«  Amerikansk rösträttsgrupp före National Woman's Party

Kvinnor utanför ett kafé i New York där Congressional Union haft möte.
En medlem håller upp deras tidning The Suffragist.

När de äldre radikala rösträttskämparna Elizabeth Cady Stanton och Susan B. Anthony hade dött i början av 1900-talet tog mer konservativa kvinnor över rösträttskampen i USA. NAWSA, National American Woman Suffrage Association, drev då att rösträtt skulle införas i varje stat för sig. Men de yngre feministerna inom NAWSA ville hellre satsa på att få en ändring av USA:s konstitution, som skulle garantera alla kvinnor rösträtt samtidigt, oavsett var de bodde.

  Därför bildade NAWSA en Congressional Committe som hade fokus på att försöka ändra konstitutionen, med Alice Paul som ordförande. De ordnade en jättestor parad för kvinnors rösträtt i Washington 3 mars 1913, dagen innan president Wilson installerades. Paraden blev en stor succé, som väckte nytt intresse för rösträttskampen. Men den fick också kritik för sin rasism.

Först i paraden red Inez Milholland Boissevain på en vit häst och med
en fana med texten "Forward into light" (ungefär: Framåt mot ljuset).
Det blev sedan en symbol för kampen.

  Men både Alice Paul och flera andra av de yngre tyckte att arbetet i NAWSA gick alldeles för långsamt. De var inspirerade av de militanta metoder som brittiska WSPU, Women's Social and Political Union, använde.

  1913 startade därför Alice Paul, Lucy Burns, Crystal Eastman och andra den fristående organisationen Congressional Union for Woman Suffrage, som förkortades CU eller CUWS, samtidigt som de fortsatte vara aktiva i NAWSA. Deras tanke var att CU skulle stärka NAWSA:s kamp för att ändra konstitutionen genom att den nya organisationen kunde använda tuffare kampmetoder för att uppnå målet.

  CU organiserade massdemonstrationer, höll appellmöten på gatorna, delade ut flygblad och ordnade konferenser, föreläsningsturnéer och fler parader. De valde gult, vitt och lila till sina färger. Och den nya organisationen växte snabbt över hela landet. Dessutom startade de "rösträttsskolor" för att sprida information om rösträtt och medborgarskap.

Tre hundra aktivister från Congressional Union for Woman Suffrage samlade 
på trappan till Kapitoleum i Washington 1915 i krav på rösträtt.

Men NAWSA:s ledning gillade inte alls utvecklingen, och redan samma år markerade NAWSA att de fått nog. Alice Paul ställdes inför ett ultimatum: gå ur CU eller avgå från NAWSA:s Congressional Committe. Paul valde förstås att fortsätta i CU och samarbetet med NAWSA tog då slut.

  Att NAWSA ville markera avstånd var nog framför allt för att CU förutom allt annat även ägnade sig åt direkt aktion med civil olydnad och lagbrott. CU valde alltså, precis som suffragetterna i Storbritannien, strategin att hamna i fängelse för att väcka uppmärksamhet för rösträttskampen. Hundratals kvinnor greps och sattes i fängelse i USA under de kommande åren. Och precis som i Storbritannien fick de då stöd av folk.

  CU startade redan 1913 också en egen tidning, The Suffragist. (Namnet är lite oväntat för den som mest känner till den engelska rösträttsrörelsen, eftersom suffragisterna i Storbritannien var de laglydiga, medan suffragetterna var de som bröt mot lagen. Det tycks därför mer logiskt om CU hade valt att kalla sin tidning suffragett, men det gjorde de alltså inte.)

  När första världskriget bröt ut drev CU pacifism och motsatte sig att USA skulle gå ut i kriget. Eftersom NAWSA däremot med Carrie Chapman Catt i spetsen gick ut i stöd för USA:s inblandning i kriget var det många av de dåtida rösträttskvinnor som var pacifister som gick över till CU. Organisationen drev att det var hyckleri av presidenten att säga att USA skulle kämpa för demokrati utomlands, samtidigt som de nekade häften av sina egna medborgare rösträtt.

  1916 skapade CU NWP, National Woman's Party, för de stater där kvinnor hade drivit igenom rösträtt för kvinnor, samtidigt som CU fortsatte sitt arbete i resten av landet. Året därpå ombildade de sig så att alla därefter ingick i NWP.