«  Den största rösträttsorganisationen i USA

I ledningen för NAWSA fanns Alice Stone Blackwell, Anna Howard Shaw,
Carrie Chapman Catt och Susan B. Anthony.

National American Woman Suffrage Association (NAWSA) bildades 1890 genom en sammanslagning av de då två stora nationella amerikanska organisationerna för kvinnors rösträtt: AWSA, American Woman Suffrage Association, och NWSA, National Woman Suffrage Association.

  I praktiken var sammanslagningen en seger för den mer konservativa delen av rörelsen. NAWSA antog strategin att i första hand kräva rösträtt stat för stat snarare än federal rösträtt (federal = för alla stater samtidigt). Det var också en en-fråge-organisation, så alla NWSA:s övriga krav på kvinnors rättigheter lämnades åt sidan.

  Av det skälet motsatte sig en del av NWSA:s medlemmar att organisationerna skulle gå ihop. Matilda Joslyn Gage startade istället WNLU, Woman's National Liberal Union, och några av de mer radikala i NWSA gick med där.

NAWSA:s ledning och lokala ordföranden samlade 1892.
Mitt i bilden längst fram syns Susan B. Anthony.

Under de närmaste åren efter samgåendet arrangerade NAWSA en mängd kampanjer för kvinnors rösträtt i olika stater. Det gjorde att engagemanget för kvinnors rösträtt ökade, och NAWSA:s medlemsantal växte stadigt. Samtidigt ökade motsättningarna mellan de äldre, radikalare kvinnorna och de yngre, som till exempel den senare ordföranden Carrie Chapman Catt.

  När Elizabeth Cady Stanton 1895 gav ut boken The Woman's Bible, som kritiserade Bibelns kvinnosyn, fick Carrie Chapman Catt nog. NAWSA tog offentligt avstånd från boken och Cady Stanton bjöds aldrig mer in till något NAWSA-arrangemang.
Läs mer om konflikten HÄR.

  Carrie Chapman Catt tog över som ordförande efter Susan B. Anthony år 1900. Hon var drivande i att organisationen främst skulle rikta sig till vita medelkvinnor. En del lokala föreningar av NAWSA i sydstaterna utestängde helt svarta kvinnor, även om NAWSA centralt inte förespråkade det. I förnyelsearbetet ingick också att skriva om historien lite, så att rösträttsrörelsen inte längre skulle kopplas samman med abolitionismen (avskaffandet av slaveriet), skilsmässolagar, kritik av religion eller arbetarkvinnors rättigheter. Rösträtt skulle vara NAWSA:s enda fokus, helt frikopplat från kvinnors villkor på alla andra sätt.

Reklamvagn på gatan. På vagnen sägs att NAWSA bildades 1869, men det var ju
inte riktigt sant. De räknade tydligen från starten av AWSA eller NWSA, men
varför då inte från AERA – då skulle det ju ha vara redan 1866...

TROTS ATT NAWSA var en så stor organisation verkar de inte ha satsat särskilt mycket på att nå ut genom en egen tidning. En period verkar de ha haft en tidning med titeln Progress, men det är mycket svårt att hitta någon information om den. Troligen var det endast ett medlemsblad.

  Tidningen Woman's Journal, som Lucy Stone startade 1870 och som Stones dotter Alice Stone Blackwell var redaktör för, fungerade i praktiken som NAWSA:s tidning. 1910 blev Woman's Journal även formellt NAWSA:s tidning, men samarbetet varade endast under två år. Istället gav NAWSA ut nyhetsbladet National Suffrage News. Först 1917 satsade de på en tidning igen, The Woman Citizen.

Efter att Susan B. Anthony dött 1906 fanns nästan inga av de gamla rösträttskämparna kvar. Istället kom nya unga kvinnor in i NAWSA. En del av dem, som Lucy Burns och Alice Paul hade bott i Storbritannien och var inspirerade av suffragetterna i WSPU, Women's Social and Political Union, och deras aktioner av civil olydnad. De ville att NAWSA skulle återgå till att kräva federal rösträtt. Därför startade NAWSA en Congressional Committe som hade fokus på att försöka ändra konstitutionen. Alice Paul blev ordförande i kommittén, som ordnade en jättestor parad för kvinnors rösträtt i Washington 3 mars 1913, dagen innan president Wilson installerades. Paraden blev en stor succé, som väckte nytt intresse för rösträttskampen. Men den fick också kritik för sin rasism.

  Men Alice Paul och flera andra tyckte att arbetet i NAWSA gick för långsamt. De bildade den fristående organisationen CU, Congressional Union for Woman Suffrage, som de tänkte skulle stärka NAWSA:s kamp för att ändra konstitutionen, genom att den kunde använda tuffare kampmetoder.

  CU använde direkt aktion och civil olydnad som metod, och det fick NAWSA:s ledning att ställa Alice Paul inför ett ultimatum: gå ur CU eller avgå från NAWSA:s Congressional Committe. Hon avgick.

I takt med att CU och NWP, National Women's Party, som bildades ur CU, blev allt mer kända för att använda olagliga aktioner i kampen, kunde NAWSA återgå till att framställa sig som respektabla och rimliga kvinnor, som endast drev lobbying och ordnade konferenser för rösträtt.

  När USA gick med i första världskriget 1917 gick NAWSA med Carrie Chapman Catt i spetsen ut i stöd för USA:s inblandning i kriget. Det fick många av de feminister som var pacifister att gå över till CU.

Rösträttsdemonstration omkring 1913.

Vid den tiden började det finnas en majoritet för kravet på kvinnors rösträtt hos vanligt folk, vilket bland annat visade sig i en folkomröstning i New York. Fler enskilda stater hade också infört rösträtt för kvinnor. President Wilson, som tidigare varit emot kvinnors rösträtt, meddelade 1918 att han ändrat sig.

  Ett förslag till 19th Amendment av USA:s konstitution las fram, som förbjöd staterna att neka någon rösträtt på grund av kön. Det erkände alltså kvinnors rätt att rösta, och förslaget blev lag 1920.

  När rösträtt för kvinnor därmed hade införts omvandlades NAWSA till LWV, League of Women Voters, ett kvinnoseparatistiskt förbund med syftet att hjälpa kvinnor att använda sin rösträtt.

  Men eftersom andra begränsningar av rösträtten var tillåtna var det många kvinnor, framför allt från minoritetsbefolkningar, som i praktiken inte kunde använda sig av rösträtten. Först 1965 antogs en lag som tog bort hindren för allas rösträtt.