«  Ledde kampen för rösträtt för kvinnor i USA i över 50 år

Susan Brownell Anthony föddes den 15 februari 1820 i Adams i Massachusetts i USA som det näst äldsta av sju barn. Pappan var kväkare, men mamman var metodist, och bägge föräldrarna förespråkade tolerans.

  Föräldrarna var aktiva medlemmar i abolitioniströrelsen, alltså rörelsen mot slaveriet (abolish = avskaffa), vilket förstås påverkade barnen. Susan var sex år när familjen flyttade till Battenville i New York, där pappan skötte ett bomullsspinneri. Men familjen fick det svårt ekonomiskt och Susan flyttade till en kväkarinternatskola för att jobba som lärare och hjälpa till att försörja familjen.

  När Susan var 25 år flyttade familjen till Rochester, ett område som beboddes av en fristående kväkarförsamling. Där umgicks de med andra aktivister i abolitioniströrelsen, som den kände Frederick Douglass, som Susan blev livslång vän med. Hon engagerade sig i AASS, American Anti-Slavery Society och var en del i den underjordiska järnvägen.

Den troligen tidigaste bild som finns av Susan,
    från en dagerrotyp.

  Susans lillasyster Mary var engagerad feminist och både Mary och mamman deltog redan 1848 i den första lokala Woman's Rights Convention, som hölls i Rochester. Susan var inte där just då, så hon deltog inte, men det var Mary som sedan fick Susan att intressera sig för kvinnofrågor.

I samband med en abolitionistkongress i Seneca Falls 1851 presenterade Amelia Jenks Bloomer Susan för Elizabeth Cady Stanton, som var en av initiativtagarna till den växande rörelsen för kvinnors rösträtt i USA. Susan och Elizabeth blev nära vänner och samarbetspartners, trots att de egentligen var väldigt olika som människor. Men de kompletterade varandra. Medan Elizabeth var mer analytisk, ideologisk och skrev, var Susan organisatör och praktisk strateg, och hon hade tid att resa runt och hålla tal.

Elizabeth Cady Stanton och Susan B. Anthony blev ett radarpar som var
drivande inom kvinnorörelsen i USA under ett halvt sekel.

  Eftersom Elizabeth med tiden fått sju barn bodde Susan ofta hos henne och hennes man för att Susan och Elizabeth skulle få tid att samarbeta. Susan passade ofta barnen, så att Elizabeth skulle kunna skriva. Bägge var först också mycket engagerade i nykterhetsrörelsen. Det sågs som en kvinnofråga, eftersom kvinnor drabbades hårt när de var helt ekonomisk beroende av familjefäder som söp bort alla pengar. Men den rörelsen tillät inte kvinnor att föreläsa, så Susan slutade, och koncentrerade sig istället helt på abolitionismen och kvinnors rösträtt.

  Susan B. Anthony föreläste om rösträtt, kvinnors rätt till sin egendom och rätt till vårdnaden över sina barn. Både hon och Elizabeth var mycket engagerade i arbetet för Married Women's Property Act, en lag som infördes i allt fler stater. Lagen innebar både att kvinnor fick rätt att bestämma över sin egendom, att de kunde ha gemensam vårdnad för sina barn och att de fick rätt att ingå egna avtal.

  Under amerikanska inbördeskriget startade Susan och Elizabeth WLNL, Women’s Loyal National League, som reste runt och höll föredrag och samlade in namn för ett förbud mot slaveriet. Det blev totalt nästan 400 000 namnunderskrifter som lämnades till kongressen. Det sägs vara den första nationella organisationen för kvinnor i USA.

Efter inbördeskriget ledde den sista National Woman's Rights Convention till att AERA, American Equal Rights Association, bildades 1866. AERA krävde vad som då kallades universiell rösträtt, alltså för alla medborgare – oavsett kön, etnicitet etc. Bland initiativtagarna fanns förutom Susan och Elizabeth även Lucretia Mott, Ernestine Rose, Lucy Stone, Frances E.W. Harper och Frederick Douglass.

  Men när ett förslag las fram om att rösträtt skulle införas för svarta män, men inte för kvinnor oavsett etnicitet, splittrades AERA allt mer i två linjer. Det ledde till att Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton 1869 startade NWSA, National Woman Suffrage Association. Liksom AERA krävde NWSA universiell rösträtt, men de drev också andra frågor som kvinnors rätt till utbildning, likalön och skilsmässa.

  Redan året innan, 1868, hade Susan och Elizabeth startat tidningen The Revolution med löfte om ekonomiskt stöd av en rik sydstatsman som var känd som rasist, George Francis Train. I tidningen skrev de både elitistiska och rasistiska kommentarer om att det var fel att vita utbildade kvinnor skulle vänta längre på rösträtten än svarta obildade män. Det ledde till hård kritik från andra feminister inom AERA. Idag är det svårt att förstå hur de kunde göra så, särskilt som bägge var så engagerade abolitionister. Många forskare verkar anse att det nog berodde på att de var djupt besvikna på de män som de trott stod på deras sida, men som så lätt valde att strunta i kvinnorna. Även Train försvann snart ur bilden, tidningen fick allt större skulder och redan efter två år sålde Susan B. Anthony den. Det sägs att hon under de kommande sex åren måste använda sina arvoden från föreläsningarna till att betala skulderna.

  Deras svarta vänner verkar dock ha förlåtit dem, för de fortsatte samarbeta genom åren.

Staty av Sojourner Truth, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton.

Susan B. Antony ägnade hela sitt liv åt kamp för kvinnors rättigheter. Hon var förutom allt annat också engagerad i arbetarkvinnors rätt. Hon drev krav på 8 timmarsarbetsdag och lika lön för samma arbete. 1868 var hon och Elizabeth med och startade WWA, Working Woman's Association, som framför allt organiserade kvinnor inom tryckeri- och textilbranschen. Susan blev WWA:s första ordförande. Senare engagerade hon sig också för sjuksköterskors rättigheter.

NWSA använde direkt aktion som metod, och en sådan aktion var att kvinnor skulle försöka rösta i val, trots att det inte var tillåtet. 1872 deltog Susan i en sådan aktion tillsammans med 14 andra feminister i Rochester. De arresterades, och Susan B. Anthony åtalades och dömdes i en mycket uppmärksammad rättegång. Läs mer om den HÄR.

  Under senare delen av sitt liv bodde Susan med sin syster Mary i Rochester. Deras hem var mötesplats för många feminister, som ofta både sov över och arbetade tillsammans där. På somrarna bodde de ofta och vilade upp sig hos Elizabeth Smith Miller, som var släkt med Elizabeth Cady Stanton, på hennes egendom Lochland.

Foto av Susan B. Anthony och hennes syster Mary tillsammans med Elizabeth Smith Miller och hennes dotter Anne Fitzhugh Miller.

Med tiden började Susan tänka att om kampen för rösträtt skulle lyckas måste den fokuseras endast på det, att alla andra kvinnofrågor måste stå tillbaka. Så när Lucy Stone och hennes dotter Alice Stone Blackwell 1870 tog initiativ till att de två stora nationella organisationerna för kvinnors rösträtt skulle gå samman, förhandlade Susan med dem. 1890 gick de ihop och bildade NAWSA, National American Woman Suffrage Association.

  Inom NAWSA började Susan samarbeta mycket med den mer konservativa Carrie Chapman Catt, som försökte få Susan att ta avstånd från sin gamla radikala vän Elizabeth Cady Stanton. När Elizabeth 1895 gav ut The Woman's Bible, som ifrågasatte den nya bibeltolkningen, fick Chapman Catt nog. NAWSA tog officiellt avstånd från boken och i praktiken även från Elizabeth Cady Stanton. Läs mer om den konflikten HÄR.

  Det hela ledde till en kris för Susan, hon funderade på att avgå som ordförande i NAWSA, men valde till Elizabeths besvikelse att stanna kvar och "försvara minoriteten", som hon uttryckte det.

Men år 1900 avgick Susan B. Anthony som ordförande för NAWSA och Carrie Chapman Catt tog över. Susan började skriva på den sjätte boken i serien History of Women's Suffrage som hon skrivit tillsammans med Elizabeth Cady Stanton och Matilda Joslyn Gage i flera delar med start 1881. När Elizabeth dog 1902 blev det ett hårt slag för Susan, men hon fortsatte snart kämpa igen.

  Vid den här tiden hade hon blivit känd och allt mer respekterad för sitt 50 år långa arbete för kvinnors rösträtt. Från början hade hon blivit hånad och förlöjligad i tidningarna, men till sin 80-årsdag blev hon inbjuden av presidenten att fira den i Vita huset.

  Trots att hon började känna sig gammal och sjuk reste Susan 1904 till Berlin för att vara med och starta IWSA, International Woman Suffrage Alliance, en paraplyorganisation för kvinnors kamp för rösträtt i världen.

Vid IWSA-kongressen i Berlin 1904. På bilden syns sittande: Anna Shaw och
Carrie Chapman Catt, samt stående från vänster: okänd kvinna, Minna Cauer,
Susan B. Anthony, Lida Gustava Heymann och Anita Augspurg.

På NAWSA:s kongress lagom till hennes 86-årsdag fyra år senare höll Susan B. Anthony det tal som hon skulle bli allra mest ihågkommen för, under titeln Failure Is Impossible.

  En månad senare, den 13 mars 1906, dog Susan B. Anthony av hjärtsvikt och lunginflammation i sitt hem i Rochester.

Det finns flera statyer av Susan B. Anthony, den mest kända är av henne, Cady Stanton och Mott och restes i Kapitoleum 1921. Det första frimärket av henne gavs ut 1936. 1950 togs hon in i Hall of Fame for Great Americans. 1973 togs hon in i National Women's Hall of Fame. 1978 blev hon den första verkliga kvinna som avbildades på ett mynt i USA (tidigare hade exempelvis Frihetsgudinnan avbildats). Hon finns också med i Judy Chicagos berömda feministiska verk The Dinner Party på Broocklyn Museum.

Hos gutenberg.org finns alla delar av History of Woman Suffrage att läsa direkt på nätet.

Library of Congress har Susan B. Anthonys samlade papper med dagböcker, scrapbooks, tal och andra texter, varav en del kan läsas/ses direkt på nätet.

Hos The National Susan B. Anthony Museum & House finns några av de kända rösträttskvinnornas tal att läsa.