«  Redaktör för världens troligen första tidning av och för arbetarkvinnor

Jeanne Suzanne Monnier föddes den 17 december 1801 i Paris i Frankrike. Hennes pappa var hattmakare, och hon har beskrivit pappan som en stark revolutionär under franska revolutionen och mamman som djupt religiös. Suzanne hade två bröder och en syster, själv var hon näst äldst.

  Familjen bodde i Paris fattiga delar, och hade det periodvis ganska svårt. En kort tid gick Suzanne i klosterskola. Men när mamman blev sjuk tog Suzanne hand om både henne och sin nio år yngre lillasyster Adrienne. Det gjorde Suzanne medveten om skillnaden i krav och förväntningar på flickor respektive pojkar. Framför allt var hon avundsjuk på att killar fick läsa, för hon äskade att läsa. Efter att mamman dött började Suzanne hjälpa till att försörja familjen som brodös.

När hon var 24 år gifte sig Suzanne med Eugene Voilquin. De gick med i saint-simonism-rörelsen, som stod för en tidig slags socialism. För Suzannes del var det viktigt att rörelsen vände sig till arbetarklassens kvinnor, och att den drev kvinnors rättigheter och könens lika värde. Där träffade hon också andra tidiga feminister, som Marie-Reine Guindorf, Jeanne Désirée Véret och Jeanne Deroin.

Fransk speldosa från 1800-talet, vars
första sång heter "La Saint-Simonienne".

  Just det att saint-simonismen "både muntligen och i skrift" drev kvinnors lika värde och rättigheter – inklusive sexuellt, gjorde att staten såg rörelsen som ett hot mot samhällsmoralen. 1832 slog en uppmärksammad rättegång fast att saint-simonismen därmed var "skadlig för samhällsordningen", och flera av de ledande männen fängslades.

  I samband med det ville Eugene skiljas. Skilsmässa var inte lagligt i Frankrike då, men saint-simonisterna ansåg att det borde vara det, så Suzanne och hennes man kom helt enkelt överens om att skiljas ändå.

  Men vid det laget hade många av de saint-simonistiska kvinnorna sedan lång tid tillbaka tröttnat på att de "radikala" männen både var mer hierarkiska och mer patriarkala än de lät. 1832 startade några av kvinnorna istället tidningen Tribune des femmes (Kvinnornas tribun). Den är kanske den första tidning i världen som vände sig till arbetarklassens kvinnor – både gjord av och för arbetarkvinnor.

Suzanne Voilquin blev redaktör för tidningen. Där skrev hon om sitt eget äktenskap och varför det inte höll. Både hon själv och andra av dåtidens feminister som tidningen samarbetade med skrev mycket om kvinnors rätt till utbildning och arbete, rätt till sina barn och till skilsmässa, och om allt upptänkligt som rörde kvinnors liv och rättigheter.

  Kvinnorna kring tidningen bildade också en feministisk organisation: La Femme Nouvelle (Den nya kvinnan). Även den tidens kändisar, som Flora Tristan, deltog i en del av föreningens möten.

  Men tidningen motarbetades, och 1834 bestämde sig Suzanne Voilquin för att hon tillsammans med några andra kvinnor ur den saint-simonistiska rörelsen skulle resa till Egypten, där hon vill leva ett liv med aktiv folkbildning och där hon skulle kunna visa att även kvinnor kunde vara självförsörjande.

  I Kairo arbetade Suzanne Voilqiun hos en fransk läkare som lärde henne om medicin mot att hon tog hand om hans barn. Men där härjade pesten. Läkaren och hans familj dog, men Suzanne överlevde, trots att hon också drabbades av pesten. I maj 1836 födde hon sonen Alfred Charles, men han dog efter bara 15 dagar.

Suzanne reste tillbaka till Frankrike där hon blev diplomerad barnmorska 1837. Hon började även studera homeopati. Året därpå startade hon en förening som hjälpte ogifta mödrar.

  Sedan reste hon till Sankt Petersburg i Ryssland, där hon arbetade som barnmorska i sju år innan hon återvände till Frankrike igen.

När kvinnor organiserade sig 1848 slog staten snart tillbaka genom
att helt enkelt förbjuda kvinnor att ha med politik att göra. Detalj
ur litografi av Francois Désiré Gosselin: Club des Femmes.

  Vid februarirevolutionen 1848 började Suzanne Voilquin skriva för Eugénie Niboyets nystartade tidning La Voix des Femmes (Kvinnors röst) – världens första feministiska dagstidning. Där samarbetade Suzanne återigen med flera av sina gamla vänner från Tribune des Femmes; Désirée Véret Gay och Jeanne Deroin. De bildade också organisationen Société de la Voix des Femmes. Dessutom tog Suzanne initiativ till en facklig organisation för barnmorskor.

  Men när revolutionen misslyckats reste Suzanne Voilquin 1849 till Louisiana i USA. Hennes lillasyster Adrienne bodde där sedan många år och hon hade blivit allvarligt sjuk. Tyvärr finns inte mycket uppgifter om vad Suzanne Voilquin gjorde där. Först runt 1860, många år efter att systern dött, verkar Suzanne ha kommit tillbaka till Frankrike igen.

  Där skrev hon sin självbiografi, Souvenirs d'une fille du peuple (Minnen av en dotter av folket), som publicerades 1866. Hon skrev den till sin döda brors dotter, som också fått namnet Suzanne, och som hon beskrev som sin "adoptivdotter".

  Suzanne Voilquin dog i Saint-Mandé den 24 oktober 1876, 74 år gammal.

Suzanne Voilquin finns med i en mängd böcker om fransk feministisk historia och tidningshistoria.