«  Ledde en egen kvinnoarmé i striden vid Aizu

De flesta i väst har hört talas om de japanska krigarna samurajer, men färre känner till att även kvinnor i Japan genom århundraden utbildades till att bli motsvarande krigare: onna-mucha eller onna-bugeisha. Precis som samurajer deltog krigarkvinnorna regelbundet i strider.

Nakano Takeko föddes någon gång i april 1847 i Edo (nuvarande Tokyo) i Japan. Mamman, Kouko, var av en mäktig samurajsläkt. Pappan var tjänsteman, och Takeko hade två småsyskon, systern Yuko och brodern Toyoki.

  Redan som 6-åring började Takeko tränas till krigare. I utbildningen ingick litteratur, kalligrafi och kampsport, inklusive att slåss med onna-bugeishas typiska vapen naginata*. Takeko läste klassisk litteratur och poesi, och historier om kända historiska onna-muchas som Tomoe Gozen, som blev hennes förebild. Takeko fungerade också själv som lärare för yngre elever, inklusive sin lillasyster.

Alla onna-bugeisha deltog inte i faktiska strider, så att en flicka utbildades till krigare stod inte i motsättning till att familjen förväntade sig att hon skulle gifta sig. Istället var den militära utbildningen en andlig förberedelse för att lära sig uthållighet och diciplin – egenskaper som en kvinna ansågs behöva både i strid och i äktenskapet.

Illustration föreställande Takekos förebild Tomoe Gozen.

  När Takekos familj 1863 ville arrangera ett äktenskap för henne, lät hon sig istället adopteras av sin lärare, Akaoka Daisuke. Då hade hon redan fått sitt mästardiplom, endast 16 år gammal, så hon kunde arbeta som assistent åt honom och lära upp andra flickor och kvinnor. Men när han fem år senare ville att hon skulle gifta sig med en släkting till honom, återvände hon till sin ursprungliga familj.

1868 pågick Boshinkriget, ett inbördeskrig mellan samurajerna i Tokugawa-shogunatet och en samurajallians som var kritisk till shogunatet, och som dessutom fått stöd av kejsaren Meiji. När Tokugawa i maj gav med sig, fortsatte de kejserliga trupperna till Aizu, där folk fortfarande gjorde motstånd. Där höll de en månads belägring.

En onna-bugeisha, ungefär samtida med Takeko.

  De shogunattrogna som höll Aizu tillät inte kvinnor att delta i striderna där och då, men Takekos mamma, hennes lillasyster och hon själv samlade flera andra kvinnor i en särskild kvinnoarmé av cirka 20 onna-bugeishas. Kvinnorna visste vad de gav sig in på – de kejserliga trupperna hade gevär, medan de själva bara hade sina naginatas, så chansen att överleva var liten. Men alternativet var att bli både våldtagna och dödade.

En oktobermorgon skrev Takeko ett dödspoem på sin naginata. Med henne som ledare angrep sedan kvinnorna de kejserliga trupperna för att bryta belägringen. Det sägs att Takeko hann döda flera fiender innan hon själv träffades av ett gevärskott i bröstet.

  För att fienden inte skulle kunna använda hennes lik att visa upp som avskräckande trofé, bad Takeko systern att skära huvudet av henne och ge det en hedervärd begravning. Det gjorde Yuko.

  Nakano Takeko dog den 16 oktober 1868, endast 21 år gammal. Hennes huvud begravdes i det näraliggande Hokai-templet.

  Nakano Takeko anses ofta som den sista stora onna-bugeisha-krigaren. Efter slaget vid Aizu avskaffades samurajklassen och seden att utbilda kvinnor till onna-bugeisha försvann.

Trots att hon dog så ung hade Nakano Takeko hunnit skapa sig ett anseende som en stark och modig krigare, och därför har hon blivit ihågkommen än idag. Ett monument har rest vid hennes grav. En staty av henne står i Aizu. Varje år ordnas också en höstfestival i Aizu, där unga kvinnor går först i festivaltåget till minne av kvinnoarmén.

* Naginata – ett mångsidigt stavvapen med ett långt, böjt blad i spetsen, särskilt avpassat för krigarkvinnorna.