«  Tändsticksarbeterska som påverkade fackföreningsrörelsen i hela Europa

Oftast när vi kan läsa om tändsticksarbeterskornas strejk i London 1888 står det ingenting om någon enskild av dem. De skildras bara som en massa: arbetare. Historien är oftast skriven både av och om över- eller medelklassen, och när något som arbetare har gjort trots allt skildras, är de som personer oftast anonyma. Efter mycket letande lyckades vi till slut ändå hitta namn på några av de strejkande tändsticksarbeterskorna, och en av dem var även identifierad på en bild av strejkkommittén: Sarah Chapman.

Sarah Chapman föddes den 31 oktober 1862 i en arbetarfamilj i London i England. Hon var femte barnet i det som senare blev en sjubarnsfamilj. Familjen var ovanlig på det sättet att barnen fick någon form av utbildning – alla barnen kunde både läsa och skriva.

  Vi vet ingenting om Sarahs uppväxt annat än att hon med tiden började jobba på Bryant & Mays tändsticksfabrik i Bow i East End, där också hennes mamma jobbade. De flesta som jobbade på Bryant & Mays fabrik var unga tjejer, många var bara barn. 1888 hade Sarah jobbat där länge och hon hade då fått börja arbeta på kontoret, vilket var ett mindre farligt jobb.

  Arbetet på tändsticksfabriken var annars både hårt och farligt. Tidigare hade Bryant & May importerat tändstickor från Sverige – närmare bestämt från "den svenska tändsticks-industrins fader" Johan Edvard Lundströms fabrik i Jönköping. Men det var tändstickor med röd fosfor, och röd fosfor är ofarlig, men de tändstickorna kan bara tändas mot plånet på asken. Används vit eller gul fosfor kan tändstickan tändas genom att dras mot nästan vad som helst, och vit fosfor var dessutom mycket billigare. Därför började Bryant & May använda vit fosfor, trots faran för arbetarna.
Läs mer om hur farlig den vita fosforn var genom att klicka HÄR.

De som arbetade på fabriken var outbildad arbetskraft: unga kvinnor eller flickor, barn från 12 år och uppåt. (Det fanns också enstaka så unga som 8 år.) Många var av irländsk släkt. Lönerna var så låga att vuxna män inte ville ha jobben. Trots att de var outbildad arbetskraft hade de hand om tunga maskiner som de skötte i dåligt upplysta lokaler under arbetstider på över 14 timmar om dagen. Dessutom fick de avdrag på den redan usla lönen om de smutsade ner golvet med sina skor, lämnade några tändstickor liggande på bordet medan de hämtade fler, kom en minut för sent och så vidare, så att nästan ingen slapp undan avdrag varje gång det var löning. Ett sådant bötessystem var i själva verket olagligt i England då, men det visste ju inte tändsticksarbeterskorna.

Inne i Bryant & Mays fabrik vid tiden för strejken.

Bakgrund

Det hela började med att fackföreningskämpen Clementina Black höll ett föredrag om villkor bland fabriksarbetare och hon använde då Bryant & Mays tändsticksarbeterskor som exempel. Bland åhörarna satt Annie Besant, som bestämde sig för att skriva i tidningen The Link om flickorna på tändsticksfabriken. Hon intervjuade några av dem om deras villkor. Och hon skrev bland annat om arbeterskorna:

  Bryant & May gick i taket. Fabriksägarna valde ut några flickor som de trodde kunde ha pratat med Besant och försökte få dem att underteckna papper på att Besant inte hade talat med dem, utan att hon hade hittat på alltihop. När flickorna vägrade skriva under fick de sparken.*

  1 400 tändsticksarbeterskor la då ner arbetet och samlades utanför fabriken i strejk för att arbetskamraterna skulle få tillbaka sina jobb. Detta var alltså unga fattiga flickor som inte var myndiga, som ofta varken kunde läsa eller skriva, som inte fick vara medborgare i sitt eget land eftersom de var av kvinnokön, som inte hade någonting – annat än sin solidaritet med varandra.
Läs mer om strejken genom att klicka HÄR.

Fabriksarbeterskor kommer ut från Bryant & Mays fabrik.

  Den lyckade strejken bland tändsticksarbeterskorna och de följder strejken fick för hela fackföreningsrörelsen ledde sedan till bildandet av Labour-partiet på en facklig specialkongress år 1900.

  Historien om tändsticksarbeterskornas strejk spreds dessutom runt om till Europas länder. I Norge ledde den till att Oslos tändsticksarbetare strejkade året därpå, 1889. Här i Sverige skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om tändsticksarbeterskornas strejk. Detta var alltså i en tid när fackföreningsrörelsen var ny, och tändsticksarbeterskornas strejk inspirerade kampen överallt. Den beskrevs som den tändande gnistan (!) och flera strejker följde, i flera länder.

1891 gifte sig Sarah med en möbelsnickare och fick sex barn med honom. Mannen dog senare och Sarah bodde med de två yngsta av sina söner, och senare för sig själv, i Bethnal Green. Mycket mer vet vi inte om hennes liv. Hon dog av lungcancer den 27 november 1945, 83 år gammal. Det är oklart varför, men hon begravdes tillsammans med fem andra döda äldre i en omärkt grav. Troligen var det för att de alla var fattiga.

Men när vi tänker på Sarah Chapman och de alla mer än tusen namnlösa tändsticksarbeterskor som strejkade med henne, borde vi se hur även de som befinner sig i den svåraste av situationer vi kan tänka oss, ändå kan förändra, om de bara har det tändsticksarbeterskorna hade: solidaritet och vilja.

* En del källor anger att endast en flicka fick sparken, andra anger att det var tre flickor.

Här i Sverige hade tändsticksarbeterskor i Jönköping faktiskt strejkat redan 1881 – och det är troligen den första strejk som genomfördes bland arbetande kvinnor i Sverige.

Englands första kvinnostrejk. Ur tidningen Framåt, nr 15-16/1888.