«  Tillbaka

Tisdagsklubben grundades den den 9 april 1940. Det var planerat sedan en tid, så att det första mötet därmed kom att hållas samma dag som Nazityskland invaderade Danmark och Norge var en ren tillfällighet.

  Men syftet med nätverket var just att samla anti-nazister i Sverige, oavsett politisk uppfattning och vad man stod för i övrigt. Namnet tog de för att de började träffas just på tisdagar.

  Initiativtagare till Tisdagsklubben var Amelie Posse, som bott i Tjeckoslovakien och sett vad nazisterna gjort där. Hon flydde undan Gestapo hem till Sverige 1939, och insåg att det var nödvändigt att förbereda ett motstånd inför en eventuell nazistisk ockupation av Sverige.

  För det är en myt att människor i Sverige inte kände till vad som hände i Tyskland då Hitler kom till makten. Många var redan från början helt medvetna om vad nazismen innebar. Det gäller även feministerna i Fogelstadgruppen. Redan sommaren 1933 skrev Elin Wägner i ett brev till Amelie Posse om hur de "fick klart för oss i vilken grad nazismen förvridit huvudet på adeln och kristligheten och borgerligheten dessutom."

Amelie Posse hade ett brett kontaktnät av kvinnor och män inom olika yrkesområden, klass och politisk uppfattning. De första medlemmarna vände sig i sin tur till alla de kände som var anti-nazister. De flesta kända anti-nazisterna i Sverige kom därför med i nätverket, även om det var olika hur aktiva de var där.

Den kända anti-nazistiska estradören Carl Gerhard var också
med i Tisdagsklubben. Här med Amelie Posse och hans
adoptivdotter Fatima.

  Tisdagsklubben ordnade föreläsningar för att skapa alternativ till den nazistiska propaganda som de flesta större tidningar spred. Klubben visade också filmer som var förbjudna då, som Pimpernel Smith med Leslie Howard och Diktatorn av och med Charlie Chaplin, för inbjudna medlemmar. De diskuterade läget i ockuperade eller fascistiska länder och strategier i kampen mot nazisterna.

  Tisdagsklubben i Stockholm kartlade dessutom nazister verksamma i Sverige och lämnade information till polisen. Polisen var då oftast mer intresserad av att registrera Tisdagsklubbens medlemmar. Säkerhetspolisen stod i porten vid föredragen och skrev upp folk de kände igen. Amelie Posse förhördes gång på gång av säkerhetspolisen, hennes post kontrollerades och telefon avlyssnades.

  Då polisen inte var intresserad valde Tisdagsklubben att ibland publicera sina avslöjanden i Ture Nermans tidning Trots allt!.

  När tidningen Trots allt! snart utsattes för transportförbud* uppvaktade representanter för Tisdagsklubben justitieministern med krav på att förbudet skulle tas bort.

Tisdagsklubben var en hemlig organisation, även om polisen kände till och bevakade dem. Men de hade inte medlemslistor, protokoll eller liknande dokumentation. Det var särskilt viktigt eftersom ett ytterligare syfte med Tisdagsklubben var att förbereda en eventuell underjordisk motståndsrörelse inför en nazitysk ockupation. Att upprätta lokala "systerklubbar" över hela landet var därför en prioritet.

  I det att skapa handlingsberedskap inför en eventuell ockupation ingick att se till att ett antal radiosändare som Amelie Posse fått tag i kunde placeras ut på olika orter, och att ansvariga personer utbildades i hur de skulle användas.

  Eftersom Tisdagsklubben var mer av ett nätverk än en faktisk organisation var de lokala grupperna runt om i Sverige mer eller mindre fristående. I exempelvis Göteborg valde motsvarande grupp med Ingrid Segerstedt Wiberg i spetsen istället namnet Veckogruppen. Den gruppen jobbade inte heller med kartläggning av nazister utan fokuserade på föredragsverksamhet.

  Många dåvarande feminister var pacifister och aktiva i kamp för fred, men när nazisterna invaderade Polen i det uttalade syftet att bygga Stortyskland, förstod allt fler att det krävdes ett väpnat motstånd mot nazisterna. Även många som egentligen var pacifister var alltså med i Tisdagsklubben.

  Bland medlemmarna fanns feminister som var socialdemokrater, som Anna Lindhagen, Ruth Gustafsson och Signe Höjer, liberaler som Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm och Elin Wägner samt högerkvinnor som Lydia Wahlström. Där fanns också konstnärer som Elsa Beskow och Ninnan Santesson, skådespelare som Harriet Bosse och Naima Wifstrand samt journalister som Barbro Alving och Célie Brunius.

Senare har det diskuterats hur viktig Tisdagsklubben egentligen var. Nätverket kunde ju inte visa på särskilt mycket konkreta "resultat" av sitt arbete. Sverige blev inte ockuperat, och någon aktiv kamp mot en ockupationsarmé blev aldrig aktuellt.

Amelie Posse med sonen Slávo.

Men många menar att den fyllde en mycket viktig roll i och med att den svetsade samman anti-nazister från olika håll i ett gemensamt mål, spred information till folk över hela landet som motvikt mot all nazistisk propaganda, och byggde upp en handlingsberedskap som skulle ha varit livsnödvändig om Sverige hade ockuperats.

* Transportförbud var ett sätt att hindra spridning av en tidning genom att den inte fick säljas i kiosker eller butiker, och inte transporteras med post, tåg eller motorfordon i linjetrafik.

Rune Bokholm: Tisdagsklubben – Om glömda antinazistiska sanningssägare i svenskt 30- och 40-tal, Bokförlaget Atlantis 2001.