«  Tillbaka till förra sidan

"Albertine i polisläkarens väntrum" av den norske målaren Christian Krohg.

Reglementeringssystemet infördes första gången i Sverige 1847 genom den kommunala besiktningsbyrån i Stockholm. Innan dess hade Stockholms stad testat att införa kommunala bordeller i Stockholm under åren 1838-1841. Men genom besiktningsbyrån skulle alla kvinnor kontrolleras.

   Idén om att samhället (kommunalt) skulle kontrollera prostitutionen kom från södra Europa. Det var läkare som drev på, officiellt för att könssjukdomar (inte minst syfilis) hade blivit allt mer spridda bland höga herrar i Sverige.

   Prostitutionen sågs som smittkälla, och prostitution sågs som lika med: kvinnan. Mannens rätt att använda kvinnor för sin sexualitet var självklar, men kvinnor delades upp i fina och "fallna". Och eftersom prostitutionen sågs som lika med den fallna kvinnan, var det hon som antogs sprida sjukdomar, och därmed var det hon som skulle kontrolleras.

   Motståndarna till reglementeringssystemet hävdade att systemet var en legalisering av prostitution.

   Systemet gick ut på att polisen registrerade alla kvinnor som de tyckte såg ut som "fallna". Den som var registrerad måste sedan gå på kontroller flera gånger i veckan, för att se om hon var sjuk.

   Om läkaren inte hittade nån könssjukdom fyllde han i att hon var "frisk" i hennes journal.
Klicka på boken för att se ett exempel från Stockholmskällan.

   Om en kvinna inte kom till kontrollen fick hon en varning, hände det flera gånger sattes hon i tvångsarbete. Om det visade sig att hon hade en könssjukdom fick hon komma till ett "kurhus", vilket kunde vara en särskild avdelning på ett vanligt sjukhus.

Ordningsregler

1859 utvidgades reglementeringssystemet, så att kvinnorna inte bara kontrollerades för könssjukdomar, utan också måste följa mycket bestämda ordningsregler, som att hålla sig undan från gatorna efter kl. 23.00, inte klä sig hur som helst, inte stå stilla flera på samma plats med mera.

   Eftersom det räckte med att polisen ansåg att någon kvinna verkade befinna sig i prostitution, hände det förstås då och då att de tog fel, och grep någon "finare" dam. Alla kvinnor fick på så sätt lära sig att det offentliga rummet tillhörde män.

   Dåtidens makthavare såg prostitutionen som ett nödvändigt ont. Men det var kvinnorna som ansågs skamliga och dåliga. Männen, prostitutionsförövarna, använde ju bara de kvinnor som därmed blev prostituerade, så männen ansågs inte behöva kolla något.

   På motsvarande sätt fungerar det än idag i de länder i världen där prostitution är legaliserad och reglerad – prostitutionen ses där som lika med kvinnorna, alltså är det kvinnorna som kontrolleras.

Kampen emot systemet

Från 1878 organiserade sig kvinnor i Sverige i den svenska avdelningen av den internationella Federation för att kämpa för att reglementeringssystemet skulle avskaffas. Trots att de var aktiva och fick mycket gjort, dröjde det ända till 1918 innan de lyckades.

   Men redan då drev de samma sak som vi feminister gjort i vår tid, när den svenska sexköpslagen antogs: att det är köparna – prostitutionsförövarna – som bär ansvaret för att prostitutionen finns kvar.

Hjördis Levin: Testiklarnas herravälde – Sexualmoralens historia. Natur och kultur 1989.

Yvonne Svanström: Offentliga kvinnor. Prostitutionen i Sverige 1812-1918. Ordfront 2006.

Red. Anna Jansdotter & Yvonne Svanström: Sedligt, renligt, lagligt. Prostitutionen i Norden 1880-1940. Makadam 2007.