Handel med
kvinnor och prostitution

Pekingkonferensen & dess konsekvenser

Vi befinner oss vid ett vägskäl. Under de senaste 30 åren har handeln med kvinnor och barn 1., i avsikt att sälja dem till prostitution, ökat lavinartat. Denna handel har nått sådana proportioner att vi nu står inför en global krissituation. Sexindustrin expanderar ohejdat, i synnerhet i de länder som nu övergår till en marknadsekonomi, länder så vitt skilda som Östeuropa, Vietnam och Kuba.

  Prostitution har normaliserats över hela världen och lanseras som en form av underhållning, turism, och mest förrädiskt av allt, som kvinnans rätt att göra vad hon vill med sin kropp. Man utnyttjar språkets makt att förändra verkligheten och döper om prostitution till "sexarbete".

  I Thailand finns uppskattningsvis närmare två miljoner kvinnor och barn i prostitution, beroende på vilken statistik som används. Detta är mer än två procent av befolkningen. Vid sekelskiftet kommer Thailand att vara det land i Asien som harflest fall av aids. Mellan två och fyra miljoner thailändare kommer att hainfekterats som en direkt följd av den utbredda prostitutionsindustrin.

  Eftersom sexindustrin inte bryr sig om landgränser importerar de också kvinnor och barn från omkringliggande länder, ofta från minoritetsbefolkningar, till Bangkok. Femtusen kvinnor och flickor från Ryssland befinner sig också för närvarande i Thailand.

  Förra september besökte jag Bangkok och kunde med egna ögon se sexklubbarna i Bangkok och Phuket. Den genomsnittliga åldern på flickorna som arbetar där är mellan tio och femton år. De handlingar som de tvingas utföra på scenen, sex med djur, "live sex show", är en form av barbari.

  Prostitution är emellertid inte bara ett problem i utvecklingsländer. Unga kvinnor i USA, varav många rymt hemifrån därför att de utsatts för övergrepp och våld, svarar på annonser som söker modeller i Los Angeles, New York och andra storstadsområden. Det dröjer inte länge förrän de övertalats att utföra sexuella handlingar framför en kamera. Innan de vet ordet av har modelljobbet förvandlats till prostitution. När de väl upptäcker vad som håller på att hända är de ofta redan beroende av droger, kontrollerade av en hallick och smärtsamt medvetna om att deras sexuella förnedring förevigats genom den pornografi de tvingats deltaga i.

  Den ekonomiska politik som bedrivs i många utvecklingsländer skapar grogrunden för handel med kvinnor, prostitution och andra jobb inom sexindustrin, genom att den uppmuntrar kvinnor att söka sig utanför landets gränser för att tjäna pengar. Utlandsarbete inom sexindustrin är den del av sexindustrin som växer snabbast och den driver främst kvinnor från den så kallade tredje världen in i prostitution. Många av dessa kvinnor hamnar i situationer där de utnyttjas sexuellt.

  I fler och fler länder utgör prostitution, sexturism och sexunderhållning en kalkylerad och institutionaliserad del av marknadsekonomin som inbegriper hotell, flygbolag, media, kommunikationer, resebyråer och banker. Detta betyder således att sexindustrin existerar och utvecklas med regeringars tysta medgivande eller öppna stöd.

  Samtidigt som vi ser de ekonomiska faktorernas del i sexindustrins internationalisering, kan vi inte nöja oss med enbart en ekonomisk analys. Vi måste tänka längre än så. Vi känner väl till de ekonomiska orsakerna till varför kvinnor slussas in i prostitution. De behöver försörja sig och sina familjer. Men en renodlat ekonomisk analys fokuserar enbart på de som utgör "tillgångarna" i prostitution: de kvinnor och barn som tvingats in i prostitution eller som måste söka sig till prostitution för att överleva. En sådan analys ignorerar de män som står för efterfrågan i prostitution, i synnerhet deras krav på den sorts sex de köper i prostitution och hur den sortens sex har institutionaliserats genom sexindustrin.

  Efterfrågan i prostitution ser ut på många olika sätt. Torskarnas rätt att köpa sex, att köpa kvinnor och barn, tas för given och ifrågasätts aldrig. Mäns "behov av sex" betraktas som något naturligt, ett behov som de har rätt att få tillfredsställt på vilket sätt det än må vara. I vissa samhällen förväntas män och pojkar göra sin sexualdebut med kvinnor i prostitution. Det finns också en föreställning om att män måste få utlopp för sin sexualitet närhelst de befinner sig i en påfrestande situation: i krig, i fängelse, på affärsresa eller gör något annat som orsakar dem stress.

  Vi befinner oss inte bara vid ett vägskäl när det gäller den ökade globaliseringen av handel med människor i avsikt att sälja dem till prostitution. Vi befinner oss också vid en viktig tidpunkt i historien då regeringar och internationella beslutsfattare håller på att diskutera vad som utgör våld mot kvinnor. Denna debatt äger rum inom feministiska organisationer, organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, vid universitet, inom regeringar och statliga organ och bland internationella beslutsfattare. Den ställdes på sin spets vid den fjärde internationella kvinnokonferensen i Peking.

  Den konferensen resulterade i en handlingsplan som på många sätt är mycket bra när det gäller våld mot kvinnor. Den fördömer systematiska våldtäkter på kvinnor, den fördömer kvinnomisshandel globalt och kräver att regeringar tar itu med frågan och den fördömer kvinnlig könsstympning och sexuella trakasserier såsom brott mot de mänskliga rättigheterna. Men regeringar och frivilligorganisationer svek i frågan om prostitution när de vägrade fördöma all prostitution som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Endast "påtvingad prostitution" inkluderades i handlingsplanen. Det blir också vanligare och vanligare att prostitution i sig inte definieras som "våld mot kvinnor" utan som "sexarbete".

  De som vill att prostitution skall erkännas såsom "sexarbete" påstår att om skamstämpeln försvinner från prostitution, om den regleras av staten, kommer kvinnor i prostitution att betraktas som professionella yrkeskvinnor och deras "arbete" kommer att åtnjuta respekt. Att göra prostitution till ett arbete kommer varken att ge kvinnor värdighet eller status som professionella yrkesutövare. De enda som kommer att få en mer respekterad och professionell ställning är sexindustrins representanter. Begreppet "sexarbete", som myntades av vissa feminister och människorättsaktivister, ger sexindustrin ett bättre anseende än den någonsin haft eller som den någonsin kunde fått från något annat håll.

  Om prostitution definieras som "sexarbete" och om kvinnor inom prostitution betraktas som "sexarbetare" kommer hallickar och slavhandlare oundvikligen att betraktas såsom "affärsmän". Detta är just vad vissa grupper arbetar på att genomföra. COYOTE, en amerikansk organisation som påstår sig representera kvinnor i prostitution men som i själva verket är ett språkrör för sexindustrin, propagerar för detta ändrade synsätt. Jag citerar från deras material: "Ingen frivillig aspekt av prostitution skall kriminaliseras, inkluderat förhållandet mellan prostituerade och tredje parter, som även brukar kallas hallickar, kopplare och slavhandlare."

  COYOTE omdefinierar alltså hallickars exploatering av kvinnor till att handla om ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om man definierar prostitution som "sexarbete" leder det till att hela sexindustrin betraktas som en legitim affärsrörelse. Det är naturligtvis precis vad sexindustrin själv vill. Den vill att prostitution skall betraktas som vilket slags arbete som helst, som vilket sätt att livnära sig på som helst. Men för de flesta kvinnor och barn är prostitution inget liv, det är ett sätt att sakta dö, i bästa fall ett sätt att nätt och jämt överleva.

  Det som kvinnor i prostitution måste genomlida i sitt "jobb" är sådant som i vilket annat sammanhang som helst skulle kallas sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande och våld på arbetsplatsen. Deras "arbetsgivare" utsätter dem för handlingar som består av oönskat, förolämpande, ovälkommet och förnedrande sexuellt våld.

  Vad händer då med kvinnor i prostitution vars arbete, om vi kallar det "sexarbete", består i att utstå just det som på alla andra arbetsplatser definieras som sexuella trakasserier och övergrepp? Ja, det är naturligtvis utbytet av pengar som påstås förvandla sexuella trakasserier och sexuellt våld till ett arbete som kallas "sexarbete". Både i väst och i den så kallade tredje världen utförs detta "arbete" främst av kvinnor som samtidigt utsätts för både klassförtryck och rasism. De flesta av dessa kvinnor och flickor har dessutom blivit sexuellt utnyttjade som barn.

  Låt mig förklara vilka konsekvenser detta resonemang har på en internationell nivå. Att acceptera prostitution som "sexarbete" och kvinnor i prostitution som "sexarbetare" gynnar de mål som satts upp av regeringar, internationella banker och andra organ som delar ut pengar, fackföreningar och sexindustrin. Alla dessa institutioner räknar in prostitution i sina globala ekonomiska prognoser. Man diskuterar nu på allvar i Latinamerika förslag om att inkludera prostitutionen i nationalräkenskaperna, förslag som initierades och som stöds av ILO och IMF 2.. Om prostitution införlivas i räkenskaperna betyder det för det första att regeringar fråntas sitt ansvar att skapa arbetstillfällen för kvinnor, något som flera FN-konferenser och förslag från FN krävt. Man skulle inte i samma utsträckning kunna kräva av regeringar att de skulle ha långsiktiga planer som gick ut på att skapa värdiga, icke-sexuella, arbeten åt kvinnor. Detta är vad argumenten om prostitution som "sexarbete" leder till.

  I Peking kämpade The Coalition Against Trafficking in Women (Koalitionen mot handel med kvinnor) och andra frivilligorganisationer mot att termen "påtvingad prostitution" skulle inkluderas i FN:s handlingsplan. Det stötte på hårt motstånd hos många välfinansierade frivilligorganisationer från USA och Europa som förespråkade att endast "påtvingad prostitution" skulle definieras som våld mot kvinnor. Varför intar de en sådan ståndpunkt? Jag citerar från en rapport utgiven av The Center for Women's Global Leadership vid Rutger University i USA och The International Human Law Group som anslöt sig till de som arbetade för att prostitution skulle strykas från handlingsplanen: "Prostitutionsgruppen inom arbetsgruppen för mänskliga rättigheter arbetade hårt för att man skulle stryka formuleringen att prostitution i sig utgör en form av våld mot kvinnor."

  De gick också samman med andra kvinnoorganisationer som till exempel The Dutch Foundation Against Trafficking in Women och The Global Alliance Against Trafficking in Women, som länge hävdat att prostitution i sig inte utgör våld mot kvinnor, att en skiljelinje mellan "påtvingad" och "frivillig" prostitution är nödvändig och att "frivillig prostitution" borde accepteras som "sexarbete".

  I en rapport från 1995 till FN:s sakkunnige i frågan om våld mot kvinnor ("Special Rapporteur" Radhika Coomaraswamy från Sri Lanka) skrev de två ovannämnda organisationerna följande: "Eftersom vi idag talar om sexarbetare vore det praktiskt att betrakta prostitution som en arbetsmarknadsfråga och inte som en form av våld mot kvinnor. Vi föreslår att prostitution i sig inte bör inkluderas i en definition av våld mot kvinnor". De flesta officiella konferenser sedan Pekingkonferensen har också utgått från ett sådant resonemang.

  Nu sitter vi alltså här med en deklaration från Pekingkonferensen och en rapport från FN:s sakkunnige som talar om kvinnor i prostitution som "sexarbetare", som skiljer mellan "påtvingad" och "frivillig" prostitution och som också skiljer mellan försäljning av kvinnor till prostitution och prostitution i allmänhet. Jag känner inte till någon människorättsaktivist som skulle använda uttryck som "påtvingat folkmord", "påtvingad tortyr" eller "påtvingad apartheid". Men kvinnor i prostitution är offer för alla dessa former av förtryck: mord på kvinnor enbart av den anledningen att de är kvinnor, (sexuell) tortyr och att de förnekas att delta fullt ut i samhället.

  Hur kan vi då veta allt det här? Jo, för att kvinnor i prostitution har berättat det för oss. Men det är inte dessa kvinnor som får komma till tals i media och inom många frivilligorganisationer. Kvinnor som överlevt prostitution utgör inte en välfinansierad påtryckargrupp som förespråkar prostitution. I till exempel USA har alla hört talas om COYOTE, men få känner till det arbete som utförs av WHISPER, Genesis House, Promise, Pride och Sage 3.. Idag kommer ni att få höra om Sages arbete eftersom Norma Hotaling kommer att berätta sanningen om kvinnor som överlevt prostitution. Hon kommer att berätta sanningen eftersom hon själv genomlevt prostitution och eftersom hon inte är ekonomiskt eller politiskt knuten till sexindustrin, till skillnad från COYOTE och andra grupper som propagerar för prostitution och som påstår sig representera kvinnor i prostitution.

  De grupper som förespråkar prostitution påstår att det värsta med prostitution är att den betraktas som något skamligt. Det värsta är emellertid den skada och de övergrepp mot kvinnor och barn som utgör själva prostitutionen. Om man skiljer på "frivillig" och "påtvingad" prostitution blir det näst intill omöjligt för många kvinnor, om inte för alla, att bevisa att de blivit tvingade in i prostitution. Vilka möjligheter har de att väcka åtal mot sina förövare och att bevisa tvång i en domstol?

  Detta blev uppenbart för mig igår när vi försökte ta reda på vad som hänt två kvinnliga studenter från Venezuela som kidnappats och sålts till Spanien. Trots att kvinnorna lyckades undkomma de män som kidnappat och våldtagit dem och att dessa män arresterades och befinner sig i fängelse i avvaktan på rättegång, verkar det som om kvinnorna lämnat landet. De tros ha flytt av rädsla och för att de fick pengar och flygbiljetter hem – av männen som kidnappade dem! De hade inga egna pengar och därmed inga möjligheter att stanna kvar i Spanien i avvaktan på rättegången. Men männen gav dem pengar och flygbiljetter så att de kunde lämna Spanien och därmed inte kunde vittna i rättegången.

  Betänk nu att dessa kvinnor hade aldrig tidigare varit involverade i prostitution. Exploateringen av dem sträckte sig över en dag. Trots detta förväntas det av kvinnor som redan befinner sig i prostitution att de skall kunna skaffa sig resurser som gör det möjligt för dem att ta sig ur sin situation. De förväntas dessutom kunna bevisa att de utsatts för tvång. Vilket skämt!

  Frivilligorganisationer som arbetar med att avskaffa handel med kvinnor och all prostitution får endast ekonomiskt stöd om de skiljer mellan "frivillig" och "påtvingad" prostitution, om de kallar kvinnor i prostitution för "sexarbetare", om de använder begreppet "påtvingad prostitution" när de talar om prostitution i allmänhet, om de skiljer på handel med kvinnor och prostitution, om de enbart inriktar sig på bordeller där det är uppenbart att kvinnor hålls instängda under slavliknande förhållanden och endast om de samarbetar med andra organisationer som delar denna ideologi.

  Regeringar som varit mycket högljudda i sitt motstånd mot att all prostitution definieras som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, till exempel den holländska, finansierar frivilligorganisationer som följer deras linje. Regeringar och de organ som delar ut pengar har således ett stort inflytande över vad som officiellt betraktas som våld mot kvinnor. Avslutningsvis ber jag er alla analysera och bekämpa föreställningen att prostitution i sig skulle vara något befriat från våld och tvång.

  Tack!

Janice G. Raymond

NOTER:
1. Janice Raymond använder ordet barn, men med tanke på hur flickor osynliggörs i debatten, är det viktigt att påpeka att den stora majoriteten av barn som utnyttjas sexuellt i världen är flickor. (ö.a.)

2. International Labor Organization och International Monetary Fund (FN-organ)-

3. WHISPER (Women Hurt in System of Prostitution Engaged in Revolt) är en organisation i Minneapolis, Minnesota, för kvinnor som varit i prostitution. De producerar informationsmaterial, föreläser, har uppsökande verksamhet och hjälper kvinnor ur prostitution. Genesis House i Chicago, Pride i Minneapolis och Sage och Promise i San Fransisco är alla projekt till för att hjälpa kvinnor ur prostitution (ö.a.)

Tillbaka till ARTIKLAR

UPP