«  Driftig tysk feminist och föregångskvinna

Theodore Wilhelmine Marie Schelle föddes den 1 november 1841 i Freyenstein i Tyskland. Hon var det tredje barnet i en prästfamilj. Minna, som hon kallades, uppmuntrades att studera och började utbilda sig till lärare. Men sen blev hon tvungen att avbryta studierna för att stanna hemma och ta hand om föräldrarna.

  1862 gifte hon sig, och fick en son. Men han dog endast två år gammal, och sedan dog även mannen. 24 år gammal var Minna änka. I sin förtvivlan flyttade hon till Berlin och avslutade sin utbildning till lärare. Efteråt ett år i Paris med undervisning av barn i rika familjer återvände Minna till Tyskland. Hon träffade Eduard Cauer, en radikal man som hon gifte sig med. Han uppmuntrade henne i hennes önskan att forska om kvinnohistoria, och Minna Cauer gav ut flera böcker om historia. Men hon upprördes allt mer över kvinnans ställning även i sin egen tid.

  Några år efter att även Minnas andra man dött började hon engagera sig kvinnopolitiskt. Då var hon närmare femtio år. Det första hon engagerade sig för var flickors rätt till utbildning. Men sen följde över trettio år av intensiv feministisk aktivism, där Minna Cauer kom att bli en av de mest drivande i den tyska kvinnorörelsen.

1888 tog Minna Cauer initiativ till organisationen Verein Frauenwohl (Föreningen för kvinnors välfärd). Föreningen ordnade möten om allt möjligt, vid ett tillfälle var exempelvis Tysklands första kvinna som blev doktor i kemi, Clara Immerwahr, inbjuden att tala.

  Året därpå var Minna Cauer med och grundade Tysklands första fackförening för yrkesarbetande kvinnor, Kaufmännischer Verband der weiblichen Abgestellten (ungefär Föreningen för kommersiellt anställda kvinnor). Under de här åren var hon aktiv i startandet av flera föreningar till stöd för kvinnors arbete och hjälpte till att starta skolor för flickor. Dessutom var hon engagerad för fred, 1892 gick hon med i organisationen Deutschen Friedensgesellschaft (Tyska fredsföreningen), som grundats av Bertha von Suttner.

Ledningen för Verbandes Fortschrittlicher Frauenvereine
med Minna Cauer och Anita Augspurg i mitten

Tillsammans med Anita Augspurg, Marie Stritt och flera andra, och med stöd av Hedwig Dohm, grundade Minna Cauer VFF, Verband Fortschrittlicher Frauenvereine 1894. Och 1895 startade hon sin tidning Die Frauenbewegung. Det var hennes favorit i aktivismen, och hon blev tidningens redaktör under ett kvarts sekel. 1896 var hon med och arrangerade en internationell kongress för arbetande kvinnor i Berlin, och på den träffade hon Clara Zetkin.

  Under alla år av intensiv feministisk kamp arbetade Minna Cauer dessutom vidare med sina historiska skrifter, bland annat om kvinnorörelsen i Tyskland, England och USA. Och hon reste ofta runt och höll föredrag om tidens kvinnofrågor.

Rösträttskampen

1902 startade Minna Cauer, Anita Augspurg, Lida Gustava Heymann och tio andra radikala feminister Tysklands första organisation för kvinnors politiska rösträtt, DVF, Deutscher Verband für Frauenstimmrecht. Den krävde rösträtt för alla – de var alltså betydligt radikalare än rösträttsrörelsen i Sverige och England, där de flesta bara krävde rösträtt för kvinnor på samma villkor som för män då, alltså en rösträtt endast för dem som hade pengar.

"Ansvar – Rösträtt för kvinnor"
     står det på affischen.

  Det som kanske är mest uppseendeväckande med Minna Cauers och de andras tyska feministernas arbete under de här åren är att allt detta gjordes medan det i Tyskland var förbjudet för kvinnor att vara politiskt aktiva. Hamburg var den enda stad som tillät kvinnor att agera politiskt, så DVF hade sitt säte i Hamburg. Men kvinnor över hela landet gick med i det som på pappret var en organisation bara i Hamburg. Och det första DVF krävde var förstås att alla förbud mot kvinnors politiska engagemang skulle försvinna.

  Två år senare vann de en första seger när IWSA, International Woman Suffrage Alliance, bildades på en kongress 2-4 juni i Berlin. Ordförande var den då 84-åriga amerikanska feministen Susan B. Anthony, som var på plats i Berlin. DVF gick då med i den nybildade organisationen IWSA, som på tyska kallades Weltbund für Frauenstimmrecht.

Vid IWSA-kongressen i Berlin 1904. På bilden syns sittande: Anna Shaw och
Carrie Chapman Catt, samt stående från vänster: okänd kvinna, Minna Cauer,
Susan B. Anthony, Lida Gustava Heymann och Anita Augspurg.

1908 gick Minna Cauer med i det enda borgerliga parti som krävde rösträtt för kvinnor. Men trots att hon i grunden var borgerlig, var Minna Cauer väldigt radikal när det gällde kvinnofrågor. Och i slutet av sitt liv skrev hon att hennes hjärta var hos det socialdemokratiska partiet.

  Till Minna Cauers stora besvikelse backade DVF 1911 från kravet på rösträtt för alla, och krävde bara rösträtt för kvinnor på samma villkor som för män i de flesta delstater då. Anita Augspurg och Lida Gustava Heymann gick ur DFV och 1913 startade de istället en ny radikal rösträttsorganisation, DF, Deutscher Frauenstimmrechtsbund. Då gick Minna Cauer med där istället.

När första världskriget bröt ut tvekade Minna Cauer först hur hon skulle förhålla sig, hon blev påverkad av den patriotistiska propagandan. Men Augspurg och Heymann fick henne att se att Tyskland förde ett anfallskrig. Efter kvinnornas internationella fredskongress i Haag 1915 var hon som 74-åring med i bildandet av den tyska delen av WILPF, Women's International League for Peace abnd Freedom.

  Minna Cauer fortsatte jobba som feministisk aktivist ända tills hon dog av en hjärtattack den 2 augusti 1922, 81 år gammal.

  Hon slapp uppleva hur nazisterna drygt tio år senare krossade hela den tyska kvinnorörelsen och förstörde alla publikationer och allt material de kom över.

I Tyskland finns idag flera statyer av Minna Cauer i olika städer, och 2006 döptes en gata i Berlin till Minna Cauer-Straße. Men även i exempelvis Achim, Endingen am Kaiserstuhl och Lohfelden finns gator uppkallade efter henne.

I tidningen Hertha skrev Anna Kleman en dödsruna över Minna Cauer.