«  Till förra sidan

Tändsticksarbeterskornas spontana strejk 1889 ledde till bildandet av Norges
första fackförening för kvinnor: Kvinnelige fyrstikkarbeideres forening.

På Nitedals tändsticksfabriker i Norge i slutet av 1800-talet jobbade både kvinnor och barn 12-14 timmar per dag till låga löner. De fick dessutom avdrag på de redan låga lönerna om de inte jobbade fort nog, om de gjorde minsta fel, eller gjorde något annat som fanns med i det bötessystem som fabriksägarna hade infört. Och kom de en minut för sent till jobbet låstes de ute och förlorade dagsinkomsten. Dessutom var arbetsmiljön farlig, bland annat fick många svåra skador av den fosfor som användes till tändstickorna.

  Vi har skrivit om hur tändsticksarbeterskorna drabbades av så kallad fosforkäke på sidorna om tändsticksarbeterskornas strejk i England 1888, och det gällde förstås också de norska arbetarna. Även där använde företagsägarna vit forfor. Men det var inte den förskräckliga arbetsmiljön som ledde till att tändsticksarbeterskorna strejkade i Oslo 1889. Det var istället att fabriksägarna förklarade att de på grund av konkurrensen skulle sänka lönerna med 20 procent.

Spontan strejk

Det fanns ingen fackförening, men tändsticksarbeterskorna vid de två fabrikerna i Oslo bestämde sig direkt för att strejka. Samma dag, den 23 oktober, gick 266 kvinnor vid Grønvold och 102 vid Bryn ut i strejk. Det var ett enormt stort steg att ta i och med att de inte hade någon organisation bakom sig, och ingen strejkkassa. Men kanske var de inspirerade av sina brittiska systrar, som också hade fått igenom att de slapp äta mat i samma lokaler som fosforn hanterades i.

  Carl Jeppesen, som var redaktören för tidningen Social-Demokraten erbjöd tändsticksarbeterskorna sitt stöd så fort han hörde talas om strejken. Han hjälpte dem att organisera en strejkkommitté. Kraven var att arbetstiden skulle vara max 12 timmar, lönerna inte skulle sänkas, att bötessystemet skulle avskaffas och arbetsmiljön förbättras. Jeppesen uppmanade läsarna av tidningen att skänka pengar till en strejkkassa och peppade tändsticksarbeterskorna att bilda förening.

  Strejken fick stöd av Arbeiderpartiet, och snart också av NKF, Norsk Kvinnesaksforening. Arbeiderpartiets Marie Knudsen, Hulda Jeppesen och Helle Devold gick med i strejkkommittén. NKF ordnade stödmöten och försökte påverka fabriksägarna. Tiotusentals personer deltog i demonstrationer till stöd för de strejkande kvinnorna. Kända personer deltog i möten till stöd för strejken. Men fabriksägarna vägrade gå med på kraven.

På tändsticksfabrikerna jobbade framför allt kvinnor och flickor med att
packa de livsfarliga fosfortändstickorna i askar.

Trots det stora stödet som strejken fick från folk i hela Norge var tändsticksarbeterskorna tvungna att efter sex veckors strejk gå tillbaka till jobben och acceptera lönesänkningarna. Fabriksägarna var stenhårda. Däremot förkortades arbetstiden något och bötessystemet togs bort. Året efter slog en kunglig resolution dessutom fast att arbetarna inte skulle äta mat i samma lokal som fosforproduktionen skedde.

   Det som strejken främst gav var ett växande självförtroende hos tändsticksarbeterskorna. "Först nu känner vi oss som människor", skrev kvinnorna i ett tackbrev till alla dem som hade stöttat strejken. Strejken blev också starten för fortsatt kamp. Tändsticksarbeterskorna bildade Kvinnelige fyrstikkarbeideres forening, och därmed var Norges första fackförening för kvinnor startad. Journalisten Margrete Vullum blev första ordförande i den nya föreningen, men avlöstes snart av Fernanda Nissen.

Finland var 1872 det första landet i världen som förbjöd vit fosfor. Därefter förbjöds det i allt fler länder, särskilt sedan en internationell konferens i Schweiz 1906 antog en konvention om att förbjuda både "tillverkning, import och försäljning av tändstickor med vit fosfor". Men i Norge förbjöds produktionen av fosfor inte förrän 1913.