Artikeln här överst publicerades i Svenska Dagbladet 29 februari 1996 under rubriken "Pornografi motverkar jämställdhet" som svar i en pågående pornografidebatt. Genmälet underst refuserades.

Unken porrliberalism
förnekar verkligheten

Med Erik Hedlings respektive Isobel Hadley-Kamptzs debattinlägg (SvD 13/2) föll porrdebatten överstyr och blev en debatt om debatten. Hadley-Kamptz ägnar ett helt inlägg åt att upprört besvara allt hon "misstänker" att feminister skulle beskylla henne för, och som hon därför känner sig mäkta kränkt av (!?). Liksom alltför ofta i porrdebatter får allmänna tyckanden ersätta kunskap. Men det går också att diskutera pornografin utifrån den mycket påtagliga verklighet den handlar om.

     Under de senaste åren har svensk polis gjort flera stora beslag av barnpornografisk videofilm – först och mest känd blev den s.k. Huddingehärvan 1992. Beslagen har delvis vänt upp-å-ner på den tidigare förhärskande synen på pornografi i Sverige. Från att ha setts som en anständighetsfråga, som en problematik kring vad som syns på en bild, börjar allt fler inse att barnpornografi är dokumenterade sexuella övergrepp mot barn samt att denna dokumentation av övergrepp som förövare sprider mellan sig fungerar både som legitimering av deras handlingar inför sig själva och som inspiration till nya övergrepp. Hos många människor väcktes därmed frågor om vilka barnen på bilderna/filmerna var, och vad dessa barn faktiskt utsatts för.

     Utifrån dessa frågor kan man gå vidare till att fråga också om kvinnorna i den övriga pornografin. Vilka är de? Vad sker med dem? Vad är förutsättningarna för pornografi i allmänhet och vilka är dess konsekvenser?

     Jan Söderqvist (SvD 30/1) påpekar flera gånger att kvinnorna i pornografin faktiskt befinner sig där frivilligt. Och visst är den bild som oftast skildras i media den av "den lyckliga horan". Men bilden av den lyckliga horan rämnar om man t.ex. läser hur Linda Lovelace i boken Skärseld (Askelin & Hägglund 1983) beskriver vad som hänt henne under hennes tid som "porrmodell". Och skådespelerskan Traci Lords berättade nyligen i svensk TV vad hon utsatts för, och hur porrfilmerna spelats in när hon var minderårig, vilket lett till att de är totalförbjudna i USA. I Sverige både visas och säljs de öppet.

     Exemplen på utnyttjande av kvinnor blir allt fler, medan den påstådda frivilligheten främst utmärker sig i porrliberalernas debattartiklar. För några år sedan uppdagades också i Sverige att unga flickor drogats och utnyttjats för porrfilmsinspelning, genom porrklubbarna Tabu och Roxy i Stockholm. Efter flera polisanmälningar gjordes förundersökning, men åtal kunde inte väckas, eftersom porrklubbsägaren vid filminspelningarna lurat flickorna att skriva under kontrakt där de påstods delta frivilligt. Flera av flickorna har vårdats för psykiska problem efter övergreppen. Detta har återgivits i både tidningar, radio och TV. Trots det sprids fortfarande filmerna vidare – även genom uthyrning i vanliga videobutiker. Varken distributörerna eller uthyrarna bryr sig om att flickorna tvingats att delta, och konsumenterna väljer alltså att hyra filmer där de vet att flickorna utnyttjats, neddrogade och under mer eller mindre tydligt tvång.

     Kvinnorna i den mycket grova pornografin är ofta också desamma som i prostitutionen, och undersökningar om prostitution visar att majoriteten av kvinnorna varit utsatta för incest eller andra sexuella övergrepp som barn, vilket bl.a. tas upp i Prostitutionsutredningens betänkande Könshandeln (SOU 1995:15). De flesta människor i Sverige inser att prostitution är något negativt för kvinnorna som utnyttjas i den, och är följaktligen positiva till en kriminalisering av horkunderna. Man kan därför fråga sig, liksom Diana E. H. Russell i Making Violence Sexy (Teachers College Press 1993), hur samma prostitutionsakt kan ses som yttrandefrihet när den sker framför en kamera: "How does the use of a camera turn the act of prostitution into art or speech?".

     Porrindustrin använder våldet som försäljningsargument. Påståenden om att porrindustrin sanerar sig själv och att det "finns helt enkelt inget våld eller hot om våld i den porr som säljs eller hyrs ut legalt" stämmer inte – i alla fall inte på svenska förhållanden. Att filmerna från Tabu sprids i vanliga svenska videobutiker är ett talande exempel, liksom att svenska porrmotståndare kämpade nästan åtta år innan uppenbart skadliga knytnävsövergrepp (s.k. fist-fucking) i domstol kunde anses vara ett brott enligt lagen mot sexuellt våld eller tvång. Porrindustrin i Sverige använder planmässigt våld och tvång som försäljningsargument i saluföringen av pornografisk videofilm.

     Attityder till våld och sex är olika i olika tider och i olika samhällen, och förändringen av attityder sker genom påverkan – porrindustrins liksom annan. Men alltför få vill ta upp frågeställningen om vad en våldspåverkan kan få för följder. Pornografin säger ju att allt är sex – om en man tycker att det är det. Catharine A MacKinnon skriver i boken Pornografi – verklighet eller fantasi? (ROKS 1991): "Men problemet är att det är just detta som pornografin förstör: förmågan att se att våld mot kvinnor är våld. Pornografin förvandlar våld till sex."

     Idag framställs ofta sadomasochism som en spännande lek – trots att kvinnor då och då faktiskt dör till följd av dessa "lekar".

     Det finns ingen ensidig strömning i synen på pornografi i Sverige idag. Samtidigt som porrliberalismen breder ut sig bland många, går breda grupper – från feminister till poliser, barnrättsorganisationer och människor som arbetar med sexualbrottsförövare – mot en alltmer samfälld syn på pornografins förutsättningar och konsekvenser. Radikala kvinnorupper som Kvinnofronten, mer borgerliga kvinnoföreningar som Fredrika Bremerförbundet och fristående organisationer som Hem och Skola m.fl. går tillsammans med Folkaktionen mot Pornografi och Riksorganisationen för kvinnojourerna i Sverige i gemensam bojkott mot porrförsäljare. Huvudskälet till detta växande samarbete är att medvetenheten ökat om pornografin som ideologisk legitimering av mäns sexuella våld mot kvinnor och barn. Allt fler erfarenheter om sambanden mellan pornografi och övrigt sexuellt våld samlas också bland grupper som möter problematiken i sitt arbete; poliser, socialarbetare, jurister m.fl. Därmed växer också insikten om att en företeelse som gör kvinnor till sexualobjekt självklart också motverkar jämställdhet.

     Pornografin sprider en ideologi som säger att: en grupp (män) är överordnad, och en annan grupp (kvinnor) är underordnad, och att den överordnade gruppen har rätt att utöva våld mot den underordnade.

     Om vi stryker orden "män" och "kvinnor" i den meningen, skulle då lika många vara försvarare av att denna ideologi ostört sprids i Sverige i den utsträckning som den gör?

Gerda Christenson
Förbundssekreterare i Folkaktionen mot Pornografi

Sedan publicerades nya grova påhopp på FmP i allmänhet och Gerda Christenson i synnerhet. Ett genmäle på dessa nya påhopp publicerades inte i SvD, det refuserades, men här publicerar vi det.

Genmäle:
Pornografi och förbud

Vad betyder ord? Och vad betyder verklighet? Ingendera tycks nå fram till porrliberalerna. Oförmögna att släppa sitt för evigt fastslagna axiom: mot pornografi = för förbud, vägrar man, liksom Claes Leo Lindwall i SvD 4/3, att se något annat än det man vill se.

     Då spelar det ingen roll att Folkaktionen mot Pornografi aldrig någonsin framfört krav på att det ska införas något allmänt förbud mot pornografi. Och då spelar det ingen roll att mitt debattinlägg inte alls handlat om förbud, och att jag inte någon enda gång krävt något sådant. Claes Leo Lindwall tycker sig ju ändå veta, att bortom allt vad alla porrmotståndare säger, är det innerst inne bara en sak de vill ha: förbud! Detta upprepar porrliberalerna som ett mantra, tills man tror sig själv. Då slipper man också diskutera vad vi verkligen skriver om.

     Låt oss hoppas att andra sett vad Claes Leo Lindwall vägrar se, nämligen att varken Folkaktionen mot Pornografi eller undertecknad tagit upp någon förbudsdiskussion. Lagstiftningsfrågor är en mycket liten del av Folkaktionens arbete, och då handlar det mest om efterföljandet av befintliga lagar. Istället arbetar Folkaktionen framför allt med vanlig opinons- och folkbildningsverksamhet. I den andan var också min artikel, som försökte öppna en diskussion kring nyare kunskap i ämnet, t.ex. om samband mellan pornografi och andra former av sexuellt våld, och som försökte ställa frågor utifrån detta: Hur ska vi ställa oss till det faktum att kvinnor och barn skadas genom pornografi? Och när ska vi börja diskutera – bortom förbudstanken – vilken ideologi pornografin faktiskt sprider, samt vilka följder den kommersiella masspridningen av denna sexualiserade över- och undeordningsideologi får?

Gerda Christenson
Förbundssekreterare i Folkaktionen mot Pornografi