«  Till förra sidan

Den 10 februari 1911 skrev Elin Brandell i ett kåseri i Dagens Nyheter under signaturen Regan. Hon berättade om hur hon bemöttes som kvinna när hon var ny som journalist:

"När den som skrifver dessa rader tog sina första stapplande steg på den journalistiska vädjobanan lånade henne en äldre manlig kamrat en af en amerikansk journalist skrifven handbok i journalistik. I denna värdefulla bok fanns också ett kapitel som handlade om kvinnliga journalister. Det förklarades där ganska kategoriskt att kvinnan till följd af sin ömtåliga natur icke är skapad för journalistiken. Af de kvinnliga journalister som varit författarens kamrater hade sex (siffrorna göra icke anspråk på att vara fullt exakta) aflidit till följd av öfveransträngning. Fem hade måst sändas till sanatorier för nervsjuka, sju hade sjunkit till samhällets botten på grund af de frestelser för hvilka de i sitt yrke varit utsatta, och två hade gift sig. Ja, så går det till i Amerika."

Men fortsättningen visar att hon inte blev stukad av såna historier:

"Svenskorna tycks emellertid ha en mer härdig naturell än amerikanskorna. Den första kvinnliga journalisten i Stockholm fröken Maria Cederschiöld i Aftonbladet – inom parentes sagdt en af våra första kvinnliga studenter – lefver och verkar numera som chef för Aftonbladets utrikesafdelning, där hon arbetat i 26 år, och ännu har icke journalistiken märkbart tagit vare sig på hennes fysiska eller psykiska hälsa. Af den lilla kärntrupp som mot slutet av åttiotalet följde henne i spåren ha nu de flesta lämnat det journalistiska arbetsfältet, men alla har de gjort det med bibehållna krafter och med ett stadgadt rykte för energiskt och redbart journalistiskt arbete."

Citaten är tagna ur boken Signaturen Bansai. Ester Blenda Nordström. Pennskaft och reporter i det tidiga 1900-talet av Margareta Stål, Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet 2002.