«  En radikal röst mot prostitution i sent 1800-tal

Eleonora Magdalena Bergman föddes i Strängnäs den 5 januari 1842. Hon var alltså döpt till Eleonora, men kallades alltid Ellen. Pappan var präst och Ellen och hennes fyra systrar utbildades hemma av honom och Ellens mamma, Mathilda Scholander. Musiken var en viktig del av deras liv. Ellen spelade violoncell (cello), men med tiden blev det sång hon ägnade sig åt.

  Det sägs att Ellen var "ostyrig och vild" som barn, och att hon inte ville anpassa sig till hur flickor skulle bete sig, så kanske hon redan då grundlade sin lust att kämpa för kvinnors rättigheter.

  1864 började Ellen sin utbildning vid Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Där tog hon organistexamen, utbildade sig i cello, orgel, harmonilära och solosång, och började jobba som sånglärarinna. Det fortsatte hon att arbeta som under resten av sitt liv. Dessutom var hon tonsättare.

   Men Ellen Bergman var också feminist, och agitator. Trots att hon som vuxen beskrevs som en lugn och stillsam person i övrigt, var hennes offentliga tal både skarpa och välformulerade. Det retade förstås upp den tidens manschauvinister, till exempel kallade August Strindberg henne för den "djefla maran Ellen Bergman".

  I början av 1870-talet hade den engelska prästfrun Josephine Butler startat organisationen British, Continental and General Federation för att kämpa mot prostitution. 1878 startade en svensk avdelning. Den kallades kort och gott för Federationen och den samlade först både radikalare feminister och välgörenhetskvinnor. Ellen Bergman var med redan från början, och 1881 valdes hon in i styrelsen.

Det kan vara svårt för oss idag att förstå hur uppseendeväckande det var att kvinnorna i Federationen talade offentligt om mäns sexualitet, och gav ut en tidning som skrev om såna frågor. Många av Federationens medlemmar var ju gifta, och därmed omyndiga, och kvinnor hade inte rösträtt. Ändå tog de sig friheten att både kritisera männen för att de var prostitutionsförövare och ifrågasätta samhället för att det gjorde det lätt för prostitutionen – genom systemet att regelbundet kontrollera prostituerade kvinnor för könssjukdomar i det så kallade reglementeringssystemet.

  Ellen Bergman argumenterade både mot prostitutionen och mot äktenskap. Hon skrev att inom äktenskapet hade kvinnan alla skyldigheter och mannen alla rättigheter. Hon ansåg att kvinnor hade långt viktigare uppgifter i livet än bara äktenskap och moderskap. Själv gifte hon sig aldrig. Hon fick förstås hårt mothugg – precis som vi feminister idag kan bli kallade "manshatare", framställdes hon som alldeles för negativ till män, men hon svarade vänligt:

  Federationens medlemmar kallade kvinnorna i prostitutionen för sina systrar. En del sa det lite ovanifrån och i perspektiv av välgörenhet, men andra, som Ellen, menade att den förnedring som vissa kvinnor utsattes för egentligen handlade om synen på alla kvinnor, och att alla kvinnor måste kämpa tillsammans mot patriarkatet.

  Det var också den synen på kvinnoförtryck som kom fram i den första petitionen som Federationen lämnade till regeringen, i december 1883, med krav på att reglementeringssystemet skulle upphöra. Den kallades Kvinnopetitionen, för att alla 2500 undertecknare var kvinnor. I den stod att reglementeringssystemet påverkade samhällets syn på kvinnan som människa och medborgarinna, och att reglementeringen visade att kvinnans likställdhet inför lagen i praktiken inte existerade.

Men Federationen förändrades, det fanns allt mindre plats för radikal kvinnokamp. Ellen Bergman lämnade i praktiken Federationen redan 1885, även om hon formellt var kvar. Istället engagerade hon sig i FBF, Fredrika Bremer-förbundet. Senare blev hon också engagerad i Teosofiska Samfundet, som hon var med om att bilda i Sverige (en lära, som menar att alla religioner kan enas i en gudomlig vishet). I samband med arbetet med samfundet reste hon till USA ett antal gånger.

  1876 valdes Ellen Bergman in i Kungliga Musikaliska Akademien, och 1899 fick hon medaljen Illis quorum.

  Förutom sitt övriga engagemang var Ellen Bergman också rösträttskvinna. När LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, skulle arrangera en internationell kongress för IWSA, International Woman Suffrage Alliance, i Sverige 1911 var Ellen Bergman en av dem som donerade pengar för att göra kongressen möjlig.

  Om Ellen Bergman som person skrev Ann-Margret Holmgren i tidningen Idun när Ellen fyllde 70 år: "Man trifs så väl i hennes sällskap, emedan hon ser ljust på lifvet, är glad och trofast i vänskap och kamratskap och sist, men icke minst, emedan hon är tolerant och varmhjärtad som få."

  Enligt Ann-Margret Holmgren var Ellen dessutom så ungdomlig och "käck" att hon fortfarande i 70-årsåldern brukade simma "som en fisk i öppen sjö" på somrarna och bada kallbad på vintern.

  Ellen Bergman dog den 5 december 1921, en månad innan hon skulle fylla 80 år.

Yvonne Svanström: Ellen Bergman och den svenska Federationen – Kvinnoemancipation och sedlighet i Sverige 1880-1900, i boken Sedligt, renligt, lagligt – Prostitutionen i Norden 1880-1940. Makadam förlag 2007.

I Musikverkets arkiv finns noter till Ellen Bergmans Tre visor med accompagnement för piano.