«  Tidig feminist som startade Nordens första kvinnotidning

Rosalie Ulrika Roos föddes 9 december 1823 i Stockholm i en fin familj. Hon fick studera på Wallinska skolan. Men när hon var 16 år flyttade familjen till gården Skögerås utanför Mösseberg. Hon såg hur orättvist det var att pojkarna fick utbildning, medan hon som så gärna ville läsa vidare fick nöja sig med att försöka hitta böcker på egen hand samtidigt som hon måste ta hand om småsyskonen.

  Rosalie blev ändå poet och författare, och under 1840-talet publicerade hon dikter och noveller i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. På den tiden skrev få kvinnor under sitt rätta namn och Rosalie Roos skrev under pseudonymen La Straniera.

Att det alls finns ett så här tidigt foto på Rosalie Roos beror nog på att hon var av fin familj. Det en daguerreotyp från 1840-1850-talen och finns hos Riksarkivet.

  Men så fick hon en inbjudan till Amerika från en väninna som flyttat dit och jobbade som lärare på en flickskola. Det var närmast otänkbart att finare unga damer skulle resa ensamma, och eftersom kvinnor var omyndiga kunde hon inte själv bestämma. Men på ren viljestyrka lyckades hon till slut ändå övertala sin familj att hon skulle få åka, trots att de tyckte att resan var både "onödig, opassande och vådlig".

  1851 gav sig Rosalie iväg och for ensam över Atlanden på fraktskeppet Lamm, där hon fick använda kaptenens hytt under resan.

  I fyra år bodde Rosalie Roos i South Carolina. Först var hon lärare i franska och musik på samma skola som väninnan, och sedan guvernant på en plantage. Där reagerade hon mot slaveriet och skrev hem att slaveriet måste få ett slut, även om det skulle innebära ett inbördeskrig. Under åren i South Carolina träffade Rosalie också kvinnor i den framväxande amerikanska kvinnorörelsen och inspirerades starkt av dem.

När hon kom hem till Sverige igen samlade hon sina brev om resan i en bok, som kom ut på både svenska och engelska. Hennes familj hade då flyttat till Stockholm, och där träffade Rosalie 1856 Sophie Leijonhufvud. De två fann varann direkt, och bägge ville jobba både för flickors rätt till utbildning och kvinnors rätt till egen inkomst och försörjning – även om tidningen Dagny långt senare beskrev Rosalie som vid den tiden både den radikalare och den "modigaste, mest kamplystna af de två".

  1857 publicerade Fredrika Bremer sin roman Hertha, som beskrev ogifta kvinnors rätt att bli myndiga. Boken väckte väldig uppmärksamhet och angreppen på Fredrika Bremer var stora, både i medierna och bland folk. Då skrev Rosalie flera artiklar i Aftonbladet som försvarade både Bremer och kravet på kvinnors myndighet.

  Samma år gifte sig Rosalie Roos med justitierådet Knut Olivecrona, som var änkling med fyra barn. De fick snart två egna barn tillsammans, Emilie Eliza Rosalie och Knut Axel Gustaf. Så Rosalie blev inom ett par år i praktiken sexbarnsmor. Men det stoppade inte hennes feministiska engagemang.

Den första kvinnotidningen i Norden

1859 startade Rosalie och Sophie Leijonhufvud Nordens första kvinnotidning, Tidskrift för hemmet. Den skrevs av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Tillsammans med Sophie gjorde Rosalie och hennes man också flera resor runt om i Europa, och sedan skrev Rosalie och Sophie i tidningen om muséer och andra platser de besökt, och om kvinnor de träffat. Bland annat besökte de tidningen The Englishwoman's Journal i England 1861 och byggde kontakter med feminister där.

  1865 startade Rosalie och Sophie tillsammans med några fler också Föreningen för frivillig vård av sårade och sjuka i fält, vilket senare blev Svenska Röda Korset.

  Medan Sophie tycks ha blivit mer rakt på sak i kraven för kvinnor, blev Rosalie troligen försiktigare. 1868 slutade Rosalie som redaktör för Tidskrift för hemmet, men hon fortsatte skriva i tidningen ibland, och i tidningen Dagny när den tog över efter Tidskrift för hemmet. Hon skrev också i flera andra tidningar.

Det sas om Rosalie Olivecrona att hon hade ett starkt rättstänkande. Hon var smart, driftig och brann för kvinnors rättigheter. Hela tiden satte hon igång nya kvinnoprojekt, som när hon 1870 var en av initiativtagarna till Bikupan, en försäljninglokal för finare handarbeten. Där fick kvinnor som inte hade någon annan inkomst möjlighet att sälja sina handarbeten och på så sätt tjäna egna pengar.

  Dessutom jobbade Rosalie med olika uppdrag, som att ansvara för utställningen om kvinnors slöjd vid världsutställningen i Wien 1873. Hon hade också liknande uppdrag i Philadelphia, Chicago och Paris. Och hon gav ut flera böcker.

Under hela sitt liv var Rosalie aktiv feminist och hon fortsatte att hålla koll på kvinnorörelsen i andra länder, inte minst genom att hon reste mycket. 1896 var hon på en stor kvinnokongress i Berlin. Samma år skrev hon i tidningen Dagny en betraktelse om kvinnorörelsen i Sverige, där hon blickade tillbaka på sitt liv av kvinnokamp.

  Det sista året i sitt liv var Rosalie Roos Olivecrona allt mer svårt sjuk. Hon dog den 4 juni 1898, 74 år gammal.

På sin tid var Rosalie Olivecrona en av Sveriges absolut mest kända feminister och en förebild för kvinnor som kom efter henne. I Elin Wägners roman Pennskaftet står det om hur huvudpersonen går i en park och tänker på de stora pionjärer som gått före, och hon ger blommorna namn efter dem: Fredrika Bremer, Rosalie Olivecrona och Sophie Adlersparre. Men idag hör Rosalie Roos Olivecrona till de bortglömda förmödrarna.