«  Japansk anarkafeminist, författare och översättare

Noe Itõ föddes den 21 januari 1895 i byn Imajuko på ön Kyushu i Japan. Noe gick i skolan, men tvingades in i ett tidigt äktenskap där mannen lovade att hon som gift skulle få fortsätta gå i skolan, men han höll inte löftet. Noe rymde då till Tokyo.

  Där fick hon hjälp av sin tidigare lärare, författaren Jun Tsuji, att få skilsmässa. De inledde ett förhållande och gifte sig senare. Med Jun Tsuji fick Noe två söner.

  Som 18-åring gick Noe Itõ med i Seito-sha (på engelska Blue Stocking Society). Två år senare blev hon redaktör för deras tidning Seito. Noe Itõ drev att tidningen skulle börja ta upp sådant som abort, preventivmedel och prostitution (även om hon själv var tveksam till abort och såg prostitution som ett nödvändigt ont för fattiga kvinnor). Hon skrev också några delvis självbiografiska romaner om kvinnofrågor. Dessutom översatte hon feministiska texter från andra länder. Bland dem Noe Itõ översatte till japanska finns Emma Goldman.

När Noe ItÕ träffade den kände anarkisten Sakae Osugi lämnade hon Jun Tsuji och sönerna, och levde med Sakae. Han var gift, men eftersom han förespråkade fri kärlek hade han flera förhållanden. Ett av dem var med Ichiko Kamachika, som också var en känd feminist och anarkist. Sakae krävde av kvinnorna att de skulle anpassa sig till hans uppfattning om fri kärlek. Men i ett utbrott av svartsjuka knivhögg Ichiko Kamachika honom, och han skadades svårt i strupen. Det blev en offentlig skandal som tidningarna gottade sig i, vilket ledde till splittring av den anarkistiska rörelsen i Japan.

     Noe Ito med dottern Mako.

  Noe Itõ höll fast vid Sakae Osugi trots att det betydde att hon förlorade flera av sina tidigare vänner inom kvinnorörelsen. Noe och Sakae gifte sig senare och fick fyra döttrar och en son tillsammans.

  Den "fria kärleken", och det faktum att hon i det underordnade sig Sakae Osugi, hindrade dock inte Noe Itõ från att fortsätta sitt feministiska arbete. Men hon tvingades driva det på nya sätt. 1921 var hon en av grundarna av den socialistiska kvinnogruppen Sekirankai (Röda Vågen). Organisationen drev att istället för rösträtt, skulle kvinnorna kämpa för social rättvisa och jämställdhet. Men Sekirankai förbjöds efter bara ett år.

  Författaren Bertrand Russell berättar i sin självbiografi hur han och hans fru Dora tyckte att Noe Itõ var så ung och vacker, att Dora inte kunde låta bli att fråga Noe om hon inte var rädd för att myndigheterna skulle göra henne illa. Noe Itõ drog då med handen över sin strupe och sa: – Jag vet att de gör det förr eller senare.

I september 1923 inträffade en av de värsta jordbävningar som världen sett, och den drabbade den del av Japan där Tokyo ligger. Över 100 000 människor dog och miljontals blev hemlösa. Då passade kejsare Hirohitos säkerhetspolis på att använda kaoset efter jordbävningen åt att mörda anarkister och socialister. Noe Itõ och Sakae Osugi misshandlades och ströps av säkerhetspolisen, och deras kroppar dumpades i en brunn, där de senare hittades.

  Noe Itõ var inte mer än 28 år då hon mördades, den 16 september 1923. Men minnet av henne har levt kvar i Japan. Noe Itõ och blåstrumperörelsen har varit viktiga som förebilder för att den japanska mer nutida feminismen med tiden skulle komma igång.