«  Till förra sidan

När de 1 400 tändsticksarbeterskorna tågade ut ur Bryant & Mays fabrik i Bow i East End i London den 2 juli 1888, var det för att deras avskedade arbetskamrater skulle få tillbaka jobben. Det ville fabrikssledningen först inte gå med på.

  Men när företaget ganska snart gick med på det, var det redan för sent – då hade de strejkande bestämt sig för att kräva mer. De enades om flera krav:

 alla straff med avdrag på lönen måste bort,

 de arbetande ska inte själva behöva betala för färg, penslar och annat arbetsmaterial,

 packarnas lön ska upp,

 klagomål ska få lämnas direkt till verkställande direktören, utan att gå via förmännen,

 företaget ska ordna ett frukostrum för arbeterskorna, så att de inte måste äta i fabrikslokalen där de arbetar,

 rätt för arbeterskorna att bilda fackförbund.

Bild här nedanför: I strejkkommitténs bok skrev de upp vad varje strejkande hette, hennes adress, om hon var ensamstående eller inte, vilken del av fabriken hon arbetade i, hennes lön, och om hon var beroende av någon eller någon av henne. Klicka på boken för att läsa den!

  Efter några dagar vände sig representanter för de strejkande till Annie Besant och bad om hjälp med strejken. Hon var egentligen emot strejken, hon hade istället planerat en köpbojkott av Bryant & Mays tändstickor. Men hon hjälpte dem ändå med tips om hur de skulle organisera en strejkkommitté och en strejkkassa, och hon fick flera av hennes vänner att skänka pengar till strejkkassan. De strejkande gick också och "knackade dörr" och bad om hjälp, när de inte gick i "picket line" utanför fabriken. De höll dessutom massmöten utomhus och höll peppande tal. Några av de mest drivande, som även ingick i strejkkommittén, var Sarah Chapman, Mrs Mary Cummings, Mary Driscoll, Alice Francis, Eliza Martin, Mrs Naulls, Kate Slater och Jane Wakeling.

  Folket som bodde i East End var vana att leva i fattigdom och även vana att försöka hjälpa varandra så gott det gick, så de strejkande stöttade varandra på alla sätt. Men vartefter dagarna gick tog strejkkassan slut.

Tändsticksarbeterskori marsch mot parlamentet.

  Då gick ett hundratal av de strejkande i ett tåg med Annie Besant i spetsen till parlamentet, där de fick prata med några parlamentsledamöter, som sedan tog upp frågor om Bryant & May i parlamentet. Annie Besant hade också skrivit ännu mer i tidningen The Link, där hon även riktade sig direkt till aktieägarna i Bryant & May, som fick väldigt stora utdelningar på sina aktier varje år, och frågade om de ville ha arbeterskornas svåra villkor på sitt samvete.

  Mediernas bevakning av strejken började bli besvärande för Bryant & May. Deras försök att ta in strejkbrytare misslyckades, inte heller hjälpte det att hota de strejkande med att flytta fabriken någon annanstans. Efter att företagsledningen dessutom fått påtryckningar från aktieägare, gav företaget upp efter tre veckors strejk och gick med på alla krav, inklusive att återanställa även de kvinnor som de ansåg som "ledare" för strejken.

Strejkkommittén.

  Redan den 27 juli bildade tändsticksarbeterskorna sitt nya fackförbund: Union of Women Match Makers.

De blodiga händerna

Tändsticksarbeterskornas strejk gjorde att Bryant & Mays rykte blev för förstört för all framtid. Ett exempel på det är att den ena av fabriksägarna, Theodore H. Bryant, som gillade storslagna saker, hade låtit resa en staty av William Ewart Gladstone (liberal engelsk politiker och premiärminister) vid kyrkan i Bow. Det påstås att arbeterskorna på tändsticksfabriken hade tvingats vara med på avtäckandet av statyn och då förlorat lön för den dagen. Det skulle ha fått dem att skära sig och i protest färga statyns händer med sitt blod. Det kanske inte var sant, men än idag målas statyns händer då och då röda som blod till minne av tändsticksflickorna. Staden låter ibland göra rent statyn, men det varar inte länge förrän händerna är röda igen.

   Det har gjorts teater och musikaler om strejken och varje påminnelse har gjort det omöjligt för Bryant & May att bli kvitt den negativa publicitet tändsticksarbeterskornas strejk givit företaget. 1979 lades det slutligen ner.