«  Federationens avdelning i Sverige

Bland alla kvinnor som var drivande i Federationens svenska avdelning fanns
Lina Nordwall, Elsa Borg, Selma Billström, Amélie Cederschiöld och Ellen Bergman.

Den svenska avdelningen av Federationen bildades 1878 med det långa namnet Den brittiska, kontinentala och allmänna federationens svenska avdelning.

   Under de första åren samlades både radikalare feminister och de som mer ville försvara "sedligheten" i Federationen, men de flesta hade det gemensamt att de var kristna. Tillsammans kämpade de i första hand med opinionsbildande arbete mot prostitution i allmänhet och reglementeringssystemet i synnerhet, men de arbetade också med praktiskt stödarbete för att hjälpa kvinnor att komma ifrån prostitutionen.

   Federationen startade två kombinerade "arbetshem och härbärgen" där kvinnor både kunde bo och få hjälp till arbete, en "låne- och hjälpkassa", ett kontor för arbetssökande och liknande praktiskt hjälparbete.

   Den svenska Federationen gav ut tidningen Sedlighets-Vännen från starten 1878 och till 1909. Eftersom tidskriften skrev öppet om sexualitet och prostitution fick den mycket kritik av annan media, som ansåg att den spred osedlighet. Exempelvis skrev Aftonbladet att det att skriva om sådana saker inte bara var "olämpligt, det är mera, det är otillständigt, för att inte säga oanständigt". Den allmänna uppfattningen var att prostitution, könssjukdomar och sexualitet över huvud taget inte skulle få finnas med i en tidskrift som riktade sig till hemmen.

    Medlemmarna i Federationen kallade kvinnorna i prostitutionen för sina systrar. För en del var det ur välgörenhetsperspektiv, där de ville rädda "fallna" kvinnor, medan andra menade att alla kvinnor var systrar som förtrycktes i patriarkatet och att de alltså måste kämpa tillsammans för alla kvinnors rättigheter. Som Amélie Cederschiöld uttryckte det:

Så länge tusenden och åter tusenden af våra medsystrar äro beröfvade sin frihet och sin menniskorätt, så länge äro också vi förnedrade, och all den aktning, som kanske kommer en och annan af oss till del, är utan betydelse, ty här gäller det icke allenast den enskilda, utan hela vårt släkte.

Kvinnopetionen 1883

1883 lämnade Federationen in en petition där de krävde att reglementeringssystemet skulle avskaffas. Petitionen hade undertecknats av 2 500 kvinnor. De ifrågasatte nyttan med reglementeringssystemet, eftersom det bara slog mot kvinnor och "männen äro oförhindrade att utbreda sjukdomen". Men de kopplade också tydligt ihop prostitutionen med kvinnors underordning i samhället. Till exempel skrev de att reglementeringen påverkade och kränkte alla kvinnor.

   Precis som vi gör idag, krävde de även Exit-program (även om det inte kallades så), för att stötta kvinnor att komma ur prostitutionen. Eftersom de menade att kvinnor hamnade i prostitution bland annat på grund av fattigdom, krävde de dessutom utbildning för kvinnor och lika lön för lika arbete.

   10-12 september 1890 arrangerade Federationen en stor konferens i Stockholm för hela den internationella organisationen.

   Men vid den tiden hade fokus i den svenska Federationen övergått från en mer feministisk inriktning till att framför allt vilja stärka sedligheten i samhället.

Krav på männen

Det som Federationen däremot höll fast vid under hela sin tid var att de ställde krav på männen att de måste förändra sig. Män måste ta ansvar för sin sexualitet och sluta utnyttja kvinnor.

    Många av dåtidens svenska feminister arbetade mot reglementeringssystemet, och en del av dem gjorde det inom Federationen. Bland de mest kända – och mest radikala – var Ellen Bergman, som var mycket aktiv under de första åren när Federationen startades.

Reglementeringens upphörande

Det var den svenska läkarkåren som mest envist genom åren höll fast vid att reglementeringssystemet skulle vara kvar. De angrep hårt alla kvinnor som kritiserade systemet; de förvrängde feministernas krav och förlöjligade dem. Det som gjorde att kampen mot systemet slutligen lyckades var att även läkarna så småningom tvingades inse att det inte gick att stoppa spridning av könssjukdomar genom att endast kontrollera kvinnorna. Männen kunde ju hela tiden lugnt fortsätta spridningen till sina fruar, älskarinnor och nya kvinnor i prostitutionen – och det gjorde de. Reglementeringssystemet hade ingen sådan funktion som det påstods ha.

   Men det dröjde alltså ända fram till 1918 innan beslutet att avskaffa systemet togs i Sverige, över trettio år efter att systemet hade tagits bort i exempelvis Storbritannien. Den svenska avdelningen av Federationen förde på slutet en tynande tillvaro, tills den las ner helt.

Yvonne Svanström: Ellen Bergman och den svenska Federationen – Kvinnoemancipation och sedlighet i Sverige 1880-1900, i boken Sedligt, renligt, lagligt – Prostitutionen i Norden 1880-1940. Makadam förlag 2007.