs
två års stipendium. Den enda i konsistoriet som reserverade
sig mot de hårda besluten var Ann Margret Holmgrens man.
Verdandisterna överklagade konsistoriets beslut
först till kanslerämbetet och sedan till kungen. De skrev
i överklagan att "Vi göra detta
icke på grund av tyngden av det straff, som drabbat oss, utan
emedan enligt vår övertygelse viktiga rättsprinciper
blivit kränkta.". Det handlade ju om yttrandefrihet.
Men ingenting hjälpte.
Hjalmar Banting skrev om affären i tidningen Socialdemokraten:
"Det
oförskämda hyckleri, som Tartuffema i konsistoriet här
under moralens mask öfvat, blir rätt klart om man betänker,
att ingen enda af dessa nitiska sedlighetsväktare skulle
ha rört en fena mot dessa varnade, om de, i stället
för att inbjuda till allvarlig öfverläggning, tillbragt
sin tid på lärdomsstadens bordeller. Då skulle
de ha tegat, hvarenda en af dessa den absoluta moralens stödjepelare,
och den aktningsvärda, samhällsbevarande pressen landet
rundt hade sluppit oroa sig öfver 'den tilltagande osedligheten
bland ungdomen'."
Hans ord fick
förstås konsistoriet att gå i taket fullständigt,
och de stämde tidningen i fyra åtal.
Ann Margret Holmgrens stora brott var
att hon suttit kvar på mötet och lyssnat, och sedan dessutom
gått på lokal med styrelsen och föredragshållarna
när mötet var slut. En insändare i en Uppsala-tidning
varnade uppsalaborna för att befatta sig med en så farlig
och osedlig person.
Uppsalaborna lydde uppmaningen. Folk slutade umgås
med familjen Holmgren, och de lät bli att hälsa när
de ändå mötte Ann Margret Holmgren någonstans.
Hennes kära salong, där hon brukade samla studentskor
för diskussioner om alla möjliga frågor, var hon
tvungen att sluta med.
"Att folks aktning var mig så kär som
den var, visste jag inte förr än jag hade förlorat
den", skrev Ann Margret Holmgren efter skandalen.
Hoten mot henne blev så stora att gymnastikföreningen
i Uppsala en period höll vakt utanför Villa Åsen
för att förhindra fysiska angrepp på henne.
Tillvaron blev så svår för Ann Margret
Holmgren att hon tacksamt tog emot sin vän Bjørnstjerne
Bjørnsons erbjudande att
komma och bo ett tag hos honom och hans fru i Norge. Där stannade
hon i en och en halv månad för att läka och samla
ihop sig. Det ledde till att hon senare ofta spenderade somrarna
hos dem i Aulestad.
Men Ann Margret Holmgren gav sig inte trots allt hon
utsattes för. Tvärtom blev hon än mer politiskt aktiv
när hon kom igen från vilan i Norge.
|