«
Skådespelare och uppfinnare av
automatiserad frekvenshoppning
Hedwig
Eva Maria
Kiesler föddes i Wien i Österrike den 9 november
1914. Hennes mamma var pianist och hennes pappa var bankdirektör,
så hon levde gott. Redan i tidiga tonåren "upptäcktes"
hon av en teaterproducent, som tog med henne till Berlin.
Hedwig var 16 år när hon spelade in sin
första film 1931. Två år senare, som 18-åring,
fick hon världsrykte då
hon medverkade i den tjeckiska filmen "Extas".
Det var inte bara filmhistoriens första nakenscener som väckte
uppmärksamhet, utan också det att filmen visade en kvinnas
ansikte under orgasm. Filmen blev totalförbjuden i många
länder, i andra visades den i nerklippt version. Påven
bannlyste den, Hitler förbjöd den när han kom till
makten – också för att Hedwig var judinna.
1933 gifte sig Hedwig med den betydligt äldre österrikiske
vapenproducenten Fritz Mandl. Han förbjöd henne att fortsätta
filmkarriären och bevakade allt hon gjorde. Han krävde
att hans vackra tonårshustru skulle sitta stilla och vara
hans trofé under middagar han höll för sina kunder,
till exempel tyska officerare från nazistpartiet.
Efter fyra år lyckades Hedwig fly genom
att byta plats med en servitris som liknade henne, och cykla
iväg med sina smycken insydda i kappan. Hedwig tog sig
till London där hennes föräldrar hade vänner.
I London mötte hon den amerikanske filmproducenten Louis
B. Mayer. Hon tog samma båt som han till USA och lyckades
få honom att anställa henne. Han såg till
att hon bytte namn till ett som passade bättre i Hollywood:
Hedy Lamarr.
Bilden till vänster är en av de sista som togs på
Hedwig Kiesler, alltså innan tiden som Hedy Lamarr. |
I
USA blev Hedy Lamarr en mer glamorös sexsymbol och samtidigt
en av 30- och 40-talens mest framgångsrika skådespelerskor.
Hennes utseende blev också förebild för kända
tecknade figurer som Snövit och
Cat Woman. Men Hedy var inte särskilt
imponerad av den glamorösa filmvärlden. Vilken
tjej som helst kan se glamorös ut, sa hon, allt
du behöver göra är att stå still och se dum
ut.
Ända sedan Hedy var liten hade hon gillat att uppfinna
saker. Hon sa att det var sedan hon vid 5 års ålder
hade pillat isär en speldosa för att se hur den fungerade.
Men som vuxen fick Hedy inte mycket gehör för sin upptäckarlusta.
Hollywood utsåg henne till "världens
vackraste kvinna", och av en sådan förväntade
ingen någon intelligens.
Men Hedy Lamarr var djupt oroad över Hitlers framfart
i Europa. När andra världskriget brutit ut såg hon
hur nazisterna gång på gång lyckades få
de allierades torpeder att styra fel genom att störa den radiofrekvens
som användes för
torpederna. Hon kom på att de allierade skulle kunna försvåra
spårningen av de radiostyrda torpederna genom att inte fortsätta
använda samma frekvens hela tiden, utan hoppa mellan olika
radiofrekvenser, och automatisera styrningen av sådan frekvenshoppning.
Men när hon försökte få folk omkring sig intresserade
av hennes teorier var det ingen som lyssnade eller tog henne på
allvar. Inte förrän hon träffade den avantgardistiska
kompositören Georg Antheil, som
komponerat för självspelande piano.
Georg Antheil var engagerad anti-nazist och hade bland
annat arrangerat utställningar med tysk konst som nazisterna
förbjudit i Tyskland, som exempelvis verk av Käthe
Kollwitz.
Hedy och Georg jobbade fram en metod för automatiserad
frekvenshoppning som de tog patent på. Sen gav de bort patentet
till USA:s militär, för att tekniken skulle kunna användas
för att besegra nazisterna i kriget. Men militären förstod
inte vad tekniken innebar, så de hemligstämplade allt
och la det åt sidan.
Klicka på patentbilderna för att
se dem större!
Först
under
1950-talet började frekvenshoppning utvecklas, och Hedy
Lamarrs och Georg Antheils bortglömda patent hittades och kom
till användning. Idag används sådan frekvenshoppande
teknik vardagligt; i GPS, Bluetooth, Wi-Fi och annat trådlöst.
Under tiden som tekniken började utvecklas gick
det inte lika bra för Hedy Lamarr. Hon gifte sig sammanlagt
sex gånger, men tvingades gång på gång inse
att männen inte var intresserade av henne, bara av hennes utseende.
Hon adopterade en son med en av männen, och fick en dotter
och en son med en annan. Samtidigt blev hon drogberoende. Filmstudion
använde en läkare som, under sken av att ge vitamininjektioner
till skådespelarna för att de skulle orka med de tuffa
inspelningsdagarna, i själva verket gav dem amfetamin. Som
en följd blev Hedy Lamarr drogberoende under flera år.
Men under alla år fortsatte hon
att uppfinna saker, i stort och smått, och hon sa att uppfinningarna
liksom bara kom till henne. Exempelvis uppfann hon allt från
självlysande hundhalsband och förbättrad teknik för
stoppljus, till att hon ändrade designen på vingarna
till Concordflygplan, för att de skulle kunna flyga snabbare.
Helst av allt ville hon bara ägna sig åt att uppfinna,
men för att försörja sig måste hon fortsätta
filma.
Skönheten var hennes förbannelse, sa hon.
För att behålla karriären började hon låta
skönhetsoperera sig. Till slut såg hon så illa
ut att hon slutade visa sig ute. Hon började även isolera
sig alltmer även från barn och barnbarn.
Först
i slutet av 1990-talet fick Hedy Lamarr lite av den respekt
hon förtjänar som uppfinnare. Tekniken med frekvenshoppning
hade då utvecklats till bredspektrumteknologi, och fler hade
börjat få upp ögonen för vad Hedy Lamarr och
Georg Antheil egentligen skapat grunden för. Georg hade då
hunnit dö, men
Hedy Lamarr fick bland annat EFF:s
(Electronic Frontier Foundation) "Pionjärpris"
1997. Hon tog inte emot priset själv, utan lät sin ena
son hämta det. Samma år fick hon också Bulbie
Gnass Spirit of Achievement Bronze Award, som har kallats
en "Oscar" för uppfinnare.
De sista åren av sitt liv led Hedy Lamarr av allvarliga
hjärtproblem. Hon dog i Florida i USA den 19 januari 2000,
85 år gammal.
Först
2014 togs Hedy Lamarr och Georg Antheil in i National
Inventors Hall of Fame. Och tekniken Hedy uppfann för
så länge sedan använder nu de flesta av oss varenda
dag. Till slut har tiden nu kommit ikapp Hedy Lamarr, så att
hon kan bli ihågkommen för att hon var så tekniskt
smart, en kvinna långt före sin tid.
Hundra år efter Hedy Lamarrs födelse gjorde Google en
kortfilm om henne.
|