«

Förlöjligande illustrationer av Caroline Norton publicerades i Tory-tidningarna.

Caroline Nortons man George hade tidigare bett henne att använda sitt breda kontaktnät för att hjälpa honom att få någon fin och lönsam utnämning, passande för någon av hans adliga släkt. En av dem hon då pratade med var Lord Melbourne, en gammal vän till hennes farfar. Lord Melbourne hjälpte George till en utnämning, trots att Melbourne själv var radikalare whig (precis som Caroline och hennes släkt) medan George var en konservativ tory.

  När George Norton långt senare hade gömt undan sönerna hos en släkting och nekade Caroline att få träffa dem, anklagade han plötsligt Lord Melbourne – som då hade blivit premiärminister – för att ha förfört Caroline och haft ett sexuellt förhållande med henne. Han försökte med utpressning, men Lord Melbourne svarade bara att hans påståenden var trams. George läckte då sin historia till Tory-pressen, som gärna spred den. I flera tidningar antyddes att Caroline även haft förhållanden med flera andra kända män, och att hennes systrar också skulle haft det.

  Sedan lämnade George in en stämning mot Lord Melbourne med krav på ett skadestånd av 10 000 pund – en enormt hög summa – för den påstådda affären med Caroline. Kanske uppmuntrades han till stämningen av sina Tory-vänner, som genom det hoppades få whig-regeringen att tvingas avgå.

Fallet väckte stor uppståndelse och den 22 juni 1836 inleddes rättegången. George hade kallat några tjänare som vittnen, bland annat en piga som vittnade om att Caroline hade "målat sitt ansikte och syndat med olika gentlemän" samma vecka som hon födde sin tredje son.

  Men juryn var inte imponerad av Georges "bevis" och det dröjde inte många dagar innan fallet lades ner, med hänvisning till att hans vittnen helt enkelt inte alls var pålitliga, utan verkade mutade.

  Lord Melbourne återupprättades helt. Men det hela ansågs som något helt mellan herrarna Lord Melbourne och George Norton, Caroline var bara den "sak" som herrarna bråkade om. Hon hade ingen talan och fick inte försvara sig, yttra sig eller alls närvara i rätten. I tidningarna hade hon beskrivits som en omoralisk kvinna, och det blev ett omdöme som förföljde henne under många år.