| Vem tar ansvar I dagarna diskuteras barnpornografi igen. Bakgrunden är en dom i högsta domstolen, där en man som framställt barnpornografi friats, trots att alla – inklusive mannen själv – visste att flickorna han utnyttjade var barn. Nu reagerar polisen, som tvingas lägga ner uppenbara fall av barnpornografi på grund av lagen och hur den tolkas. Justitieminister Thomas Bodström har i media pratat om behovet av översyn och granskning, och häromdagen beslutade regeringen att tillsätta en utredning, som under två år ska studera frågan. Som om det som sas var något nytt. Hur länge ska ansvariga politiker slippa undan? Hur länge ska man kunna låtsas som om man inte vet vad man gör? Hur länge ska man kunna få tyst på debatten genom att hänvisa till en ny översyn, en ny granskning, en ny utredning? 1995 satt den amerikanska skådespelerskan Traci Lords i svensk TV och berättade om hur hon från tidiga tonåren, efter att ha blivit våldtagen och sexuellt utnyttjad under lång tid, även utnyttjats av porrindustrin ända fram tills hon blev 18 år. Hon var mycket upprörd över att filmerna spreds i Sverige, och frågade om Sverige inte hade någon lag mot barnpornografi. Det hade Sverige. Men samtidigt spreds (och sprids) filmerna med övergreppen mot henne, över hela landet och i vanliga videobutiker, inte bara med vetskap om att det är barnpornografi, utan med barnpornografi som själva försäljningsargumentet: "Totalförbjuden i USA!" och "De allra första scenerna – när hon var som YNGST!". Folkaktionen mot Pornografi polisanmälde
några av filmerna. Men justitiekanslern (JK) beslöt att förundersökning
inte skulle inledas. Det var inte barnpornografi enligt svensk lag –
oavsett vad vi visste om hennes faktiska ålder, och oavsett att
försäljningsargumenten var att filmerna faktiskt var barnpornografi. Detta är tio år sedan. Det är alltså långt ifrån första gången myndigheterna ställs inför frågan om åldersgräns i barnpornografilagen. Den frågan har varit uppe sedan 1970-talet. Lika länge har myndigheterna i Sverige visat sig ovilliga att skydda barn mot spridning av de dokumenterade övergreppen. Och det trots att en majoritet bland folk hela tiden velat ha en sådan lagstiftning. När en utredning1969 föreslog att alla restriktionerna mot pornografi skulle tas bort, ville de ändå ha kvar vad de kallade en ”yttersta gräns”, bland annat för pornografiska "beskrivningar av sexuella övergrepp mot barn". En majoritet av remissinstanserna instämde i att det absolut måste vara förbjudet med pornografiska skildringar av barn, samma sak sa undersökningar om folks åsikter. Men regeringen gick emot både utredningen och folkviljan – när propositionen lades fram fanns något förbud mot barnpornografi inte med. Den dåvarande justitieministern Lennart Geijer uttalade att: "I den avvägning som måste göras förekommer det att vi måste acceptera saker och ting som vi uppfattar såsom olämpliga och smaklösa..." och "...Jag tycker inte att det som föreslås i denna proposition är något särskilt högt pris för att slå vakt om yttrande- och tryckfriheten." Men det var inte han, utan barnen, som fick betala det priset. Genom "frisläppandet" av pornografin blev de sexuella övergreppen mot barn i pornografin samhälleligt sanktionerade. Under hela 1970-talet arbetade ett flertal organisationer, däribland Kvinnofronten, för att få igenom en lag mot barnpornografi. Man genomförde namninsamlingar, organiserade polisanmälningar, skrev debattartiklar och kontaktade politiker. Efter tio års kamp mot att Sveriges regering medvetet hade valt att göra det fullt lagligt att framställa och sprida dokumenterade sexuella övergrepp mot barn, infördes 1980 en lag mot framställning och spridning av barnpornografi. Men lagen var en tandlös kompromiss. I förarbetena till lagen stod att med barn avses de "vilkas könsmognadsprocess inte är avslutad" och att "den närmare gränsdragningen får ankomma på rättstillämpningen". Det betyder att det var domstolarna som skulle avgöra var gränsen skulle gå. Förutsättningen för att de skulle kunna göra det är förstås att det finns några rättsfall att bedöma – justitiekanslern måste alltså lämna vidare ett någorlunda stort antal ärenden till domstol. Inte någon av de justitiekanslerer som arbetat sedan lagen tillkom 1980 gjorde det. De gjorde i stort sett ingenting. Det blev ingen "rättstillämpning". Istället blev det tyst. Under nästan hela 1980-talet sänkte sig tystnaden om barnporren både i media och samhället i övrigt. Vi porrmotståndare fortsatte naturligtvis att jobba mot barnpornografi; vi gjorde undersökningar, polisanmälde barnpornografi, uppvaktade politiker (Folkaktionen mot Pornografi uppvaktade under sin tid varje justitieminister vartefter de tillsattes), skrev remissvar och informationsmaterial, men vi bemöttes oftast som några som ”målade fan på väggen” – officiellt fanns inte barnpornografi i Sverige längre. Som om problemet försvann om man inte pratade om det. Priset för tystnaden fick, som alltid, betalas av de barn som fortsatt utnyttjades i barnpornografin. Så kom de stora polisbeslagen av barnpornografi i början av
1990-talet. Ingen kunde längre påstå att barnporr inte
spreds i Sverige, eller att barn inte utnyttjades även här.
Polisbeslagen ledde till krav på förbud även mot innehav
av barnpornografi. Justitiekanslern skrev då i en promemoria (Ds1993:29),
som ett eko av Lennart Geijers ord från 1970-talet, att: ”de
för vårt samhälle så grundläggande principerna
om yttrande- och informationsfrihet” inte borde "underkastas
ett så från själva grundtanken långt gående
undantag som en kriminalisering av innehav av vissa sorters framställningar
skulle innebära". Under hela 1990-talet fortsatte debatten om införande av även åldersgräns i barnpornografilagen. Till den första stora internationella konferensen mot kommersiell sexuell exploatering av barn, som hölls i Stockholm 1996, gav Folkaktionen mot Pornografi ut skriften "Kommersiell sexuell exploatering av barn – tystad kunskap och osynliggjort förtryck". Där tog man också upp problemen med den svenska lagstiftningens "könsmognadsvillkor", och pekade bland annat på den norska lagen som förbjöd pornografisk skildring av "någon som är, kan antas vara eller framställs som att vara under 16 år". Även Rädda Barnen hade under 1990-talet börjat engagera sig, och organisationen Ecpat bildades i Sverige hösten 1996. 1997 lade Barnpornografiutredningen fram sitt betänkande. Det var
en utredning med en djupt felaktig syn på hela företeelsen,
där man bland annat bagatelliserade risken att barnpornografi skulle
komma att få utbredd spridning via internet. Men utredningen föreslog
ändå ett innehavsförbud, samt att lagen skulle kombinera
en 18-årsgräns med ett könsmognadsvillkor – det
skulle alltså anses vara barnpornografi både om någon
faktiskt var under 18 år, och/eller om "pubertetsutvecklingen
inte är fullbordad". Idag kan vi se hur lagen används, eller snarare: inte används. Än en gång får barnen betala priset. Än en gång slipper män som begår övergrepp mot tonårsflickor undan. Och än en gång sägs vi stå inför ett nytt problem, som nu måste utredas. Det som idag framställs som nytt och aktuellt – frågan om åldersgräns i lagstiftningen – har i själva verket alltså diskuterats gång på gång under alla dessa år. Flera av oss som undertecknat detta har jobbat länge mot pornografi. Vi ser hur historien upprepar sig, och åren går. Många år. Men ännu fler är de barn som fortsatt utnyttjas och de förövare som fortsätter att gå fria – tack vare svenska myndigheters snart fyrtioåriga ovilja att agera. Hur länge ska detta fortgå? När Thomas Bodström idag pratar om översyn, granskningar och utredningar, och regeringen tillsätter ännu en långdragen utredning, lyckas man än en gång slippa undan sitt ansvar gentemot alla genom åren utnyttjade barn, liksom de barn som utnyttjas just nu. Kunskapen finns. Den har funnits länge. Frågan är hur länge myndigheterna ska vägra ta ansvar.
Gerda Christenson, Kvinnofronten |
Tillbaka till AKTUELLT-sidan.