«  Tillbaka

Kvinnor i Bodø Socialdemokratiske Kvindeforing 1916.
Foto: Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek.

Den första kvinnoföreningen som bildades inom DNA, Det Norske Arbeiderpartiet, var Bergen Kvindelige Arbeiderforening 1894. Året därpå startade Arbeiderpartiets Kvindeforening i Kristiania (som Oslo hette då). De krävde 8 timmars arbetsdag, och Kristiania-föreningen tog initiativ till det första stora demonstrationståget för kvinnors rösträtt som genomfördes på 17 maj 1899.

  1901 gick de lokala grupperna samman i Arbeiderpartiets Kvindeforbund. Det bestod då dels av de kvinnoföreningar som hunnit startas inom partiet, dels av fackföreningar som exempelvis Kvindelige fyrstikkarbeideres forening, som hade bildats i samband med kvinnostrejken 1889. Först 1909 blev det ett i verklig mening rikstäckande förbund, med lokala organisationer över hela landet.

  Bland initiativtagarna fanns Gunhild Ziener, som blev första ordförande, samt Martha Tynæs, som tog över som ordförande efter henne. Syftet var att "verka för kvinnornas sociala och politiska frigörelse". 1909 startade de tidningen Kvinden (som senare bytte namn till Arbeiderkvinnen), med Fernanda Nissen som redaktör.

Medlemmar av Oslo kvinnoförening på utflykt till Simensbråten sommaren
1896. På fanan står bland annat: Kvinnor i alla länder, förenen eder.
Foto: Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek.

Genom basarer, handarbetsförsäljning och insamlingar bidrog de med pengar till partiet. De ägnade sig också åt folkbildning och upplysning, höll föredrag för arbetarkvinnor, agiterade för facklig kamp och sociala rättigheter, och de stöttade aktivt kvinnors fackliga organisationer i kamp för högre löner och bättre arbetsförhållanden.

  Med ekonomiskt stöd av LO hade Kvinnenes Kontor öppnat 1909. Det var först en egen förening, som fungerade som ett slags samorganisation till stöd för kvinnors fackföreningar. 1911 organiserades det in under Arbeiderpartiets Kvindeforbund.

Mathilde Olsen, Hanna Adolfsen, Anna Pleym och Helga Thorsen
(senare Nitteberg) på Kvinnenes Kontor till stöd för facken.
Foto: Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek.

  Kvinnoförbundet drev även bostads- och skolpolitik, krav på preventivmedel, sexualupplysning och mödravårdsersättning för ensamstående mammor. De drev dessutom rätt till abort. I krav på allmän rösträtt även för kvinnor samarbetade de ofta med LKSF, Landskvinnestemmerettsforeningen.

  1913 infördes allmän rösträtt för kvinnor i Norge. I och med första världskriget fokuserade kvinnoförbundet sedan även på fredsarbete, och kamp mot de ökande matpriserna.

Efter första världskriget gick arbetarpartiet 1919 med i Komintern, den internationella sammanslutningen för kommunistiska och socialistiska partier. Men partiet var långt ifrån enigt om den nya politiken, så det ledde till flera splittringar. En första utbrytargrupp ur partiet bildade NSA, Norges Socialdemokratiske Arbeiderparti. Flera av de kvinnor som varit mest drivande i kvinnoförbundet gick över till det nya partiet, däribland både Fernanda Nissen, Martha Tynæs och Gunhild Ziener. Tillsammans med en fjärdedel av det gamla kvinnoförbundets medlemmar bildade de istället Norges Socialdemokratiske Kvinneforbund.

Landsmöte i Arbeiderpartiets Kvindeforbund 1918.

  Samtidigt hade Komintern börjat driva att det inte skulle få finnas några självständiga kvinnoförbund, utan eventuella kvinnoföreningar måste vara en del av partiernas organisation. Därför upplöstes Arbeiderpartiets Kvindeforbund 1923. Många lokala kvinnoföreningar fortsatte sitt arbete, men det samordnas då av ett Kvinnesekretariat (av både män och kvinnor) som var direkt underställt partistyrelsen.

  Andra av de lokala kvinnoföreningarna gick med i NKP, Norges Kommunistiske Parti, i en utbrytning från DNA 1923.