«  Till förra sidan

När rösträttskvinnor i The Silent Sentinels gick i picket lines utanför
Vita huset arresterades och fängslades de precis som sina brittiska systrar.

Rösträttskvinnorna i NWP, National Woman's Party, i USA började i januari 1917 använda sig av strategin att mer regelmässigt stå (eller gå) i "picket lines" utanför Vita huset. De stod där sex dagar i veckan. På banderoller ifrågasatte de president Wilson, för att han inte drev att kvinnor skulle kunna rösta utan tvärtom var emot kvinnors rösträtt.

  Först accepterade presidenten demonstranterna, det sägs att han till och med bjöd in dem på té, fast de inte tackade ja. Men efter att USA anslutit sig till första världskriget i april 1917 ändrade presidenten inställning till rösträttskvinnorna.

Från början gick det oftast lugnt till vid suffragisternas picket lines, som
på den här bilden från februari 1917.

  I juni började polisen arrestera kvinnorna, som åtalades för "hindrande av trafiken". De dömdes till böter eller tre dagar i fängelse. Precis som de brittiska suffragetterna valde de amerikanska suffragisterna fängelse, för att få uppmärksamhet för kampen. I juli trappades straffen upp och kvinnor dömdes till två månaders fängelse. I fängelset utsattes de för tvångsmatning.

  Men rösträttskvinnorna fortsatte med sina picket lines, i ur och skur. De kallade sig The Sentinels of Liberty (Frihetens ljusväktare), vilket senare blev känt som Silent Sentinels, för att de stod tysta med sina standar och banderoller. När kvinnorna fortsatte, fortsatte också arresteringarna. Hundratals kvinnor greps, många dömdes flera gånger till fängelse. Alla dömdes inte till fängelse, men så många att det blev det fullt i det lokala fängelset, så kvinnorna började föras till Virginia Occoquan Workhouse.

  Under sommaren började män som gick förbi också angripa kvinnorna med våld och slita sönder banderollerna. Polisen ingrep inte ens när kvinnorna misshandlades.

Under hösten gick även NWP:s ledare Alice Paul i picket line. Hon arresterades då och dömdes som ledare ännu strängare, till sju månaders fängelse i Occoquan-fängelset.

  Där var levnadsförhållandena förskräckliga. Vattnet var smutsigt, i maten kröp mask och kvinnorna behandlades brutalt av vakterna. Suffragisterna hungerstrejkade i protest och utsattes för tvångsmatning. Det gjorde att de krävde att få bli behandlade som politiska fångar, precis som suffragetterna gjort i Storbritannien. Alice Paul blev vid ett tillfälle så sjuk att hon måste överföras till fängelsesjukhuset.

Affisch från den brittiska rösträttsrörelsen om tvångsmatning i fängelset.

Rösträttskvinnor utanför demonstrerade för att deras medsystrar skulle friges,
och krävde att suffragisterna skulle behandlas som politiska fångar.

  I november 1917 gick suffragister samman i fängelset med ett gemensamt krav till fängelseledningen om att få bli behandlade som politiska fångar. Istället lät föreståndaren vakterna utsätta dem för ännu mera våld och ren tortyr.

  Lucy Burns misshandlades och kedjades fast i sin cell med armarna över huvudet så att hon tvingades stå hela tiden, medan vakterna hotade henne. En annan, Dora Lewis, förlorade medvetandet när vakterna slog hennes huvud mot järnsängen i cellen. Vakterna slog och sparkade alla kvinnorna. Händelserna kom senare att kallas för Terrorns natt. Precis som de brittiska suffragetterna behandlades amerikanska suffragister illa och tvångsmatades i fängelset, men de utsattes alltså också för närmast tortyr.

När information om vad som hänt nådde ut och tidningarna skrev om det, väckte det stor uppmärksamhet. Många ställde krav på myndigheterna att fria rösträttskvinnorna. Förmodligen blev upprördheten så stor för att många av suffragisterna var väletablerade kvinnor från medelklassen och en del var även äldre, och flera hade kontakter med män med inflytande, till och med bland presidentens anställda. I slutet av november valde myndigheterna att släppa ut Alice Paul, Lucy Burns och de andra rösträttskvinnorna ur fängelset.

  I början av 1918 slog en domstol fast att kvinnorna hade arresterats, dömts och fängslats orätt, eftersom de bara stått på trottoaren med standar och banderoller, och inte gjort något olagligt.

  Ungefär samtidigt meddelade president Wilson att han ändrat sig och nu stod bakom kvinnors krav på rösträtt. Det var inte ett självklart samband mellan de händelserna, att Wilson ändrat uppfattning kunde bero lika mycket på all annan kamp för rösträtt för kvinnor. NAWSA, National American Woman Suffrage Association, och dess ledare Carrie Chapman Catt, hävdade att det tvärtom var deras lugna påtryckningar som givit resultat trots NWP:s picket lines. Troligare är att det var en kombination av allt arbete, i rösträttsrörelsens olika delar.

NWP fortsatte sina aktioner. I början av 1919 började de en slags aktioner att elda upp dokument med tal som Wilson hade hållit om demokrati. De kallade det Watchfires of Freedom. Då arresterades de igen, dömdes och tvångsmatades, men Terrorns natt upprepades inte.

  NWP åkte också runt i landet med ett tåg och höll föreläsningar iförda fängelsekläderna under "The Prison Special-tour". Det fick stödet för Silent Sentinels att öka bland folk. En folkomröstning i New York visade att en majoritet vid den tiden var för rösträtt för kvinnor.

  I maj det året antog representanthuset 19th Amendment, som innebar rösträtt för kvinnor. 1920 infördes det.

Doris Stevens, Alison Turnbull Hopkins och Eunice Dana Brannan var några
av alla talarna på The Prison Special-tour.