«  Tillbaka

Kvinnor marscherade till rådhuset i Bloemfontein i protest mot passlagarna.

Svarta och färgade räknades inte som medborgare i provinsen Oranjefristaten i Sydafrika, som vid den här tiden var under brittiskt styre. Iställets sågs de bara som de vita stadsbornas tjänare. De måste förhålla sig till var de var tillåtna att vistas i det offentliga rummet.

  Redan 1891 hade dessutom passlagar införts i staden Bloemfontein. I början av 1900-talet skärptes passlagarna. Svarta och färgade måste ha en passbok med sig hela tiden. I den fanns information om arbetsgivare, tjänsteår, bostadsort, lön, och om personen betalade hyra och skatt. De måste också betala en avgift för att förnya passboken varje månad.

  Kvinnorna förödmjukades dessutom då de tvättade åt vita. Först hämtade de tvätten hos arbetsgivaren, sen tog de hem den till sig själva och tvättade den, och lämnade sedan tillbaks den rena tvätten. Men de vita trodde att de svarta var "ohygieniska" och blev rädda att smittas av diverse sjukdomar. Därför byggdes 1906 offentliga tvättstugor, dit tvätterskorna var tvungna att ta de vitas tvätt. Men för att tvätta där måste tvätterskorna betala en avgift varje gång.

Kombinationen rasistiska regler, förödmjukande passlagar och alla avgifter som måste betalas gjorde kvinnorna allt mer arga. Vid den tiden fick polisen rätt att när och var som helst kräva att få se passen och den som inte hade passet med sig greps och fick betala böter. Spridda protester mot passlagarna uppstod flera gånger, men ingenting samlat.

  Inte förrän 1912. Då tog Charlotte Maxeke, och hennes nystartade organisation BWL, Bantu Women's League, initiativ till en petition för passlagarnas avskaffande. Mer än fem tusen kvinnor undertecknade petitionen, och en delegation från dem reste och överlämnade petitionen till inrikesministern i Kapstaden. Han uttalade sig posititvt, men tiden gick och ingenting hände.

  Tvärtom förvärrades polisens trakasserier av kvinnorna. Det fick till slut kvinnorna att tröttna. "Vi är färdiga med vädjanden, nu kräver vi", blev deras paroll. Inspirerade av bland annat suffragetterna i Storbritannien, bestämde de sig för att satsa på civil olydnad.

  BWL och OFSNCWA, Orange Free State Native and Coloured Women’s Association – en organisation som startades just för anti-pass-kampanjen – organiserade ett massmöte den 28 maj 1913. Med Charlotte Maxeke i spetsen marscherade några hundra av deltagarna till borgmästaren för att informera honom om att de vägrade anpassa sig till passlagarna. När han inte tog emot dem gick de till polisstationen där de rev sönder sina pass. Mer än 80 kvinnor greps och åtalades.

Dagen därpå marscherade cirka sexhundra kvinnor till tingsrätten och sedan till rådhuset med plakat med texter som "Pass betyder utblottade barn" och "Pass betyder krossade hem". De samlades på trappan där de sjöng, skrek och krävde att alla anklagelser mot kvinnorna skulle läggas ner.

  Borgmästaren gick med på att kvinnor utan pass inte längre skulle gripas, men det höll bara i två veckor. Skillnaden var att kvinnorna då var förberedda. När polisen efter två veckor grep en kvinna rusade flera kvinnor till. Alla greps. Nästa dag samlades massor av kvinnor vid polisstationen för att protestera mot gripandena och det blev ett stort tumult med polisen. Över trettio kvinnor greps och sattes i fängelse. Deras organisationer samlade in pengar för att hjälpa dem på olika sätt.

  Kvinnornas kampanj fortsatte och de våldsamma gripandena av dem uppmärksammades i medierna. Det fick liknande protester att bryta ut i hela Oranjefristaten. Kvinnor, även sympatiserande vita, började bära blåa band och rosetter som tecken på deras stöd.

  1914 överlämnade kvinnorna en ny petition, denna gång till generalguvernören. Vid den tiden lovade premiärministern att se över alla passlagar.

  Samtidigt hade kvinnornas uthållighet lett till att polisen slutade att kontrollera pass i Bloemfontein. Men passlagarna togs inte bort formellt förrän 1923.

När apartheidtiden inleddes i Sydafrika 1948 återinfördes så småningom passlagar. Kvinnornas anti-pass-kampanj i Bloemfontein blev då förebild för flera anti-pass-kampanjer under 1950-talet.

Kvinnor bränner sina pass i en aktion under mitten av 1950-talet.