«  Till förra sidan

Harriet Tubman Memorial i Boston av skulptören Fern Cunningham.

I USA var slaveriet utbrett och helt lagligt i vissa stater ända fram till inbördeskriget vid 1800-talets mitt.

  Men i slutet av 1700-talet växte ett organiserat motstånd mot slaveriet fram. Det kallades abolitionism (abolish = avskaffa). Många av dessa tidiga abolitionister var kväkare.

  Flera av abolitionisterna, inte minst en del som själva var tidigare slavar, gick även ihop för att göra något konkret för att hjälpa enskilda slavar att fly från slaveriet. De skapade ett nätverk för att hjälpa slavar från sydstaterna att fly till nordstaterna eller till Kanada, Mexico eller Europa.

  Nätverket byggde upp ett system med hemliga flyktvägar och "säkra hus" som de flyende kunde gömma sig i under resan. Det var det som kom att kallas Den underjordiska järnvägen, alltså både husen, vägarna och de inblandade personerna.

  De som rent fysiskt följde med under flykten kallades konduktörer. Den kanske mest kända konduktören, som under väldigt många år lyckades hjälpa otaliga slavar att fly, var den tidigare slaven Harriet Tubman. Andra som agerade konduktörer var Frances E.W. Harper, Laura Smith Haviland, Ann Carroll Fitzhugh och Gerrit Smith (föräldrar till Elizabeth Smith Miller), Sojourner Truth och Fredrick Douglass.

  Ett säkert hus kallades station och den som ägde huset kallades stins eller stationsinspektör. Ann Carroll Fitzhughs och Gerrit Smiths gård var en sådan station. Flera andra feminister inom den tidiga amerikanska rösträttsrörelsen var också med i nätverket av säkra hus, som Susan B. Anthony, Matilda Joslyn Gage, Lucretia Mott och Harriet Forten Purvis.

Slavar flyr från Maryland till Delaware via den underjordiska järnvägen 1850.

  Den underjordiska järnvägen växte allt mer under första hälften av 1800-talet. En beräkning säger att 1850 hade cirka 100 000 slavar lyckats fly via den underjordiska järnvägen.

1850 förvärrades läget för flyende slavar i och med Fugitive Slave Law, som var en del i en större kompromiss mellan nord- och sydstaterna. Den slog fast att tjänstemän i stater utan slaveri måste hjälpa slavfångare som reste efter och grep slavar som flytt, även om slaveri egentligen var förbjudet i den staten. Lagen förvägrade samtidigt svarta rätten att försvara sig i domstol. Det betydde att även en fri svart människa kunde gripas och säljas som slav. Och den som hjälpte en flyende slav kunde dömas till fängelse och höga böter.

  Samtidigt hade motståndet mot slaveriet växt stort. Rörelsen för kvinnors rösträtt i mitten av 1800-talet var vid den tiden nära knuten till kampen mot slaveriet. Exempelvis bildades senare AERA, American Equal Rights Association, som krävde rösträtt åt alla oavsett hudfärg eller kön, av bland andra Lucretia Mott, Lucy Stone, Susan B. Anthony, Elizabeth Cady Stanton och Fredrick Douglass.

  I och med att det amerikanska inbördeskriget tog slut förbjöds slaveriet till slut den 18 december 1865.

I Maryland finns Harriet Tubman Underground Railroad National Historical Park och i New York finns Harriet Tubman National Historical Park till minne av den underjordiska järnvägen.