«  Maria Christina Bruhn – uppfinnare i artilleriteknik

Vi vet inte hur Maria Christina Bruhn såg ut. Kameran fanns inte när hon levde under 1700-talet, och eftersom hon inte var någon finare dam finns det inga målningar av henne heller.

  Maria Christina föddes 1732 i Gamla stan i Stockholm som första barn till Inga Christina Bruhn och hennes man Johan, som var bokhållare. Maria Christina var bara 10 år och hennes två systrar Ingrid och Eva ännu yngre, när pappan dog 1742. Mamma Inga Christina fick av kommerskollegium rätten att som änka driva ett tapetmakeri för att försörja sig och sina döttrar. När även hon dog, 1751, fick Maria Christina, som då var 19 år, överta företaget.

  Det finns ingenting bevarat som visar varför hon blev intresserad av artilleriteknik. Men det är konstaterat genom ett bevarat brev att Maria Christina Bruhn experimenterade med färgblandningar och fernissor i tapetmakeriet. Det är dessutom klart att hennes systers Ingrids man kände några medlemmar i Kungliga Vetenskapsakademien – diverse gubbar som var professorer i just artillerivetenskap.

Uppfinningen

En dag utlyste Gustav III:s regering en tävling om att komma på hur krut till kanoner skulle kunna förvaras utan att bli fuktigt och utan att det antändes vid fel tillfälle, vilket ju skulle kunna bli förödande. Vinsten i tävlingen var 6 000 riksdaler – vilket motsvarar ungefär 150 000 kronor idag.

  Maria Christina Bruhn kom på att hon kunde fernissa karduser (ett slags påsar av pergament eller tyg som användes att paketera krutet i när det placerades i kanonen) så att de blev säkra för vatten och eld. Vid 42 års ålder, den 2 mars 1774, gick hon till Kungliga Vetenskapsakademien och visade sin uppfinning. Det ordnades en första provskjutning med hennes karduser, som visade att de behövde justeras lite, men nästa provskjutning visade de sig fungera mycket bra.

  Men hon fick inget pris. Flera män försökte ta åt sig äran för uppfinningen, trots att deras karduser inte hållit måttet. Gubbarna i Vetenskapsakademien ställde sig bakom en generalfälttygmästare von Anreps karduser istället. Han var både adel och man, så han fick äran av att ha uppfunnit metoden.

  Men ganska snart stod det klart att von Anreps karduser inte fungerade. Tiden gick och armén fortsatte istället genom åren att använda Maria Christina Bruhns metod, eftersom den som sagt fungerade.

Erkännande

Om Maria Christina Bruhn inte hade varit en så tuff och framåt kvinna, skulle ingen ha hört talas om henne idag. Men hon skrev och krävde sin rätt som uppfinnare samtidigt som hon under åren fortsatte att utveckla metoden, så att karduserna blev ännu säkrare. 1783 skrev hon till kungs och krävde att få äran för sin uppfinning – och priset på 6 000 riksdaler.

  Priset fick hon inte. Men eftersom hon kunde bevisa att det var hon som hade gjort de karduser som fungerade, och som hade använts genom åren, vilket intygades av artilleriprofessorerna i Kungliga Vetenskapsakademien, fick hon 166 riksdaler.

  Det dröjde till 1787 innan Maria Christina fick ut pengarna. Då var hon 55 år. Hon sålde tapetmakeriet och drog sig tillbaka.

  De sista åren bodde hon tillsammans med sin syster Eva, och levde på det lilla underhåll hon fick som före detta företagare. 1808 dog Maria Christina Bruhn, 76 år gammal.

  Karduserna enligt hennes uppfinning fortsatte användas fram till 1817.

Nu, några hundra år senare, har Maria Christina Bruhn intagit sin plats som den första kvinnan i Sverige som fått patent på en uppfinning. Hon är fortfarande den enda kvinnan i Sverige som fått erkännande som uppfinnare i just artilleriteknik.

Stefan Högberg: Svenska kvinnor historien glömde, Historieporten 2020.