«  Dona Isabel – Brasiliens sista prinsessa skrev på mot slaveriet

Isabel Christina Leopoldina Augusta Micaela Gabriela Rafaela Gonzaga de Bragança e Bourbon föddes den 29 juli 1846 i São Cristóvão-palatset i Rio de Janeiro i Brasilien. Hon var dotter till kejsaren Pedro II och kejsarinnan Teresa Cristina Maria. Därför fick hon titeln "Dona", som kanske kan liknas vid engelskans Lady.

  Isabels bröder skulle ärva tronen, men bägge dog i tidig ålder, så redan som liten blev Isabel tronarvinge.

  Klicka på fotot för att se hela ursprungsbilden.

  Kejsaren bestämde att Isabel och hennes lillasyster Leopoldina skulle få samma utbildning som pojkarna skulle fått. I över nio timmar om dagen och sex dagar i veckan under många, långa år måste de studera portugisisk och fransk litteratur, teckning, piano, dans, politisk ekonomi, astronomi, kemi, geografi, geologi, latin och filosofi samt Portugals, Englands och Frankrikes historia. Isabel talade förutom portugisiska även flytande franska, engelska och tyska.

  Men trots att hon var tronarvinge lärde Isabels pappa henne inte något om att regera ett land. Hon fick inte delta i regeringssammanträden eller möta folk på officiella tillställningar. Det berodde på att Pedro II ansåg att framtiden för kejsardömet var körd i och med att sönerna dött, han räknade kallt med att han skulle bli den sista kejsaren.

Isabel var inte intresserad av politik. Hon anpassade sig till att kvinnor skulle hålla sig stilla och lydiga, även om hon hade bestämda åsikter och gärna sa vad hon tyckte. Det närmaste en stark politisk åsikt hon hade var att hon var emot slaveriet. Hon var djupt religiös, och tog därför den katolska kyrkans ord om människors lika värde på allvar.

  1864, när Isabel var 18 år och Leopoldina 17 år, förklarade deras pappa att han gjort upp om giftermål för dem och att deras blivande män, två kusiner, var på väg till Brasilien. När de franska prinsarna kommit, visade det sig att Isabel snabbt blev kär i Leopoldinas blivande man, Louis Philippe Marie Ferdinand Gaston av Orléans, greve av Eu. Så systrarna övertalade sin pappa att de skulle få byta fästman, vilket de fick.

Dona Isabel vid 21 års ålder.

  Isabel och Gaston reste ofta runt i Europa och levde ett lättsamt liv. Men när Isabels föräldrar skulle göra en resa till Europa 1871 svors Isabel, som då var 25 år gammal, in som tillförordnad regent med full makt att styra landet.

Första anti-slaveriakten

Slaveriet var mycket utbrett i Brasilien då, både genom att ursprungsbefolkningen tidigare hade förslavats av den portugisiska kolonialmakten som styrde fram till 1822, och genom att Brasilien hämtat flera miljoner slavar från olika delar av Afrika genom åren. Det var slaveriet som möjliggjorde bland annat Brasiliens världsledande socker- och kaffeexport. Samtidigt förekom många slavuppror genom åren, och kampen mot slaveriet hade vid den tiden vuxit i hela världen, även i Brasilien. Från 1850-talet kom dessutom påtryckningar från andra länder mot Brasiliens slavhandel.

  Medan pappan fortfarande var bortrest i september 1871 skrev Isabel under en ny lag, Lei do Ventre Livre, lagen om fri födelse. Den innebar att alla barn som från och med det datumet föddes av slavar var fria.

  När kejsaren kom tillbaka återgick Isabel till hemlivet. Hon försökte bli med barn, men fick missfall och senare en dotter som dog vid förlossningen. Till slut föddes till Isabels stora lycka sonen Pedro 1875.

  Året därpå var det dags för hennes andra period som tillförordnad regent. Under den fick hon missfall igen. När den andra regeringsperioden var över drog sig Isabel tillbaka från offentligheten. De närmaste åren efter det fick hon två söner, Luiz och Antônio.

Dona Isabel med man och de tre sönerna 1883.

Avskaffandet av slaveriet

1887 blev Pedro II sjuk och sökte hjälp i Europa. Då gick Dona Isabel för tredje gången in som tillförordnad regent i Brasilien. Vid den tiden hade motståndet mot slaveriet vuxit ännu mer, men den konservative regeringen ville inte ha någon reform. Efter en stor demonstration mot slaveriet i början av 1888 skrev Isabel att något radikalt behövde göras. Så hon lämnade över regeringsmakten till ledaren för ett abolitionistiskt* parti istället.

  Så den 13 maj 1888 kunde Dona Isabel underteckna Lei Áurea (den gyllene lagen) som avskaffade slaveriet i Brasilien.

  Det gjorde att Isabel blev väldigt populär bland folk i Brasilien. Men bland plantageägarna var hon förstås inte alls populär, och det var ju de som brukade stödja kejsardömet. Ett och ett halvt år senare, den 15 november 1889, avsattes kejsar Pedro II i en militärkupp.

  Det sägs att Isabel dagen efter kuppen skrev:

"Om avskaffandet av slaveriet är orsaken till detta, ångrar jag det ändå inte, jag anser att det var värt att förlora tronen för."

Bara två dagar senare gick hela släkten i landsflykt och flyttade till Europa för gott. De bosatte sig i Frankrike. Familjens förmögenhet hade blivit beslagtagen, men Isabel och Gaston levde gott tack vare Gastons far. De skaffade en villa nära Versailles, och pojkarna gick i skolor i Paris. Senare flyttade de till en villa i Boulogne-sur-Seine, där de levde ett stilla och tillbakadraget liv.

  När den brasilianska regeringen 1921 upphävde familjens fördrivning var Isabel för sjuk för att resa tillbaka till Brasilien. Hon dog året därpå, den 1 november 1921, 75 år gammal, i slottet d'Eu i Frankrike.

Vi vill inte, likt patriarkala historieberättare, ge en ensam, vit makthavare äran för att ha avskaffat slaveriet – den äran tillkommer förstås alla som under århundraden deltog i den abolitionistiska kampen. Men Dona Isabel gjorde en insats när hon gick in och styrde upp ett viktigt politiskt skeende där och då, när det behövdes. Det vill vi gärna minnas henne för.

Gaston och Isabel på gamla dar.

* Abolitionister = motståndare till slaveriet.