«
Anti-nazisten som startade Tisdagsklubben
Amelie
Posse föddes den 11 februari 1884 i Stockholm som det
första av tre barn, och enda dotter, i en överklassfamilj.
Pappan var greve och järnvägsbyggare. Familjen flyttade
snart till den slottsliknande villan Maryhill i Glumslöv i
Skåne, och
där växte Amelie upp. Men när hon var 13 år
dog pappan, och det visade sig att det inte fanns några pengar
kvar. Mamman flyttade med barnen till Lund, ekonomisk beroende av
farfadern.
Amelie
lärde sig tidigt flera språk. Hon gillade konst, musik
och litteratur, och hon började med tiden studera målning
i Köpenhamn. Men 1904 gifte hon sig och fick en son. Efter
åtta år blev det skilsmässa och mannen behöll
då sonen. Kvinnor hade ingen rätt till sina barn då,
och var inte heller myndiga eller räknades som medborgare.
Amelie reste till Italien för att måla. Där
mötte hon den tjeckiska konstnären Oki
Brázda som hon gifte sig med några år
senare och fick två söner med, Slávo
och Jan. Amelie och Oki engagerade
sig under första världskriget i tjeckernas frihetskamp.
En period var familjen internerad på Sardinien, men kunde
sedan återvända till Rom.
Under 1920-talet började Amelie
skriva för olika tidningar och tidskrifter. Men 1925 övertog
de ett förfallet slott, Lickov, i norra Böhmen. Det satsade
de stort på att renovera. Det sägs att slottet blev som
ett centrum för kultur, med massor av kända besökare.
Från Sverige var bland andra Prins Eugen
och vännen Elin Wägner på
besök.
Här i Sverige verkar Amelie Posse varit omskriven i veckopressen
mest som en glassig grevinna som ordnade glada fester i sitt
böhmiska slott.
Precis
som Elin Wägner var Amelie Posse i grunden pacifist.
1935 skrev hon ett brev till tidningen Tidevarvet
och uppmanade till Kvinnornas vapenlösa
uppror, en pacifisktisk aktion som samlade 20 000 kvinnor
i Sverige. Men fascismens utbredning i Europa under 1930-talet och
utvecklingen i Tjeckoslovakien fick Amelie Posse att se att pacifismen
inte räckte för att bekämpa fascism och nazism. Hon
upptäckte dessutom att nazisterna gav ekonomiskt stöd
till pacifistiska organisationer, som ett sätt att tysta aktivt
motstånd.
Amelie Posse gick i sina artiklar öppet emot nazisterna,
än mer när Nazityskland 1938 införlivade den tyskspråkiga
delen av Tjeckoslavakien, Sudetenland. Det ledde till att hon hamnade
på nazisternas svarta lista. 1939 intog Tyskland även
den västra delen av landet, Böhmen-Mähren, som tyskt
protektorat. Gestapo var då inställda på att gripa
Amelie, men hon hann fly tillbaka till Sverige. Sönerna Slávo
och Jan kom efter.
Här
i Sverige drev Amelie Posse stödarbete för flyktingar.
Hon började också driva att alla anti-nazister borde
samlas i en gemensam organisation och bygga upp ett motstånd
mot Nazityskland, inklusive att förbereda sig för en eventuell
ockupation. Hon hade sedan tidigare ett brett kontaktnät med
människor av alla slag, inklusive i kungahuset, och hon var
både driftig och kunde uttrycka sig så att folk lyssnade.
Så snart tog hon initiativ till bildande av Tisdagsklubben.
Läs mer om Tisdagsklubben HÄR!
Efter
andra världkriget flyttade Amelie Posse tillbaka till
Tjeckoslovakien en kort period. Hon belönades för sina
insatser under kriget med medaljer från både norska
och danska kungen för "berömvärda
gärningar under krigsåren". Från Storbritannien
fick hon the King's medal for service in the
course of freedom och från den avgående tjeckiske
ministern fick hon orden Vita lejonet.
Från Sverige däremot fick hon nöja sig med en tung
mapp i Säkerhetspolisens arkiv.
Amelie Posse skrev många böcker, som översatts till
bland annat engelska,
danska och tjeckiska.
1948 flyttade
Amelie tillbaka till Sverige igen, och under 1950-talet fortsatte
hon att arbeta för flyktingar här. Hon skrev ett antal
böcker genom åren, flera med berättelser ur sitt
eget liv. Om krigsåren skrev hon i boken Åtskilligt
kan nu sägas, 1949.
Om
Amelie Posse som person sägs att hon hade en "osviklig
optimism, rättspatos och stort mod". Trots att
hon var av fin familj hade hon under stora delar av sitt liv inte
mycket pengar, och hon var dessutom sjuklig, ibland svårt
sjuk, men hon var ovanligt driftig. Själv sa hon att det bara
aldrig legat för henne att stillatigande stå bredvid
och se hur en orättvisa begås.
Amelie Posse dog av en stroke den 3 mars 1957, 73 år
gammal. I en nekrolog stod att hon var "bullrig,
bråkig, brinnande, alltid byggande, alltid varm för en
sak eller en människa eller många människor".
Ture Nermans slutord var: "Eftervärlden
kommer att söka grevinnan Posse inte så mycket i Sveriges
adelskalender. Hon hör främst hemma i Frihetens".
Amelie
Posse museum finns på Örenäs Slott (som tidigare
hette Maryhill) i form av ett litet minimuseum i Slottsparken med
fotografier, historik och några av Amelie Posses böcker.
|