«  Feministisk redaktör som var för alltför radikal för sin tid

Alma Mathilda Åkermark föddes den 11 juni 1853 i Hässleröd i Västra Götaland, som första barnet i en ganska välbärgad familj. När hon var tre år flyttade familjen till Göteborg. Alma fick gå i en fin flickskola i Halmstad. Men mamman dog när Alma var 13 år, efter att ha fött sju barn på elva år, varav de yngsta var tvillingar. Pappan gifte om sig med Almas skolfröken, men han blev sjuk, och när han dog när Alma var 16 år var familjen utblottad.

  Då hade släkten tagit avstånd från familjen, och det sägs att det var för att styvmamman var född utom äktenskapet. Men styvmamman kämpade hårt för att ta hand om barnen.

  Alma fick möjlighet att studera vidare genom att vänner till familjen hjälpte henne. Vännerna hette Hedlund, och pappan i familjen var redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Det var han som bekostade Almas fortsatta studier. Hon reste till Schweiz och utbildade sig till lärarinna i teckning och musik.

  Efter utbildningen började Alma Åkermark jobba som teckningslärare på två flickskolor i Göteborg. Hon umgicks ofta med familjen Hedlund och blev vän till dottern i familjen, Mathilda.

  1884 tog Mathilda, Alma och några fler kvinnor initiativ till att bilda Göteborgs Kvinnoförening, en radikal feministisk organisation där Mathilda Hedlund blev ordförande. 1886 startade föreningen tidningen Framåt! där Alma Åkermark blev redaktör.

  Framåt! blev snabbt tidskriften för ung kultur i Sverige. Många av dåtidens kända och blivande författare medverkade, både kvinnor och män. Men tidningens grundinställning – att låta alla åsikter komma till tals – blev det som ledde till undergången. Inte nog med att Framåt! publicerade "sedlighetssårande" artiklar och noveller, skrev kritikerna, dessutom hade Alma Åkermark mage att försvara publiceringen.

Mer om konflikten om Framåt! kan du läsa HÄR.

Alma Åkermark brann för det fria ordet och hon ville att alla åsikter skulle komma till tals, för att folk sen skulle kunna ta väl informerad ställning till vad de tyckte. Men den inställningen var för mycket för dåtiden. Och den som drabbades värst av hetsen mot Framåt! var förstås Alma Åkermark, i egenskap av redaktör. Alma förlorade sitt jobb som teckningslärare, och efter en annonsbojkott las tidningen Framåt! ner efter bara några år. Alma hade vid det här laget gift sig, och hon och hennes man flyttade till Nystad i Finland, dit mannen hade förflyttats av företaget han arbetade på.

  I Nystad startade Alma och Albert den två-språkiga tidningen Nya Tag/Eteenpäin. Men efter bara några månader med tidningen blev Albert sjuk. Han dog i lungsot 1891, och i samband med det verkar Alma ha fått missfall. Alma fick en svår depression. Hon reste tillbaka till Göteborg, där hon vårdades på Hökällas mentalsjukhus i mer än ett år.

  Efter det behövde Alma Breinholm-Åkermark en nystart i livet. Därför emigrerade hon till USA 1896. Där arbetade hon under tio år som föreståndare för en mönsteravdelning på en stor industri i Chigaco.

  Men Alma förlorade allt mer av sin syn och kunde inte fortsätta arbeta. Istället flyttade hon tillbaka till Sverige. De sista tjugo åren av sitt liv bodde hon hos sina syskon, som ända sedan barndomen hade behållit en väldigt nära kontakt. Även om Alma då var blind var hon fortfarande lika smart och optimistisk som tidigare, och hennes syskonbarn har berättat om hur mycket de trivdes tillsammans.

  Alma Breinholm-Åkermark dog den 4 juni 1933 i Göteborg, några dagar innan hon skulle ha fyllt 80 år.

Senare har många kritiserat den gamla kvinnorörelsen för att de genom konflikten då Sophie Leijonhufvud Adlersparres gick till hårt angrepp på Alma Åkermark och Framåt! i praktiken krossade en ung, radikal och driftig feminist.

Yrjö Hirn: Alma Breinholm-Åkermark, i Den förgyllda balustraden, Wahlström & Widstrand 1953.

Per Nyström: Tre kvinnor mot tiden – Drottning Kristina, Mary Woolstonecraft och Alma Åkermark, Tidens förlag 1994.

Gunnel Weidel Randver: Tidskriften Framåt – Kvinnors kamp för det fria ordet. Rundqvists bokförlag 1985.