«  Äventyrerska och författare i öknen

Isabelle Wilhelmina Marie Eberhardt föddes den 17 februari 1877 i Genève i Schweiz. Mamman, Nathalie Moerder, hade officiellt fyra barn med sin man, som hade dött flera år innan Isabelle föddes. Isabelle antecknades som "oäkta" och fick sin mammas flicknamn, men troligen var hennes pappa Alexandre Trophimowsky, som var lärare åt Isabelles äldre syskon och bodde med mamman i Genève.

  Av sin anarkistiske lärare fick barnen en annorlunda uppfostran. Alla skulle växa upp till fria individer och förväntades bland annat ha kort hår. Isabelle började tidigt att klä sig i manskläder, för att få den större frihet som hon fick när folk trodde att hon var en kille. På bilden överst är hon 18 år och klädd som ung sjöman.

  Isabelle lärde sig franska, tyska, italienska och ryska av Trophimowsky. Hon började också läsa texter på latin, grekiska och arabiska. Dessutom läste hon metafysik, kemi, geografi, historia, filosofi och litteratur. Men samtidigt som Trophimowsky uppmuntrade barnen att studera, höll han dem inlåsta i hemmet och utnyttjade dem som arbetskraft.

  Isabelle Eberhardt var bara 18 år när hon fick sin första novell – Infernalia – publicerad i tidskriften La nouvelle revue moderne. För att få den publicerad skickade hon in den under namnet Nicolas Podolinsky.

Saharaöknen

När Isabelle var 20 år åkte hon med sin mamma till Nordafrika. Liksom många andra européer ville Natalie förbättra sin hälsa i de varma franska kolonierna. I Annaba (som också kallas Bône) i Algeriet mötte de den arabiska kulturen, och bägge konverterade till islam. Men efter bara några månader dog Natalie plötsligt av en hjärtattack, och Isabelle blev ensam. Då hade hon redan mött sitt livs kärlek: Saharaöknen.

  Isabelle hade vid det laget lärt sig tala flytande arabiska. Så hon klädde sig som man, kallade sig Si Mahmoud Essadi, och reste runt i öknen, oftast till häst, och sällskapade tillfälligt med nomadfolk hon mötte i oaser eller vid olika wadis, det vill säga flodbäddar i öknen, som periodvis är uttorkade, periodvis vattenfyllda.

  I samband med att Alexandre Trophimowsky dog var hon hemma i Genève, och en tid var hon i Paris, men Isabelle Eberhardt återvände snart till Nordafrika och reste runt i öknen och genom Algeriet, Marocko, Tunisien och Libyen.

  På sina resor fick Isabelle Eberhardt kontakt med ett hemligt sufiskt* brödraskap, Qadiriyya. Hon upptogs i brödraskapet som man. Qadiriyya var mycket engagerade i att hjälpa fattiga och de stred mot orättvisorna under kolonialväldet.

Ständigt skrivande

Isabelle Eberhardt skrev reseskildringar, artiklar till tidningar, men också noveller, poesi och romaner – även om romanerna inte gavs ut förrän efter hennes död. Dessutom skrev hon dagbok, och dagböckerna har senare publicerats.

  Av det hon själv skrivit, och vad andra berättat, framgår att hon levde som hon ville – och trots att det inte riktigt stämde med hennes religion drack hon mycket alkohol, rökte vattenpipa och hasch, och bejakade sin sexuella lust med män som hon mötte när hon reste runt.

  I Algeriet träffade hon Slimàne Ehnni, en soldat, som hon levde med, och sen gifte sig med 1901. Men blandäktenskap var inte populära och Isabelle och Slimàne levde på skilda håll under långa tider, medan Isabelle reste omkring. 1903 var hon krigsreporter i södra Oran för tidningen Al Akhbar.

En flodvåg i öknen

Då fick hon möjlighet att träffa Slimàne igen. De återsågs i Wadi Aïn Séfra i den algeriska delen av Saharaöknen, där Isabelle hade hyrt ett lerhus på stranden åt dem. Men ett kraftigt ökenoväder skapade en flodvåg som drog in under natten och lerhusen på stranden kollapsade.

  Tjugosex människor drunknade i flodvågen den 21 oktober 1904. En av dem var Isabelle Eberhardt, som inte hunnit bli mer än 27 år gammal.

  När generalen för de franska styrkorna i området hörde att Isabelle Eberhardt hade drunknat beordrade han sina män att leta efter hennes manuskript. Många hittades och kunde därför bevaras till eftervärlden.

Isabelle Eberhardt i Saharaöknen.

Isabelle Eberhardt har senare hyllats som en stor förespråkare för anti-kolonialism och feminism. I Béchar och Alger i Algeriet finns gator uppkallade efter henne. Det har skrivits böcker om henne och både gjorts filmer och en opera om hennes liv.

* Sufism innebär att vilja söka en djupare andlighet inom islam. Genom att rena sinnet vill sufier nå en religiös upplevelse som öppnar medvetandet, vilket förväntas ge harmoni och balans.